Den sydafrikanska lantbrukarhustrun Milla de Vet ligger för döden. Hennes kropp förtvinar i ALS, hon har förlorat förmågan att röra sig och tala. Som enda hjälp har hon hembiträdet Agaat, en svart medelålders kvinna som haft sitt hem i familjen de Vet sedan hon bara var några år gammal. Milla kommunicerar genom blinkningar, som Agaat på ett mycket lyhört sätt avläser. Och ibland väljer att inte alls förstå. Relationen mellan Milla och hennes hembiträde präglas av maktkamp och hatkärlek. Via tillbakablickar får deras komplicerade relation sin förklaring. Agaat levde i misär och utsattes för övergrepp under de första åren i sitt liv. Milla tog hand om flickan och beslutade sig för att polera henne tills hon blev en halvädelsten - en Agaat. För en vit kvinna var det dock omöjligt att adoptera ett svart barn under apartheidtiden, relationen mellan Agaat och Milla kom att präglas av tidens ideal. När Milla efter många års ofruktsamhet blev gravid ställdes saker och ting ytterligare på sin spets.
Agaat är en roman som kan läsas på olika sätt eller kanske snarare upplevas på olika sätt beroende på om man är mitt i läsningen eller har fått boken på lite avstånd. Under själva läsningen var jag helt uppslukad av den faktiska berättelsen, av de två kvinnornas tysta kamp. Nu efteråt kan jag tydligare se hur de båda kvinnorna får spegla hela det sydafrikanska apartheidsystemet med dess uppdelning av svarta och vita. Och med den vita makten som tynar bort. På ett mycket skickligt sätt åskådliggör författaren ett historiskt skede som är svårt att förstå. Milla behandlar ibland barnet Agaat på ett sätt som väcker avsky hos läsaren, men som ändå är begripligt när man reflekterar över hur de vita faktiskt såg de svarta som mycket lägre stående.
"Åh min lilla Agaat, mitt barn som jag stötte bort, barnet som jag försakade efter att ha lagt beslag på henne, som jag förlöste utan att fånga upp, som jag låste in för att befria." (sidan 561)Runt de två kvinnorna cirklar ytterligare två familjemedlemmar, Millas make Jak och hennes son Jakkie. Jak och Milla lever i ett mycket olyckligt äktenskap, där ingen förmår leva upp till den andres förväntningar. Båda längtar efter närhet och kärlek - ingen av dem har något att ge den andre. Förutom slag. Sonen Jakkies förlöses på ett dramatiskt sätt och kommer att stå Agaat mycket nära under uppväxten. Och denna närhet väcker svartsjuka hos Milla.
Berättartekniskt är romanen utmanande för läsaren. Berättelsen träder fram genom en pendling mellan det förflutna och nuet. Spänningen stiger konstant och uppslukar läsaren. Fyra röster hörs i berättelsen - alla är de Millas. Vi får ta del av Millas medvetna, kommunikativa tankar i nuet, hennes minnen, hennes dagboksanteckningar och i kursiv stil hennes alltmer fragmentariska associationer. Inte förrän i epilogen tar Agaat till orda, genom Jakkies minnen. Men då skräder hon inte med orden. Och då vrids berättelsen ett litet hack, perspektiven förskjuts, personskildringarna fördjupas, skeendet nyanseras och blir mer komplext. Då tar Agaat steget från att vara en mycket bra bok till att bli en stor berättelse.
Denna har jag verkligen tänkt läsa framöver!
SvaraRaderaJa, missa inte Agaat för allt i världen!
Radera