Nadine Gordimer har avlidit och jag vill uppmärksamma hennes fantastiska författarskap genom att reprisera en gammal recension. Läs också gärna Per Wästbergs fina text om Gordimer i
SvD.
Will, en 14-årig pojke, skolkar en dag från skolan och ger sig iväg till en avsides belägen stadsdel för att gå på bio. Där stöter han ihop med fadern, när denne kommer ut från biografen med en blondin vid armen. Fadern är en färgad man, som är djupt involverad i kampen mot apartheid. Han är välkänd och något av en talesman för de färgade. Kvinnan han har en kärlekshistoria med deltar också i kampen mot den sydafrikanska regimen. Will blir mycket upprörd vid insikten att fadern bedrar hans mor och detta kommer att djupt prägla pojkens identitet och syn på kvinnor. Fadern Sonny kan inte förmå sig till att ge upp relationen med Hannah, han har ett stort behov av henne.
Min sons historia skildrar på djupet hur människor berörs av varandra på både gott och ont. Stor del av berättelsen får vi ta del av via Wills, sonens upplevelser. Relationen mellan honom och fadern förändras drastiskt den dag Will inser att fadern har en vit älskarinna. Will blir indragen i faderns hemlighetsmakeri, till synes för att skydda modern. Men, givetvis är det lika mycket för att skydda fadern och hela familjen som allt hålls hemligt.
Fadern har flera identiteter, han är dels en vanlig familjefar, dels en offentlig talesman i kampen mot apartheid. På något sätt är det inte fadern, utan den politiske aktivisten som har en kärleksaffär, en kärleksaffär med en vit kvinna som också är aktiv i den politiska kampen. Men henne kan han tala om det hustrun måste skyddas från. Men givetvis både vet och påverkas familjen av faderns otrohet, på ett sätt han inte kunnat förutse. I slutet av romanen har rollerna i familjen drastiskt förändrats.
Jag tycker mycket om författarens sätt att växla mellan olika perspektiv. Wills röst hörs starkt i berättelsen, men vi får även ta del av faderns tankar och känslor. Författaren tränger in i personernas upplevelser och gestaltar på djupet deras känsloregister. Dessutom växlar berättelsen mellan det individuella och det politiska perspektivet och man får en fördjupad förståelse av hur situationen var i Sydafrika under apartheidregimen.
Författarens språk är mycket vackert, emellanåt nästan lite för vackert för min smak. Jag föredrar i grunden att läsa på ett lite enklare språk, där berättelsen tydligt är det som fångar mig. I
Min sons historia lägger jag ofta märke till språket, vilket minskar engagemanget i berättelsen. Kanske kan man säga att jag ibland uppmärksammar språket på bekostnad av innehållet.
Sammantaget är
Min sons historia en mycket intressant och läsvärd roman, som gav mig nya insikter om Sydafrikas historia.
Jag vet inte hur många år Den hemliga historien av Donna Tartt stått oläst i min bokhylla. Men nu läser jag den faktiskt! Tyvärr är den ju inte den enda som stått länge och väntat. Berätta om tre böcker ni äntligen sett till att läsa eller om tre böcker ni borde läsa!
