När kejsaren var gudomlig

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, i översättning av Ulla Roseen, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2014

Det är februari 1942, ett par månader efter den japanska attacken på Pearl Harbor, en attack som kom att förändra livet för alla de japaner som bodde i USA. I Berkeley, Kalifornien, och i andra delar av USA, har de japanska invånarna i ett slag förvandlats till fiender. Både vuxna och barn trakasseras, de japanska barnen får lära sig av föräldrarna att utge sig för att vara kineser. Viktigast av allt är att inte tala eller uppföra sig japanskt. Kejsar Hirohitos namn får under inga omständigheter nämnas, inga artighetsbugningar tillåts. Japanska män arresteras, förhörs, torteras och förs till fångläger. Kvinnor och barn får en kallelse att packa det viktigaste och kliva på ett tåg.

Romanens huvudpersoner är en medelålders mor och hennes två barn, en flicka och en pojke. Maken har redan förts bort. Stoiskt förbereder kvinnan sig själv och barnen för avresan, silvret grävs ner, alla japanska ägodelar förstörs, familjens övriga tillhörigheter packas och magasineras, hunden avlivas. Sedan kliver de på ett tåg, vars slutmål är ett interneringsläger i öknen i Utah. Där kommer familjen att tillbringa flera år innan kriget äntligen är slut och allt skall återgå till det som en gång var.

När kejsaren var gudomlig är författarens debutroman, men i svensk översättning har tidigare getts ut Vi kom över havet. I denna kollektivroman ger författaren röst(er) åt de postorderbrudar som reser över havet för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. Tidsmässigt utspelar sig således När kejsaren var gudomlig efter Vi kom över havet. När man läser dem i den ordning de getts ut på svenska får man en känsla av att man i När kejsaren var gudomlig återser någon av de kvinnor man lärt känna i Vi kom över havet.

Författarens språk är knappt och utsökt, rytmiskt och utan krusiduller. Varje ord är valt med omsorg, alla har de en noga genomtänkt betydelse. Julie Otsuka påminner om Kim Thúy i sättet att med få ord skapa både närhet och distans till läsaren. En närhet som väcker känslor och en distans som väcker beundran. Känsla och tanke i ett - magnifikt!

Liksom i Vi kom över havet är berättelsen i När kejsaren var gudomlig engagerande, upprörande och smärtsam. Otsuka skriver en del av historien som lätt glöms bort, oförrätter begångna av segrarna. Vi läser för att ge upprättelse åt de drabbade. Och med en förhoppning om att det är svårare att upprepa misstag man är medveten om. Läs denna underbart vackra, outsägligt sorgliga berättelse, du också.