torsdag 15 maj 2014

Egenmäktigt förfarande i öronen

Nu har jag lyssnat till en skiva av författaruppläsningen av Egenmäktigt förfarande. Och jag undrar om det verkligen är någon idé att fortsätta? Det blir nog faktiskt lite för mycket Lena Andersson att lyssna till texten. Hon har en tendens att i uppläsningen förstärka det kyliga och det intellektuella, vilket leder till att romanen för mig blir ett ointressant frossande i intelligenta formuleringar. Och enbart intelligens imponerar inte på mig, hur knivskarp den än må vara. Kommer jag att få uppleva något mer om jag läser ut boken? Något mer naket, sårbart? Något nära?

6 kommentarer:

  1. Jag håller med om frossandet i intelligenta formuleringar, nästan så att jag som läsare hamnade lite utanför, som om författaren ställde sig över mig på något sätt. Svårt att förklara. Men jag tyckte fortfarande att den var bra, värd att diskutera kring.

    SvaraRadera
  2. Jag läste den för ett tag sen och var inte helt såld. Törs man knappt säga när någon vunnit prestigefyllt pris. Skönt att höra att någon mer har en skeptisk inställning till allt detta intellektuella ordvrängande! :-)

    SvaraRadera
  3. Gillade inte. Pretentiös, klinisk och intellektuell (= allt som jag inte är...)

    SvaraRadera
  4. Jag ska läsa klart den har jag bestämt, men jag tror inte att jag kommer att ändra åsikt. Jag kan ju vara lite intellektuell av mig, men har svårt för skönlitteratur där jag tycker att det demonstreras.

    SvaraRadera
  5. Jag hade jättesvårt för den. Förstår ju hur olika vi läsare kan tycka, men har ändå lite svårt att förstå den enorma lyriska hype det har blivit kring den här boken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftersom den är så intellektuellt utmanande kanske man framstår som lite obegåvad om man tillstår att man inte gillar. Kejsarens nya kläder, du vet ...

      Radera