I september ska jag ...

I september ska jag läsa ut Americanah och Hur ska det går för Pinnebergs? och läsa Processen, Kvinnor och äppelträd, Främlingen, I väntan på Godot, Kyss mig först, Våga ta plats i ditt barns liv, Syskonen Malaquias samt mängder av litteraturvetenskaplig facklitteratur. Hur ska tiden räcka till detta tro? Och hur ska det går med min spontanläsning?

Nå, det nyttar föga att sitta här och beklaga sig, dags att ta itu med bokhögen.

Bokcirkla om Maken med Kulturkollo

 

Vill ni vara med och bokcirkla om Maken av Gun-Britt Sundström? Lite här och var på bloggen har jag skrivit om hur den här romanen i 20-årsåldern ändrade min syn på mig själv och på mitt läsande. Nu är det hög tid att fler läser och diskuterar den här intressanta relationsromanen.

Kulturkollo arrangerar cirkeln, som kommer att hålla till på Facebook. Ansök om att bli medlem i Facebookgruppen "Kulturkollo läser" så släpper någon in dig. Bokcirkeln sammanträder mellan nu och 21 september. När cirkelperioden är slut kommer  det att finnas sammanfattningar och reflektioner även på Kulturkollo.

Cirklandet kring Maken är till både för dig som läste boken för 10 år sedan och dig som just nu lär känna Gustav och Martina. Det finns mycket att diskutera om tidsanadan och om parets sätt att försöka få till en fungerande parrelation. Häng med!

Litteraturkursen - reggad och klar

På måndag börjar min litteraturkurs, jag har hittills i alla fall lyckats regga och presentera mig. Hela kursen fokuserar på nyare litteratur och första delkursen på Litteraturen och samhället. Hittills ser vi inte ut att vara så många som ska gå kursen, men jag hoppas att fler ansluter.

En del arbeten ska utföras i grupp, det ser jag inte fram emot. I alla fall inte om det handlar om att skriva saker tillsammans. Jag har i o f s inte särskilt svårt att samarbete, men eftersom jag jobbar måste jag kunna utföra pluggandet när det passar mig. Nåja vi får väl se hur det blir.

Kursen inleds med modernistisk lyrik. Det är inte min starka sida ska väl erkännas. Överlag har jag svårt att få det där med att tolka lyrik, jag vill helt enkelt hellre uppleva. Tidigare var jag också lite fundersam över mängden kurslitteratur, men nu har det strukits en hel del i litteraturlistan.

Hoppas nu att diskussionerna blir givande!

Alvernas rike

Dottern, nyligen fyllda nio, har läst 10 böcker under sommaren. Det är hon rätt stolt över. Med rätta, tycker jag. Igår var vi så till bibblan för att lämna in hennes bokblankett och få den utlovade boken. Första upplevelsen var mycket positiv, med en bibliotekarie som samtalade med henne om det hon läst. Sedan blev det mindre roligt för det fanns inga hästböcker kvar att få. Som tur var fanns det lite fantasy och dottern föll pladask för omslaget till Alvernas rike av Patrik Bergström. Mamman var mindre positiv eftersom boken var del tre i en serie är vi inte har de övriga ...

Men efter att idag ha läst Carolinas hyllning av den här serien känner jag mig också mycket nöjd. Så nöjd att vi kanske helt enkelt köper de övriga delarna i serien.

Stockholm Literature program

I år ska jag verkligen på Stockholm Literature på Moderna Muséet. Och jag ska försöka gå på de flesta programpunkterna. De internationella författare som kommer på besök i år är:

Ying Chen (Kanada), Carol Ann Duffy (Storbritannien), Álvaro Enrigue (Mexiko/USA), Aminatta Forna (Storbritannien), Josefine Klougart (Danmark), Nthikeng Mohlele (Sydafrika), Sofi Oksanen (Finland) Michail Sjisjkin (Ryssland/Schweiz), Juan Gabriel Vásquez (Colombia), Enrique Vila-Matas (Spanien), Goran Vojnović (Slovenien), Edmund White (USA), Samar Yazbek (Syrien/Frankrike).

Jag har inte läst många av dem, bara Sofi Oksanen och Samar Yazbek. Men jag har en oläst bok i bokhyllan av Ying Chen, den ska jag se till att läsa. Och i alla fall ett par av de andra hoppas jag hinna med också.

Ses vi på Stockholm Literature i år?

Trött, men inte lästrött

Pust! Känner mig översvämmad av allt jag har lust att läsa, allt jag planerat att recensera och allt jag förväntas plugga.

Nu har jag i alla fall lyckats regga mig på litteraturkursen och jag har lånat/beställt de flesta böckerna på bibblan. Då var det bara läsningen kvar då ...

Men just nu är jag så trött att jag inte riktigt fattar vad jag läser. Tar mig en tupplur och återgår därefter till Ifemelu som ska återvända till hemlandet Nigeria i Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. En fantastiskt bra bok!

Tematrio - Långbetitlad

Jag har fått jättemånga bra tips på kommande teman, idag valde jag ett som jag tyckte verkade kul. Berätta om tre böcker med lång titel, bra eller dåliga eller sådana du vill läsa. Var gränsen går för lång är ganska flytande och upp till er att avgöra.

1. Så blir du snuskigt rik i ett snabbväxande Asien av Mohsin Hamid var en av fjolårets favoriter. En ironiskt självhjälpsbok och en underbar kärlekshistoria.

2. Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo är en lättsam, humoristisk beskrivning av kulturkrockar och en vacker, sorglig berättelse om kärlek.

3. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer är en brevroman om vänskap, kärlek och kärleken till litteratur. En feel-good med djup.


"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Vibeke Olsson tipsar om favoritböcker

Vibeke Olsson tipsar om favoritböcker på Kulturkollo och hela serien om Bricken (4 böcker) lottas ut. Missa inte de här underbara böckerna! Här kommer en repris av mina reflektioner kring de två första böckerna i serien.

Sågverksungen och Bricken på Svartvik av Vibeke Olsson, utgivna av Libris, 2010

Kan det bli bättre än så här? Nej, inte i mitt tycke. Vibeke Olsson måtte vara den mest underskattade författaren i vårt land. Är det för att hon skriver för enkelt? Faktiskt så enkelt att hennes böcker kan läsas i många åldrar. Eller skriver hon om alldeles för omoderna teman? Om gudstro, solidaritet och den lilla människans kamp för att överleva. Om jag fick bestämma skulle Vibeke Olsson få många olika priser, allt från bokbloggarnas pris till det något mer prestigefyllda Augustpriset.

De två första böckerna om Bricken handlar om hennes barndom och uppväxt på sågverket Svartvik. I första boken är Bricken 11 år och nybliven sågverksarbetare. Bricken är föräldrarnas enda barn, en ovanlig situation. Familjen har arbete och mat på bordet, men rädslan för svälten är ändå alltid närvarande. Brickens mor har börjat gå till baptisterna för att lyssna på Guds ord, fadern är mer skeptisk. När sågverkspatronerna sänker lönerna går arbetarna ihop i en stor strejk, strejken 1879. I andra boken har Bricken blivit tonåring och ribbkaperska. Som allt arbete på sågverket medför hennes arbete en hel del risker. Och som de andra ungdomarna funderar Bricken mycket på kärleken, samtidigt som hon oroar sig över moderns magsår och grubblar över om hon skall låta döpa sig.

Böckerna om Bricken är på många sätt klassiska arbetarromaner, skrivna ur barns och kvinnors perspektiv. Här beskrivs arbetarrrörelsens och nykterhetsrörelsens framväxt, sprungna ur vardagens behov. Samtidigt vävs här in ett kristet perpektiv som problematiserar motsättningarna mellan arbetarrörelsens och väckelserörelsens budskap.

Men det som gör böckerna om Bricken så engagerande är inte de stora frågorna, utan Brickens egen berättelse. Vibeke Olsson är fenomenal på att gestalta barnets sätt att tänka och uttrycka sig. Trots att Bricken tidigt är med och arbetar för familjens försörjning finns här också utrymme för barnets lekar, drömmar om äventyr och fantasier om framtiden. Även kärleken mellan man och kvinna gestaltar Vibeke Olsson med omsorg och många nyanser. Trots att Bricken föräldrar är utslitna och böjda av hårt arbete finns en närhet mellan dem som värmer läsaren.

En tredje bok om Bricken, Sågspån och eld, finns redan utgiven och en fjärde, Amerikauret, kommer i mars. Jag ser mycket fram emot dem båda.

 

Niklas Krog tipsar om Vägen

Niklas Krog tipsar på Kulturkollo om Cormac McCarthys skrämmande postapokalyps Vägen. Här är en repris på min recension.

Vägen av Cormac McCarthy.

En far och hans son vandrar genom ett öde, svartbränt landskap på väg söderut, mot havet. Landskapet är täckt av aska, så gott som allt liv på jorden är utsläckt, solens strålar når ej jordens yta, mörker råder. Kylan är genomträngande och den fallande snön blandas med askan i luften. För att kunna andas bär de överlevande människorna ansiktsmasker. Fadern och sonen svälter, det är svårt att hitta något ätbart. Fadern drar deras få ägodelar i en kundvagn och de söker desperat efter mat, värme och andra "goda" människor. Ibland kommer de till övergivna hus som ännu ej plundrats, men lika ofta stöter de i stället på fasansfulla människor, som överlevt genom att äta de andra.

Vi får aldrig veta vad som orsakat förstörelsen, som inträffat flera år tidigare. Jorden är dock sönderbränd, alla djur är döda, endast ett fåtal människor har överlevt katastrofen. I denna postapokalyptiska värld överlever den starke. Här finns inte längre några lagar eller någon moral. För att överleva måste man vara försiktig och kunna försvara sig. Fadern har ett vapen, men bara två kulor. Fadern vill dock inte döda någon, han och pojken tillhör de "goda", de "bär med sig elden". Ondska och godhet är centrala teman i berättelsen, ondskan tar sin gestalt i rövarband som håller människor fångna och vid liv tills de ska ätas. Pojken är god, han vill dela med sig av det lilla de har och hjälpa andra. Fadern tvingas ibland utföra tvivelaktiga handlingar för att försvara sig själv och pojken. Hur länge kan man rättfärdiga sin handlingar genom att säga att man tillhör de "goda"?

Vägen är en oerhört gripande berättelse om en far och hans son och en fruktansvärd skildring av livet efter jordens undergång. Som läsare blev jag invaderad av den klaustrofobiska, ångestladdade stämningen. Trots att jag inte ville veta vad som skulle hända pappan och pojken, kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Stämningen är suggestiv, närmast hypnotisk i sin tomhet, författaren har vävt en väv så tät att man blir helt instängd i den. Vägen är helt enkelt skrämmande bra, det är en bok man ständigt återkommer till i tankarna. Och det är en bok man absolut bör läsa.

Språket är precist och avskalat. Stor del av boken är skriven i dialogform, faderns och pojkens samtal är korthuggna, varje ord innehåller något angeläget. Här finns dock också oerhört vackra beskrivningar av det fruktansvärda öde fadern och sonen tilldelats:

"Han gick ut i det grå ljuset och han stod där och han såg för ett kort ögonblick världens absoluta sanning. Den arvingelösa jordens kalla oavlåtliga kretsande. Obevekligt mörker. Solens blinda hundar i deras lopp. Universums förkrossande svarta vakuum. Och någonstans två jagade djur som darrade likt rävar i sitt gryt. Lånad tid och lånad värld och lånade ögon att sörja dem med." (sid 112)

Christian Unge tipsar om Saramago

Christian Unge boktipsar på Kulturkollo om Saramagos Blindheten. Och den är verkligen ruggigt bra. Här är en repris på min recension.

Blindheten av José Saramago, utgiven av Wahlström & Widstrand, 2006.

En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Tidigare har mannen haft god syn och den plötsliga blindheten innebär naturligtvis en chock. Mannen i bilen får hjälp av en fotgängare, som erbjuder sig att köra hem bilen till mannens hus. Senare stjäl fotgängaren bilen. Då den blinde mannens hustru kommer hem hjälper hon sin man till en ögonläkare. Denne kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir både biltjuven och ögonläkaren blinda, en oerhört smittsam epidemi av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. Det är meningen att myndigheterna skall förse "patienterna" med mat och andra förnödenheter, men ingen vågar gå nära mentalsjukhuset p g a smittorisken. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Men, det finns en kvinna som inte förlorat synen, läkarens hustru, som ändå följt med sin man till sjukhuset och som låtsas att hon är blind. Genom hennes ögon får läsaren ta del av allt som sker i ett samhälle där ingen längre ser.

Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning. Skillnaden är främst att de blinda i Saramagos värld inte har något val, medan de oseende i vår värld ofta väljer att blunda för det som är obehagligt. Dessutom förblindas vi ofta gradvis, medan människorna i romanen blir blinda på ett ögonblick. Genom blindheten förlorar människorna sig själva och eftersom de inte varken ser eller blir sedda luckras identiteten och även moralen upp.

Saramagos berättarstil är lite svår att komma in i, men den kompletterar berättelsen oerhört väl. Meningarna är vindlande långa, skiljetecken saknas och texten ger ett oerhört kompakt intryck. I dialogerna tappar man ibland bort vem som sa vad, men det spelar kanske inte så stor roll när alla ändå är blinda? Upplevelsen av identitetens relativitet och bristfälliga betydelse förstärks också av att inga personer kallas vid namn utan t ex "den förste blinde" och "läkarens hustru".

Blindheten är en roman med ett tydligt budskap, förordet lyder: "Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam." Blindheten är en vass satir över vår samtid, som kan vara både plågsam och ångestframkallande att läsa. Det är dessutom en av de mest läsvärda böcker jag läst.

Valle Wigers tipsar om Jhumpa Lahiri

Valle Wigers boktipsar på Kulturkollo och kallar Jhumpa Lahiris Främmande jord "en liten skatt". Jag håller med, här kommer en repris av min recension.

Främmande jord av Jhumpa Lahiri, utgiven av Brombergs, 2009.

I fem noveller och en kortroman berättar författaren om välutbildade indiska invandrarfamiljer i USA. Berättelserna skildrar detaljerat det vardagliga livet i ett lugnt tempo. Men under ytan finns spänningarna mellan hemlandets traditioner och det nya landets krav på anpassning. I olika livssituationer blir de här konflikterna mer tydliga och författaren skildrar mycket lyhört individernas längtan efter tillhörighet.

Titelnovellen Främmande jord är min favorit. Här skildras hur familje-relationerna förändras i samband med födelse och död. Rumas mor avled då Rumas son var liten och nu är Ruma åter gravid. Hennes make har ett arbete som innebär att han är hemifrån en del och Ruma leker med tanken att be sin far komma och bo hos dem. Enligt traditionen är det självklart att fadern flyttar till något av sina barn då hans hustru avlider. Ruma har tidigare utbildat sig och levt som en modern, självständig kvinna. Då hennes mor dör och hon själv blir mor återvänder hon dock i allt högre grad till de indiska sedvänjorna. Hennes far har däremot, sedan han blev änkling, kommit att i högre grad anpassa sig till amerikanska vanor och han blir nu bekymrad då han ser sin dotter bli allt mer osjälvständig.

Fokus i alla novellerna ligger på det individuella känslolivet. Berättelserna skildrar lågmält och nyanserat hur exilproblematiken gestaltar sig under olika perioder i livet. Man kan ana att huvudpersonerna på olika sätt brottas med ett visst främlingskap och en kulturell rotlöshet. Här finns dock inte den invandrarmisär man ofta möter i litteraturen, exilproblematiken är nedtonad, men ändå ständigt närvarande i skildringarna av familjerelationerna.

Kortromanen om Hema och Kaushik består av tre väl avgränsade kapitel, skrivna ur olika perspektiv, som skildrar deras relation från barndomen till vuxen ålder. Hema och Kaushik träffas då de båda är små. De skiljs åt då Kaushiks familj återvänder till Indien. Efter några år kommer familjen tillbaks till USA och den unga Hema blir förälskad i Kaushik. Han tar dock inte någon särskild notis om henne. Av olika omständigheter skiljs Hema och Kaushik återigen åt och träffas inte igen förrän i vuxen ålder. Då blossar en mycket intensiv, ömsesidig förälskelse upp, men deras relation är ändå inte okomplicerad.

I berättelsen om Hema och Kaushik ligger fokus i hög grad på längtan efter samhörighet och kärlek. Denna längtan, och möjligheten att faktiskt få det man längtar efter, både lockar och skrämmer paret.

Främmande jord är en novellsamling i min smak. Jag tycker mycket om författarens lågmäldhet och förmåga att berätta om det vardagliga utan att det upplevs som trivialt. Känslostämningar skildras med stor lyhördhet, vilket skapar engagemang hos läsaren. Boken rekommenderas varmt.

Lisa Bjärbo tipsar om Jellicoe Road

Lisa Bjärbo tipsar idag på Kulturkollo om den fantastiska romanen Jellicoe Road. Här kommer en repris av min recension.

Jellicoe Road av Melina Marchetta, utgiven av X-Publishing, 2012

Taylor är 17 år och går sista året på Jellicoe internatskola. Som barn överavs hon av modern på stadens 7-Eleven. Sedan dess har modern inte synts till och Taylors minnen av sin barndom är mycket diffusa. Under åren på internatskolan har Taylor fäst sig vid Hannah, en kvinna som bygger på sitt hus vid floden. När Hannah en dag försvinner bryter Taylor ihop, försvinnandet blir för Taylor en bekräftelse på att alla hon bryr sig om kommer att svika och överge henne. Vart har Hannah tagit vägen, vad menade Eremiten med det sista han sa innan han sköt sig, vad vill pojken i trädet som dyker upp i Taylors drömmar? Och vad är det för manus Taylor hittar hemma hos Hannah? Frågorna är många och det förflutna gör sig påmint på olika sätt. Samtidigt förväntas Taylor ta ledningen för sitt elevhem och för hela skolan. Det är hennes uppgift att förhandla med de olika fienderna i gängkriget med kadetterna och jellisarna.

Jellicoe Road är inte så lätt att få grepp om när man börjar läsa, men låt för allt i världen inte det få er att avstå från att läsa den. Så småningom kommer alla delar att smälta samman och både läsaren och huvudpersonen Taylor får sammanhang i hennes historia. För det här är på många sätt en berättelse om just vikten av att finnas i ett förutsägbart sammanhang där man har tillgång till sina minnen och kunskap om sin bakgrund.

Jellcoe Road är en bok som ändrar karaktär flera gånger under läsningen. I början påminde handlingen lite om Hungerspelen, här berättas om territorier, olika grupper som strider mot varandra och militär utbildning. Så småningom förändras bilden av det pågående kriget och läsaren får klart för sig att striderna utkämpas av barn och innehåller mestadels inte värre element än knytnävsslagsmål. När jag förstår detta väcks minnen från min barndom av olika episoder där jag var rädd på allvar för andra barn. Då framstod faran som mycket verklig och stor, idag kan jag utifrån bedöma händelserna med andra ögon. Skildringen av barns upplevelse av verklig rädsla i relation till andra barn och de vuxnas oförmåga att se denna rädsla är en av de många fascinerande aspekterna av Jellicoe Road.

Många av ungdomarna i Jellicoe Road har haft mycket trassliga barndomsförhållanden, de har upplevt saker man önskar att inte någon skulle behöva vara med om. Bitvis är läsningen mycket smärtsam. Författaren skildrar tonårens hudlöshet, tragiska olyckor, spirande kärlek och odödlig vänskap på ett inlevelsefullt, medryckande och osentimentalt sätt. På ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt skapar författaren personer man kan relatera till, jag har under läsningen levt tillsammans med Taylor, Griggs, Chaz, Raffaela, Jessa, Narnie, Webb, Tate, Fitz och Jude. De är mina vänner och jag älskar dem.

En av många saker jag verkligen tycker om i Jellicoe Road är att läsaren faktiskt tvingas anstränga sig för att komma in i boken och börja förstå hur allt hänger ihop. Författaren gör det inte lätt för läsaren och visar därmed både tilltro och respekt. Det viktiga när man läser en bok som denna är att släppa kravet på att förstå och låta sig svepas med av upplevelsen. Boken inleds med beskrivningen av en hemsk bilolycka och förflyttar sig därpå abrupt 22 år fram i tiden. Hur det hela hänger ihop får man ledtrådar till allteftersom. Ledtrådarna kommer ofta genom drömmar och diffusa minnen och skapar en mystisk stämning. Texten är i sig lättläst, på ett oerhört konkret sätt skildrar författaren hur Taylor tänker, känner och handlar. Hon sätter ord på den smärta Taylor konstant brottas med och gör den lätt att förstå. Samtidigt finns här en humor i dialogerna som motvikt till alla tragiska händelser. Och här finns fint skildrad kärlek.

Jellicoe Road är kategoriserad som en bok för unga vuxna, jag skulle säga att den passar från tonåren och uppåt. Det är svårt att fånga romanens storhet i en recension utan att känna sig som dyrkande groupie, kanske räcker det med att jag kort och gott säger att Jellicoe Road är den bästa bok jag någonsin läst i sin genre. Jag är mycket glad över att jag inte missade denna unika, underbara berättelse som jag kommer att återvända till många gånger.

Leandoer tipsar om Modiano

Författaren Kristoffer Leandoer tipsar om Patrick Modiano på Kulturkollo. Jag har läst Lilla smycket av Modiano och tyckte mycket om den. Här kommer en repris av min recension.

Lilla smycket av Patrick Modiano, utgiven av Elisabeth Grate, 2012

18-åriga Thérèse är föräldralös, så vitt hon vet, och hon lever ett mycket ensamt anonymt liv i Paris. En dag tycker hon sig känna igen sin mor i en kvinna iklädd en gul kappa och följer efter henne. Modern sägs ha dött i Marocko tio år tidigare, men Thérèse känner starkt att det finns ett band mellan henne och kvinnan i gul kappa.

Läsaren får ta del av berättarjagets historia i små fragment när Thérèse börjar leta i sitt förflutna efter minnen av modern och barndomen. Berättelsen får en undflyende karaktär där en del bilder syns tydligt, medan andra blir diffusa, närmast drömlika. Thérèse vandrar runt på Paris anonyma gator på samma planlösa sätt som hon tycks leva sitt liv.

Sammantaget är Lilla smycket en oerhört vacker text om ensamhet och sökande.

Författarhelg på Kulturkolllo

Måste lite så här i smyg tipsa just de som läser min blogg om att det är författartipsarhelg den här helgen på Kulturkollo. Det innebär att en massa författare delar med sig av sina bästa lästips. Och många av dem lottar också ut böcker. Missa inte!

Månadssummering - Juli 2014

# All denna vinter - Negar Naseh
# Krig eller fred - Silke Scheuermann
# Den skänkta timmen - Juli Zeh
# Slakthus 5 - Kurt Vonnegut
# Inte längre hemma - Chinua Achebe
# Mentaliseringsboken - Per Wallroth
# Fred Strid krymper - Inger & Lasse Sandberg
# Kommer hem och är snäll - Lars Ahlin
# Allt jag önskar mig - Grégoire Delacourt
# Beteendeproblem i skolan - Bo Hejlskov Elvén
# Den hemliga historien - Donna Tartt
# Min pappa Ann-Christine - Ester Roxberg

Sent omsider kommer här ett inlägg om juli månads läsning. Det blev en månad av ganska blandad läsning med inslag av faktaböcker om skolvärlden. Månades stora favorit var Inte längre hemma av Chinue Achebe, andra delen i en löst sammanhållen trilogi och livet i Nigeria. Fantastisk!

Tematips, tack!

I måndags fick jag bra tips på tema för veckans tematrio och det gjorde mig sugen på att få lite fler. Det blir ju lätt att jag hamnar i mitt vanliga sätt att tänka. Dränk mig nu i tips på teman som vi kan köra i tematrion under hösten, tack!

Medalj till Widmark

LasseMajas skapare Martin Widmark får medalj av regeringen för sina insatser att få barn att läsa. Som mamma till en nybliven nioåring kan jag för egen del intyga att Widmark har en stor plats i dottern bokhylla - och i hennes hjärta. Böckerna om LasseMajas Detektivbyrå var de första kapitelböcker hon lyckades läsa själv och för en mamma var det härligt att se hur självförtroendet växte.

Och nu är det inte bara den unga publiken, utan även regeringen som tycker att Widmark är värd en medalj. Och visst håller nog alla med om att denna medalj hamnar rätt. Förutom sitt författarskap har Widmark de senaste åren ägnat sig åt att uppmärksamma och stötta barns läsande genom projektet En läsande klass, något man med framgång arbetat med på min dotters skola.

Sammantaget: stort grattis Martin Widmark! Väl förtjänt!

Fannys och Lottas dagar på Kulturkollo

Igår var det Fannys dag på Kulturkollo. Hon tipsade om crossoverlitteratur och berättade om favoriter på olika sätt. Idag är det Lottas dag, jag har allt kikat lite i förväg på vad hon kommer att presentera och då får jag lära mig mycket nytt. Tänk att det finns så mycket olika litteraturinriktningar. Hoppas det finns något för många av er att gilla på kollo.

Falafelkungen är död

Falafelkungen är död av Sara Shilo, i översättning av Natalie Lantz, utgiven av Albert Bonniers förlag, 2014

En liten stad i norra Israel beskjuts konstant av katiusjaraketer. Och människornas vardagsliv avbryts av larm om att de ska uppsöka skyddsrum. Stadens falafelkung är död, han avled hastigt för sex år sedan. Falafelkungen var en man som kände stolthet över att utföra sitt arbete på allra bästa sätt, han visste exakt vad kunderna ville ha och gjorde sitt yttersta för att de skulle bli nöjda. På samma sätt tog han hand om sin fru och sina barn. Ingenting fattades dem. Förrän de lämnades make- och faderlösa.

I Falafelkungen är död skildras familjen Dadons liv en helt vanlig dag. Modern Simona är trött. Hennes liv förändrades i ett slag då maken dog. Tidigare var hon en älskad, omhuldad hemmafru, nu har hon ansvar för hela familjens försörjning. Simona orkar inte mer, i stället för att söka sig till skyddsrummet när larmet går lägger hon sig på en fotbollsplan och väntar på att allt ska ta slut. När maken dog var Simona gravid med tvillingar. För att skydda tvillingsönerna från att behöva växa upp utan en far låtsas hela familjen att den äldste brodern Kobi är far till pojkarna. Kobis liv är tufft, han arbetar på fabrik och har starka ryggsmärtor. Men han har ett mål. Han har sett en fantastisk lägenhet och han sparar alla pengar han kan för att kunna köpa den till familjen. Under tiden fantiserar han om att även kunna installera en hustru i lägenheten, kanske en norsk, rik kvinna. Alla barnens liv präglas av rädsla för terrorister och raketer. Pojkarna Dudi och Itzik lyckas fånga en falk som de försöker träna att attackera terrorister. Det blir dock inte riktigt så lätt som de tänkt sig. Systern Etti berättar sagor för småpojkarna Oshri och Chaim och längtar efter att lögnerna i familjen ska ersättas av sanningen.

Familjen Dadon är en familj i kris, präglad av en ohyggligt stor sorg. Fadern var den som höll allt samman, den som gav stabilitet. Utan honom rasar Simona ihop. Och samhället förväntar sig att hon klipper av sig håret och ägnar resten av sitt liv helt och hållet åt barnen. Inget stöd tycks finnas någonstans och förutom Simonas oerhörda sorg och den tunga bördan att försörja familjen regnar det dessutom raketer över staden.

I Falafelkungen är död skildras en familj med en bakgrund som inte så ofta framträder när landet Israel diskuteras. Familjen Dadon har marockanska rötter och kryddar sitt språk med mängder av arabiska uttryck. I Israel är de afrikanska judarna andra - eller kanske till och med  tredje - klassens invånare. Finast är det att vara sabra, d v s född i landet. Relationen till de arabiska grannarna skildras med ambivalens. De som befinner sig på andra sidan gränsen skickar raketer, raketer som Kobi till sin häpnad upptäcker även kan slå ned i de arabiska byarna i Israel. Och trots allt tal om hur man skyddar sig mot arabiska terrorister förlitar sig Kobi på en arab när det gäller att förvara hans pengar.

Berättelsen om familjen Dadon är oerhört sorglig, samtidigt som texten är skriven med inslag av underfundig humor. Romanen är uppdelad i fyra delar vari läsaren får ta del av huvudpersonens tankar i en inre monolog. Kanske kan man säga att författaren inte riktigt lyckades få till en jämn kvalitet på de olika avsnitten, men sammantaget är Falafelkungen är död en mycket intressant och läsvärd debut.

Tematrio - Snyftböcker

Mias bokhörna tipsade idag om ett jättebra tema för veckans tematrio - böcker som kräver många näsdukar (med hänvisning till allt som droppar från himlen). Jag fick leta lite i mina gömmor, men kom till slut på några tips. Nackdelen med temat är att det möjligen kan spoila så tänk på det innan ni läser mina och andras tips. Berätta om tre snyftböcker!

Jag gråter i ärlighets namn ganska ofta när jag läser och snyftläsandet fyller nog en rätt bra funktion för mig. Ibland gråter jag över världens tillstånd och ibland över händelser som drabbar enskilda huvudpersoner. Här kommer tre riktiga snyftare.

1. Just nu läser jag och gråter till Sagas bok av Elsie Johansson. Dels gråter jag över hur svårt det kan vara med lögner och tystnader i familjer, dels gråter jag över hur fint författaren skildrar att den vuxne måste ta hand om och älska barnet inuti sig. Augustpris!

2. När jag läste Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi grät jag mest hela tiden. Boken speglar en verklighet där kvinnornas situation är så eländigt bedrövlig att jag helt enkelt blir förtvivlad.

3. I Brickensviten av Vibeke Olsson händer det en del saker som gör att jag djupt sörjer med Bricken. Hennes liv är fyllt av både sorg och glädje - precis som de flestas är.


"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Min dag på Kulturkollo

Idag är det min dag hela dagen på Kulturkollo. Jag kommer att bjuda på flera olika listor, det blir en utlottning och så ska jag visa bilder på mina nya bokhyllor. Hoppas ni vill kolla in vad som händer under dagen på Kulturkollo. Ikväll ska jag försöka klura ut något bra tema till dagens tematrio, har ni kanske några förslag?

Värmland på Kulturkollo

Idag tipsar jag om Värmlandslitteratur och lottar ut En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf på Kulturkollo. Se till att ni har en chans att vinna den här fina romanen om kärlek som övervinner allt.

Sagas bok

Har börjat lyssna på en uppläsning av Elsie Johanssons Sagas bok: En trovärdig historia och blir otroligt imponerad och oerhört berörd. Jag har tidigare läst och verkligen gillat författarens böcker om Nancy, men Sagas bok är nog litterärt i en annan klass. Värd ett Augustpris, tycker jag. Men förutom de litterära kvalitéerna blir jag, som sagt, mycket berörd av Sagas möte med sina minnen, sin historia. Det klämmer åt lite runt bröstet och blir vått i ögonvrårna att uppleva Sagas skam och skuld. Och hennes mors. Och tystnadens pris. Det är när jag läser böcker som denna jag påminns om hur välsignad jag är som fått ha min mamma kvar så länge.

Kulturkollo.se

Jag har ju varit lite ovanligt tyst på bloggen i sommar, men det betyder inte att jag inte fixat med en blogg. Som en del av er kanske uppmärksammat, på t ex Twitter, kommer några bokbloggare (sju för att vara exakt) att starta en gemensam blogg med fokus på bland annat samläsning, Kulturkollo. Vi planerar att bokcirkla och vi kommer att utmana varandra att läsa utanför vår bekvämlighetszon (vi läser inte alls samma slags litteratur) och vi hoppas få utmana er också.

Under dagen kommer alla sju skribenter att presenteras, häng med och lär känna oss alla!

Och nej, det betyder inte att jag kommer att sluta blogga på Lyrans Noblesser, jag ska bara blogga mer helt enkelt.

Americanah lockar mer

Jag har äntligen börjat läsa Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie och den lever upp till allsköns förväntningar. Tyvärr kan jag inte ägna mig åt sträckläsning eftersom semestern är slut och jag dessutom har lite recensionsuppdrag. Kärlekshistorien mellan Ifumele och Obinze är så varsamt utmejslad medan den politiska, rasistiska omvärlden skildras med bitsk slagfärdighet. Tokgillar helt enkelt!

Hösten, hösten, hösten

 

Fanny vill att vi ska berätta lite om våra känslor inför höstutgivningen. Och visst kan jag väl göra det.

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Hur ska jag kunna välja ...

Jag längtar särskilt efter: Fina utgåvan av Pär Lagerkvists Dvärgen och Hur ska det gå för Pinnebergs? av Hans Fallada,

Jag blev förvånad över: Att tredje delen om Maj, Liv till varje pris, kommer ut innan jag hunnit läsa andra delen. En tecken på bristfällig insikt att detta förvånar.

Jag är nyfiken på: Syskonen Malaquias av Andréa del Fuego, har inte läst mycket brasilianskt alls.

Som jag har väntat på den här fortsättningen: Glödens färger, av Vibeke Olsson, fortsättningen av serien om Bricken.

En debutant som låter spännande: Vaggvisor för små kriminella av Heather O'Neill kommer äntligen ut på svenska. Ytterligare en är Vi behöver nya namn av NoViolet Bulawayo.

Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Det lilla landet av Nuria Amat. Och jag vill lyssna på henne på Bokmässan.

Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Tyvärr, ingen upplevelse av detta. Det hade ju underlättat ...

Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Här får det bli en upprepning för det är ju Vibeke Olssons Bricken jag knappt kan bärga mig tills jag får möta igen.

Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Katarina Blums förlorade heder av Heinrich Böll.

Höstmotto: Läs det du ska, d v s kurslitteratur, och inte allt annat!

Robin Williams

Det är sällan jag blir berörd av kända skådespelares död, idag är ett undantag. Att läsa och lyssna till nyheten om Robin Williams död gör mig oerhört ledsen. Jag minns honom från tokserien Mork & Mindy, har sett Mrs Doubtfire och gapskrattat många gånger och älskade honom i Döda poeters sällskap och Will Hunting. Det är bara så himla sorgligt att det kan vara så svårt att leva.

Tematrio - Karin

Jag brukar ibland uppmärksamma mina namnsdagar så nu är det dags för ett lite försenat Karin-firande. Berätta om tre bra böcker/texter som antingen är skrivna av eller om någon Karin!


1. I Den afrikanska farmen skildrar Karen Blixen sitt möte med Afrika. Här finns det vackra, poetiska mötet med det exotiska Afrika, beskrivningar av den hårda kampen att överleva, en berättelse om djup vänskap och upptäckarlusta, kortare anekdoter med tydlig sens moral och ett tragiskt slut på äventyret.

2. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn föll jag pladask för. Den bästa dagen är en litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv, ett år då hon kämpar mot homosexuella impulser och bottenlöst självhat.

3. Karin Fossum skriver deckargåtor som inte liknar andra. Hon skildrar förövare, offer och anhöriga på ett mycket inlevelsefullt och nyanserat sätt. Dessutom är jag lite småkär i kommissarie Sejer.


"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Stockholm Literature i år

Jag missade Stockholm Literature i fjol. Det har jag ältat ända sedan dess. och nu när jag börjat läsa Chimamanda Ngozi Adichies (hittills) fantastiska Americanah har ältandet tagit monstruösa proportioner. Så nu har jag bokat hotellrum i Stockholm 24-26 oktober. I år ska jag dit! Bo ska jag göra på ett jättefint hotell som ligger ett stankast från Moderna Muséet. Inte egentligen min vanliga prisklass, men jag ville så gärna ...

Ska ni dit?

Farligheter och äventyrslust i Tove Janssons bilderböcker

Tove Jansson är för mig framför allt en författare som inte gullar till det och undviker farligheter. I hennes världar tvingas huvudpersonerna ofta ut på äventyr, en del mer frivilligt än andra. Huvudpersonerna i de tre bilderböckerna - Den farliga resan, Hur gick det sen? och Vem ska trösta knyttet? - råkar alla ut för precis så mycket farligheter som de klarar av.

I Den farliga resan är Susanna på ett fasansfullt humör och önskar att allt vore tvärtemot. Och minsann, det är precis vad som inträffar. Den gamla, lata katten förvandlas till en fräsande tiger, som ger sig iväg på äventyr. Susanna ger sig iväg efter och upptäcker att hennes spegelbild i kärret har en lika vild uppsyn som kattens. Susanna vill både gå hem och ge sig iväg på äventyr. Äventyrslängtan tar överhanden. På vägen möter Susanna Hemulen, Tofslan, Vifslan, Sniff och de andra välkända karaktärerna från Muminvärlden. De råkar ut för både vulkaner och snöstormar innan de når tryggheten i Mumindalen.

Den här berättelsen speglar barns sätt att tänka på ett mycket nyanserat sätt. Barn är omnipotenta, d v s de tror faktiskt att allt kretsar runt dem själva, att de är alltings mittpunkt och orsak. Därför är det fullständigt självklart för ett förskolebarn att Susannas önskan blir verklighet. Att vad som helst kan hända kan dock vara skrämmande och fylla barnet med motstridiga känslor av både upptäckarlust och längtan efter trygghet. Därför ger sig Susanna iväg på äventyr med skräckblandad förtjusning.

I Hur gick det sen? får vi följa Mumintrollet, som är på väg hem med en mjölkkanna från affären. Han träffar en ledsen Mymlan, vars lillasyster My försvunnit. Tillsammans försöker de leta upp Lilla My och råkar då ut för många kusliga äventyr. De råkar störa en morrande Gafsan, som sitter och metar fisk, de blir uppsugna av Hemulens dammsugare, de råkar platta till en sovande Filifjonka och i stormen som följer hamnar de hos de elektriska Hattifnattarna. Men till slut blir det i alla fall bullkalas hemma hos den kloka, milda Muminmamman.

I Hur gick det sen? spelar barnets förväntan stor roll. För att förstärka barnets fantasier om vad som ska hända innehåller varje sida ett hål eller en genomskärning som låter antyda fortsättningen. Genom detta får boken ett extra djup, både rent konkret och symboliskt, som förstärker spännings- och förväntanseffekten.

Vem ska trösta Knyttet? är en spännande, vemodig och varm berättelse om hur man övervinner sin ensamhet och blyghet. Knyttet är en liten varelse, som lever alldeles ensam i sitt hus. Han är rädd för ensamheten och en dag beslutar han sig för att ge sig ut i världen. Han möter homsor, filifjonkor, hemuler, hattifnattar och en mumrik, men är alldeles för blyg att våga ta kontakt med dem. Vid havets strand plockar Knyttet snäckor, men han har ingen att visa dem för. Då får han syn på en flaskpost och brevet inuti är från ett ensamt, övergivet litet skrutt som längtar efter att bli tröstat. Knyttet börjar känna sig modig, han har fått ett brev från en flicka och han har en uppgift att fylla. Han ger sig ut på en resa över havet, utmanar den hemska Mårran och räddar det lilla skruttet.

I Vem ska trösta Knyttet? gestaltar författaren ett mycket angeläget tema. Alla människor, även de i mindre storlek, mår bra av att känna sig behövda. När Knyttet inser att han har en uppgift att fylla förändras hans sinnesstämning och han börjar bli mer modig. Omedelbart upptäcker även omgivningen detta, Knyttet har blivit synlig. Och i samspelet med sin omgivning blir Knyttet alltmer modig och utåtriktad. Tills han en dag vågar göra det allra farligaste.

Tove Janssons bilderböcker kan upplevas av föräldrar som lite "svåra" och nästan för otäcka. Men oftast tror jag faktiskt att det då är förälderns egna rädslor som aktiverats, barn fantasier kan ofta vara ganska otäcka och de handlar på olika sätt om det farligaste, d v s att inte ha en trygg vuxen vid sin sida. Tove Jansson hjälper barnen att gestalta denna rädsla och hon ger dem alltid ett gott slut. Och dessutom hjälper hon barnen att sätta ord på tankar kring fantasi och verklighet med de avslutande raderna i Den farliga resan:

"Hon fick aldrig reda på
om allting var på riktigt,
men såvitt man kan förstå
så är det inte viktigt."

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år.

De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel.

Inte längre hemma

Inte längre hemma av Chinua Achebe, i översättning av Hans Berggren, utgiven av Tranan, 2014

I alla sammanhang där afrikansk litteratur diskuteras framhåller jag Achebes Allt går sönder som den främsta afrikanska romanen. Och ganska ofta får jag medhåll. Allt går sönder handlar om Okonkwo, en stor man, en hyllad krigare i sin by. Han växer upp med en far som är lat och lever på lånade pengar. Detta gör Okonkwo närmast besatt av att arbeta hårt och bli rik. Men, Okonkwo har också otur, han råkar döda en stamfrände i en olyckshändelse och tvingas leva sju år i exil. Där stöter han för första gången på de vita männen och deras Gud. När Okonkwo, efter åren i exil, återkommer till hembyn har denna förändrats. Missionärerna har etablerat sig även där och en brittisk domstol har fått mandat att döma efter de vitas lagar. Okonkwo manar sitt folk till uppror.

Beskrivningen av Okonkwo är mycket nyanserad samt psykologiskt och kulturellt trovärdig (såvitt jag kan bedöma). Det är lätt att föreställa sig hur det var för honom att växa upp med en far som ansågs löjeväckande och lätt att förstå hans behov av att revanschera sig. Men porträttet av Okonkwo är inte särskilt smickrande. Han är även mycket brutal och högmodig. Dessutom är han oerhört rigid, vilket visar sig vara den egenskap som för honom i fördärvet. På samma sätt som de deterministiska, grekiska tragedierna skildrar hur hybris leder till undergång, gestaltar Achebe det öde som oundvikligen drabbar män som Okonkwo.

Huvudpersonen i Inte längre hemma, Obi, är sonson till Okonkwo. Tiden är sent 50-tal, Nigeria är än så länge en brittisk koloni och levnadsomständigheterna för vita och svarta är som natt och dag. Drömmen för unga män i byarna är att studera i England och få en tjänst inom den brittiska administrationen. Invånarna i Obis by satsar på honom, samlar ihop alla medel de kan och lyckas ordna en engelsk utbildning åt honom. Planerat är att han ska studera juridik, men Obi kommer i stället hem med en examen i litteraturvetenskap. Och han känner sig inte längre hemma i sitt hemland. Efter studierna i England förväntas han betala tillbaka till byborna med råge. Obi lyckas med viss möda få en tjänst i Lagos, men kraven från alla håller på att knäcka honom. Och korruptionen är vida utbredd.

Liksom i romanen om Okonkwo skildras i Inte längre hemma svårigheterna att förena bytraditioner och den kristne mannens lag. Det som i brittiska termer kallas korruption och mutor ses i byn som ett sätt att göra rätt för sig och hedra traditionerna. Obi hamnar i kläm och tycks drivas mot den oundvikliga undergången. Inte blir situationen lättare av att han djupt förälskat sig i en ung kvinna som inte anses vara acceptabel av föräldrarna eller byborna.

Achebes storhet ligger i hans nyansrikedom, i förmågan att skildra traditionellt afrikanskt byliv och engelsmännens kolonisationen både med dess goda och dåliga sidor. Språket är enkelt och handlingen har ett driv som gör romanen svår att lägga ifrån sig. Som läsare blir man mycket engagerad i Obis ödesdigra beslut och de olösliga problem han brottas med.

Det finns en tredje del i berättelsen om Okonkwos släkt, Arrow of God, som Tranan kommer att ge ut nästa år. Jag längtar!

Andra som läst är SvD, och dagarna går ...

Hej igen

Det blev ett mycket oplanerat blogguppehåll här när värmen tog musten av mig. Alla idéer smälte. Även den här veckan kan det blir lite si och så med det regelbundna bloggandet, men jag skriver och planerar en hel del inför hösten. Mer om detta kommer om någon vecka. Men innan dess ska här recenseras ett par böcker och skrivas om Tove Jansson i Bokbabbels bloggmarathon. Och lite lässtatistik ska det också bli. Vi ses snart igen.