Minnen

Minnen av David Foenkinos, översättning av Sofia Strängberg, utgiven av Sekwa, 2013

En lättsam, men välskriven fransk bagatell kallade jag Nathalie - en delikat historia, författarens svenska debut 2012. Jag väntade mig därför lite lättsmält, intelligent underhållning när jag började läsa Minnen, men insåg snabbt att detta var en bok som både krävde mer och gav mer. Minnen engagerar mig som läsare på ett djupare plan, den får mig att fundera över relationer och över det faktum att vi en gång ska dö.

Bokens berättare Patrick är en ung man med författarambitioner som arbetar som nattportier på ett hotell för att få möjlighet att skriva. Patrick har en nära relation till sina farföräldrar och han påverkas starkt då farfadern dör och farmodern mot sin vilja placeras på ett äldreboende. En dag "rymmer" farmodern från boendet och Patrick ger sig iväg för att söka efter henne.

Relationen mellan Patrick och farmodern gestaltas på ett underbart varmt, humoristiskt och kärleksfullt sätt, samtidigt som närheten till döden tränger sig på. Författarens balanserar fint upp vissa sentimentala inslag med mer jordnära, konkreta skildringar av åldrandets krämpor och smärta. I relation till flickor/kvinnor har Patrick stora förhoppningar och ambitioner, men ett tämligen fumligt sätt att försöka "få till det".

Texten är lättläst och, liksom i boken om Nathalie, finns här insprängt små, lite lösryckta avsnitt i form av bipersoners eller verkliga celebriteters minnen. Ibland ger dessa en ny nyans och bidrar till en fördjupning, ibland är de mer störande avbrott. Layoutmässigt fungerar de bra, jag tycker om luftiga sidor. Delar av boken har jag lyssnat till i uppläsning av Johan Holmberg. Uppläsningen förstärkte Patricks lite träiga sätt att uttrycka sig - både på gott och ont.

Sammantaget är Minnen en mycket fin, humoristisk, kärleksfull roman livets alla svåra och härliga relationer.