Sankmark av Jhumpa Lahiri

Sankmark av Jhumpa Lahiri, i översättning av Meta Ottosson, utgiven av Brombergs, 2014

Det här är vad många skulle kalla en riktig bok. Med en riktig bok menas en episk berättelse som sträcker sig över flera generationer, gärna även över flera kontinenter. En riktig bok ska även belysa relationen mellan den lilla människans inre och de stora världsfrågorna. En riktig bok måste engagera läsaren, beröra på djupet och efterlämna en upplevelse av att ha fått ny insikt, en djupare förståelse av vad det innebär att vara människa. Så ja, Sankmark är verkligen en riktig bok.

De två bröderna, Subhash och Udayan, växer upp i 1960-talets Calcutta, i ett Indien som blivit självständigt från den brittiska kolonialmakten. Många indier lever dock i misär, vilket utgör en grogrund för revolutionära rörelser. Den yngre brodern Udayan är redan som barn upprorisk och äventyrlig, medan den äldre brodern Subhash är försiktig och mer anpasslig. Udayan ansluter sig tidigt till den maoistiska gerillarörelsen Naxaliterna och genomför en del uppdrag åt rörelsen. Subhash håller sig undan de politiska aktiviteterna och fokuserar i stället på sina studier, vilket leder honom till en akademisk karriär i USA. En tragedi inträffar dock som förändrar livet för hela familjen och kommande generationer.

Sankmark sträcker sig över fyra generationer och skildrar hur den enskilda människan är medskapare till, hanterar och formas av de större sammanhangen. Vissa individer rör sig i centrum av de stora händelserna, medan andra håller avstånd och betraktar. Vilken strategi man än använder kommer ens liv att påverkas. Sankmark gestaltar också en familjedynamik som präglas av tystnad och svårigheter att dela känslor med varandra. En stor sorg lamslår familjemedlemmarna, hemligheter tillåts frodas och breda ut sig, ensamhet och utanförskap förstärks av ett liv i exil. De familj- och exilteman Lahiri gestaltar har stora likheter med dem den ghananska författaren Taiye Selasi skriver om i romanen Komma och gå, en roman jag läste med stor behållning tidigare i år.

Lahiri skriver på ett enkelt, osentimentalt språk med ett lite distanserat tonfall. I Sankmark får flera av huvudpersonerna komma till tals och ge sin version av både inte upplevelser och yttre händelser. Förvisso gnäller jag alltid lite när en bok överstiger 500 sidor, och visst skulle man kunnat skära något även i Lahiris text. Samtidigt utspelar sig romanens händelser under lång tid och en viss lång(sam)het i texten krävs för att illustrera detta. Vackra, detaljerade miljöbeskrivningar gör att en som läsare både upplever hettan i Calcutta och den lugnande svalkan på Rhode Island. Genom metaforer förstärks kontraster och skapas bilder hos läsaren (t ex titeln Sankmark som ger associationer till att vada omkring i gyttja utan att komma någonstans).

Sankmark är Jhumpa Lahiris fjärde bok, den nominerades till Man Booker Prize 2013. För debutboken, novellsamlingen Den indiske tolken, erhöll hon Pulitzerpriset. Jag har tidigare läst och recenserat den underbara novellsamlingen Främmande jord. Jhumpa Lahiri är tillsammans med t ex Chimamanda Ngozi Adichie, Taiye Selasi och Léonora Miano författare som skriver angelägna texter om en post-kolonial värld, som ofta präglas av utanförskap, utsatthet och ensamhet. De bidrar till en fantastisk litterär rikedom.

Den som intresserar sig för den naxalitiska gerillarörelsen kan gärna läsa mitt inlägg om författaren Arundhati Roys möte med dem, något jag tidigare bloggat om.

Andra som läst Sankmark är och dagarna går, GP, SvD.