Hur kan en så händelselös och enkelt berättad roman som Stoner göra alla sina läsare så betagna? Här finns absolut ingen action, sanningen att säga händer det ganska lite i Stoners liv, som är värt att orda om. Här finns inte heller någon stilistiskt grepp för att fånga läsaren, ingen tillkrånglad berättarstruktur och inget yvigt språk. Det här är faktiskt bara berättelsen om en mans liv, ett liv som levs i långsamhet och stillhet. Och trots att det här låter som en ganska trist bok är den faktiskt helt underbar.
William Stoner växer upp i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet. Föräldrarna har hela livet slitit och släpat på en gård som ger lite tillbaks, och det är meningen att Stoner ska ta över när han utbildat sig till agronom. Men när Stoner läser en kurs i engelsk litteratur förändras hans livsmål. Stoner fortsätter sina akademiska studier, han arbetar nitiskt och blir så småningom en omtyckt lärare. En förälskelse leder till ett impulsivt frieri och ett livslångt äktenskap. Krig kommer och går, dagarna läggs till varandra och blir till ett helt liv.
Vad är det då som gör att läsarna fäster sig så vid både huvudpersonen Stoner och vid romanen? Kanske är det så att Stoner är så vanlig att han skulle kunna vara vem som helst av oss? Han är en rättskaffens människa som under sitt liv får uppleva både sorg och glädje. Han är kanske helt enkelt lagom. Livet blir inte så mycket mer för någon av oss.
Kanske är det också så att just långsamheten och eftertänksamheten lockar oss som lever i ett hektiskt brus av intryck? Händelsefattigheten känns rofylld och Stoners brist på akademiska, vassa armbågar och karriärhunger ger ett mycket sympatiskt intryck. Men man önskar honom lite mer lycka. Lite mer kärlek. För trots bristen på yttre dramatik saknas inte känslor i romanen. Men även dessa upplevs lite på avstånd, genom en vag dimma av vemod.
Sammantaget är Stoner en roman som fängslar, en berättelse som berör, en bok om livet.
Måste nog faktiskt läsa Stoner. Alla tycks, som sagt, smått betagna.
SvaraRaderaJa, läs!
RaderaVad är det som är så fängslande och vad är det som berör? Jag läste ut den idag men har inte kunnat skriva ett ord om den. Vet inte vad jag tycker riktigt...
SvaraRaderaFör mig blev det så tydligt att livet är en massa små händelser och inte så mycket mer. Och jag gillade verkligen William Stoners lite timida sätt.
RaderaGästbloggarn har sträckläst så nu ligger den i min hög också. Jag får känsla av Yates, är det så?
SvaraRaderaJa, det kan nog delvis stämma. Nu har jag bara läst Easter Parade, men det finns en del likheter. Om inte annat finns likheten i det något ovanliga att jag gillar ngt amerikanskt ;-)
Raderaså bra. den finns i hyllan i väntan... den står på sommarens läsplaneringslista
SvaraRaderaDenna verkar läsvärd!
SvaraRaderaÅh, jag är jättenyfiken på vad ni som ännu inte läst kommer att tycka! Hjälp mig förstå :)
SvaraRaderahttp://narrativa.se/vad-ar-det-med-stoner-egentligen/
Roligt att läsa. Jag väntar på den i nästa bokleverans. Köpte den just för att förstå vad det är som gör att en "gammal" bok plötsligt får sådant genomslag. På din recension låter det som en alldeles perfekt bok för sena sommarkvällar.
SvaraRadera