Läslistor
▼
onsdag 30 april 2014
Spöregn, åska, Valborg och Kråkguldet
Åska och spöregn på Valborg gjorde att vi firade med gofika hemma i TV-soffan i stället. Och dottern fick det hon älskar mest - spenat. Ja, det är faktiskt sant. På TV tittade vi på första avsnittet av Kråkguldet, den mycket spännande TV-serien jag tittade på för snart 40 år sedan. Den är fortfarande spännande, det tyckte vi alla. Mest spännande är nog musiken. Vi får väl se vad vi tycker när vi sett alla delar. Kullamannen har vi nu sett klart och dottern gillade den skarpt. Det gick snabbt att vänja sig vid långsamheten och att den är svart/vit. Kusligheter gör sig ibland lite bättre i ett långsamt tempo.
tisdag 29 april 2014
Mitt i Jag heter inte Miriam
För många år sedan läste jag Majgull Axelssons Aprilhäxan och blev oerhört tagen. Romanen har sedan dess legat på min favoritlista. Jag har därefter läst flera av författarens romaner, tyckt att de varit bra, men inte riktigt gått att jämföra med Aprilhäxan. Ända tills nu. För Jag heter inte Miriam visar är en makalös berättelse. Jag lyssnar till en uppläsning av Katarina Ewerlöf och blir ganska matt under lyssnandet. Axelssons sätt att beskriva de vidriga upplevelserna i samband med förintelsen och förtrycket av romerna, som ännu inte tagit slut, kryper under huden på mig. Och fastän jag känner igen allt, känns berättelsen ny. Hittills har jag lyssnat till halva boken, återkommer med mer reflektioner när jag nått slutet.
måndag 28 april 2014
Tematrio - Arbetarlitteratur
Snart är det 1a maj igen och dags att demonstrera. Nuförtiden gör jag det mestadels på nätet genom att skriva om arbetarlitteratur. Temat för veckan är således givet, berätta om tre bra texter med arbetarfokus!
Eftersom jag skrivit en del tidigare om klassisk arbetarlitteratur försöker jag fokusera på lite nyare texter i år.
1. Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer handlar om 19-åriga Moa som ska arbeta på ett äldreboende en kort tid, medan hon försöker komma in på scenskolan. Chocken Moa upplever under sin första arbetsdag med allsköns kroppsvätskor, dementa "kunder" och extrem stress är oförglömlig. Vinster i välfärden, nej tack!
2. Även Sal 2 av Julie Bonnie utspelar sig i vårdsektorn, denna gång är scenen förlossningsavdelningen. I Sal 2 arbetar huvudpersonen Béatrice under stressiga, extremt dramatiska, känslosamma förhållanden med att ta hand om nyförlösta kvinnor. Personalen är dåligt rustad att ge kvinnorna ett individuellt, hälsofrämjande bemötande och den pressade situationen leder till felbehandlingar med extremt allvarliga konsekvenser.
3. Att välja den sista boken visade sig vara svårt, jag har många favoriter. Till slut har jag nu ändå bestämt mig för att ha med en bok jag ännu inte läst - Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, en roman jag hört så mycket positivt om. (Och den står så klart i hyllan och väntar på mig.) Ingenbarnsland utspelar sig i en av Göteborgs förorter på 80-talet och det är en miljö jag är väl bekant med. Det ska bli spännande att lära känna Miira, en tjej som inte tycks backa undan i första taget.
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!
Eftersom jag skrivit en del tidigare om klassisk arbetarlitteratur försöker jag fokusera på lite nyare texter i år.
1. Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer handlar om 19-åriga Moa som ska arbeta på ett äldreboende en kort tid, medan hon försöker komma in på scenskolan. Chocken Moa upplever under sin första arbetsdag med allsköns kroppsvätskor, dementa "kunder" och extrem stress är oförglömlig. Vinster i välfärden, nej tack!
2. Även Sal 2 av Julie Bonnie utspelar sig i vårdsektorn, denna gång är scenen förlossningsavdelningen. I Sal 2 arbetar huvudpersonen Béatrice under stressiga, extremt dramatiska, känslosamma förhållanden med att ta hand om nyförlösta kvinnor. Personalen är dåligt rustad att ge kvinnorna ett individuellt, hälsofrämjande bemötande och den pressade situationen leder till felbehandlingar med extremt allvarliga konsekvenser.
3. Att välja den sista boken visade sig vara svårt, jag har många favoriter. Till slut har jag nu ändå bestämt mig för att ha med en bok jag ännu inte läst - Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, en roman jag hört så mycket positivt om. (Och den står så klart i hyllan och väntar på mig.) Ingenbarnsland utspelar sig i en av Göteborgs förorter på 80-talet och det är en miljö jag är väl bekant med. Det ska bli spännande att lära känna Miira, en tjej som inte tycks backa undan i första taget.
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!
söndag 27 april 2014
Freedom Day
Idag firas Freedom Day i Sydafrika till minne av de första fria valen 1994. Jag firar med en recensionsrepris av en fantastisk roman som gestaltar Sydafrikas rasförhållanden genom tiderna. 2012 års bästa bok, enligt mig.
Agaat av Marlene van Niekerk, utgiven av Weyler förlag, 2012
Den sydafrikanska lantbrukarhustrun Milla de Vet ligger för döden. Hennes kropp förtvinar i ALS, hon har förlorat förmågan att röra sig och tala. Som enda hjälp har hon hembiträdet Agaat, en svart medelålders kvinna som haft sitt hem i familjen de Vet sedan hon bara var några år gammal. Milla kommunicerar genom blinkningar, som Agaat på ett mycket lyhört sätt avläser. Och ibland väljer att inte alls förstå. Relationen mellan Milla och hennes hembiträde präglas av maktkamp och hatkärlek. Via tillbakablickar får deras komplicerade relation sin förklaring. Agaat levde i misär och utsattes för övergrepp under de första åren i sitt liv. Milla tog hand om flickan och beslutade sig för att polera henne tills hon blev en halvädelsten - en Agaat. För en vit kvinna var det dock omöjligt att adoptera ett svart barn under apartheidtiden, relationen mellan Agaat och Milla kom att präglas av tidens ideal. När Milla efter många års ofruktsamhet blev gravid ställdes saker och ting ytterligare på sin spets.
Agaat är en roman som kan läsas på olika sätt eller kanske snarare upplevas på olika sätt beroende på om man är mitt i läsningen eller har fått boken på lite avstånd. Under själva läsningen var jag helt uppslukad av den faktiska berättelsen, av de två kvinnornas tysta kamp. Nu efteråt kan jag tydligare se hur de båda kvinnorna får spegla hela det sydafrikanska apartheidsystemet med dess uppdelning av svarta och vita. Och med den vita makten som tynar bort. På ett mycket skickligt sätt åskådliggör författaren ett historiskt skede som är svårt att förstå. Milla behandlar ibland barnet Agaat på ett sätt som väcker avsky hos läsaren, men som ändå är begripligt när man reflekterar över hur de vita faktiskt såg de svarta som mycket lägre stående.
Berättartekniskt är romanen utmanande för läsaren. Berättelsen träder fram genom en pendling mellan det förflutna och nuet. Spänningen stiger konstant och uppslukar läsaren. Fyra röster hörs i berättelsen - alla är de Millas. Vi får ta del av Millas medvetna, kommunikativa tankar i nuet, hennes minnen, hennes dagboksanteckningar och i kursiv stil hennes alltmer fragmentariska associationer. Inte förrän i epilogen tar Agaat till orda, genom Jakkies minnen. Men då skräder hon inte med orden. Och då vrids berättelsen ett litet hack, perspektiven förskjuts, personskildringarna fördjupas, skeendet nyanseras och blir mer komplext. Då tar Agaat steget från att vara en mycket bra bok till att bli en stor berättelse.
Agaat av Marlene van Niekerk, utgiven av Weyler förlag, 2012
Den sydafrikanska lantbrukarhustrun Milla de Vet ligger för döden. Hennes kropp förtvinar i ALS, hon har förlorat förmågan att röra sig och tala. Som enda hjälp har hon hembiträdet Agaat, en svart medelålders kvinna som haft sitt hem i familjen de Vet sedan hon bara var några år gammal. Milla kommunicerar genom blinkningar, som Agaat på ett mycket lyhört sätt avläser. Och ibland väljer att inte alls förstå. Relationen mellan Milla och hennes hembiträde präglas av maktkamp och hatkärlek. Via tillbakablickar får deras komplicerade relation sin förklaring. Agaat levde i misär och utsattes för övergrepp under de första åren i sitt liv. Milla tog hand om flickan och beslutade sig för att polera henne tills hon blev en halvädelsten - en Agaat. För en vit kvinna var det dock omöjligt att adoptera ett svart barn under apartheidtiden, relationen mellan Agaat och Milla kom att präglas av tidens ideal. När Milla efter många års ofruktsamhet blev gravid ställdes saker och ting ytterligare på sin spets.
Agaat är en roman som kan läsas på olika sätt eller kanske snarare upplevas på olika sätt beroende på om man är mitt i läsningen eller har fått boken på lite avstånd. Under själva läsningen var jag helt uppslukad av den faktiska berättelsen, av de två kvinnornas tysta kamp. Nu efteråt kan jag tydligare se hur de båda kvinnorna får spegla hela det sydafrikanska apartheidsystemet med dess uppdelning av svarta och vita. Och med den vita makten som tynar bort. På ett mycket skickligt sätt åskådliggör författaren ett historiskt skede som är svårt att förstå. Milla behandlar ibland barnet Agaat på ett sätt som väcker avsky hos läsaren, men som ändå är begripligt när man reflekterar över hur de vita faktiskt såg de svarta som mycket lägre stående.
"Åh min lilla Agaat, mitt barn som jag stötte bort, barnet som jag försakade efter att ha lagt beslag på henne, som jag förlöste utan att fånga upp, som jag låste in för att befria." (sidan 561)Runt de två kvinnorna cirklar ytterligare två familjemedlemmar, Millas make Jak och hennes son Jakkie. Jak och Milla lever i ett mycket olyckligt äktenskap, där ingen förmår leva upp till den andres förväntningar. Båda längtar efter närhet och kärlek - ingen av dem har något att ge den andre. Förutom slag. Sonen Jakkies förlöses på ett dramatiskt sätt och kommer att stå Agaat mycket nära under uppväxten. Och denna närhet väcker svartsjuka hos Milla.
Berättartekniskt är romanen utmanande för läsaren. Berättelsen träder fram genom en pendling mellan det förflutna och nuet. Spänningen stiger konstant och uppslukar läsaren. Fyra röster hörs i berättelsen - alla är de Millas. Vi får ta del av Millas medvetna, kommunikativa tankar i nuet, hennes minnen, hennes dagboksanteckningar och i kursiv stil hennes alltmer fragmentariska associationer. Inte förrän i epilogen tar Agaat till orda, genom Jakkies minnen. Men då skräder hon inte med orden. Och då vrids berättelsen ett litet hack, perspektiven förskjuts, personskildringarna fördjupas, skeendet nyanseras och blir mer komplext. Då tar Agaat steget från att vara en mycket bra bok till att bli en stor berättelse.
lördag 26 april 2014
Rabattkod
Vill ni ha 20 kr i rabatt när ni handlar på FritzStåhl? Ja, det vill väl alla människor, antar jag. Ange kod Lyrans-N-20 längst ner i varukorgen (innan kassan) så dras rabatten. Jag har testat och det funkade :-) Köp gärna någon av de fantastiska böcker jag rekommenderar på "min sida". Här finns några av de allra bästa böckerna från hela världen.
fredag 25 april 2014
När kejsaren var gudomlig
När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, i översättning av Ulla Roseen, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2014
Det är februari 1942, ett par månader efter den japanska attacken på Pearl Harbor, en attack som kom att förändra livet för alla de japaner som bodde i USA. I Berkeley, Kalifornien, och i andra delar av USA, har de japanska invånarna i ett slag förvandlats till fiender. Både vuxna och barn trakasseras, de japanska barnen får lära sig av föräldrarna att utge sig för att vara kineser. Viktigast av allt är att inte tala eller uppföra sig japanskt. Kejsar Hirohitos namn får under inga omständigheter nämnas, inga artighetsbugningar tillåts. Japanska män arresteras, förhörs, torteras och förs till fångläger. Kvinnor och barn får en kallelse att packa det viktigaste och kliva på ett tåg.
Romanens huvudpersoner är en medelålders mor och hennes två barn, en flicka och en pojke. Maken har redan förts bort. Stoiskt förbereder kvinnan sig själv och barnen för avresan, silvret grävs ner, alla japanska ägodelar förstörs, familjens övriga tillhörigheter packas och magasineras, hunden avlivas. Sedan kliver de på ett tåg, vars slutmål är ett interneringsläger i öknen i Utah. Där kommer familjen att tillbringa flera år innan kriget äntligen är slut och allt skall återgå till det som en gång var.
När kejsaren var gudomlig är författarens debutroman, men i svensk översättning har tidigare getts ut Vi kom över havet. I denna kollektivroman ger författaren röst(er) åt de postorderbrudar som reser över havet för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. Tidsmässigt utspelar sig således När kejsaren var gudomlig efter Vi kom över havet. När man läser dem i den ordning de getts ut på svenska får man en känsla av att man i När kejsaren var gudomlig återser någon av de kvinnor man lärt känna i Vi kom över havet.
Författarens språk är knappt och utsökt, rytmiskt och utan krusiduller. Varje ord är valt med omsorg, alla har de en noga genomtänkt betydelse. Julie Otsuka påminner om Kim Thúy i sättet att med få ord skapa både närhet och distans till läsaren. En närhet som väcker känslor och en distans som väcker beundran. Känsla och tanke i ett - magnifikt!
Liksom i Vi kom över havet är berättelsen i När kejsaren var gudomlig engagerande, upprörande och smärtsam. Otsuka skriver en del av historien som lätt glöms bort, oförrätter begångna av segrarna. Vi läser för att ge upprättelse åt de drabbade. Och med en förhoppning om att det är svårare att upprepa misstag man är medveten om. Läs denna underbart vackra, outsägligt sorgliga berättelse, du också.
Det är februari 1942, ett par månader efter den japanska attacken på Pearl Harbor, en attack som kom att förändra livet för alla de japaner som bodde i USA. I Berkeley, Kalifornien, och i andra delar av USA, har de japanska invånarna i ett slag förvandlats till fiender. Både vuxna och barn trakasseras, de japanska barnen får lära sig av föräldrarna att utge sig för att vara kineser. Viktigast av allt är att inte tala eller uppföra sig japanskt. Kejsar Hirohitos namn får under inga omständigheter nämnas, inga artighetsbugningar tillåts. Japanska män arresteras, förhörs, torteras och förs till fångläger. Kvinnor och barn får en kallelse att packa det viktigaste och kliva på ett tåg.
Romanens huvudpersoner är en medelålders mor och hennes två barn, en flicka och en pojke. Maken har redan förts bort. Stoiskt förbereder kvinnan sig själv och barnen för avresan, silvret grävs ner, alla japanska ägodelar förstörs, familjens övriga tillhörigheter packas och magasineras, hunden avlivas. Sedan kliver de på ett tåg, vars slutmål är ett interneringsläger i öknen i Utah. Där kommer familjen att tillbringa flera år innan kriget äntligen är slut och allt skall återgå till det som en gång var.
När kejsaren var gudomlig är författarens debutroman, men i svensk översättning har tidigare getts ut Vi kom över havet. I denna kollektivroman ger författaren röst(er) åt de postorderbrudar som reser över havet för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. Tidsmässigt utspelar sig således När kejsaren var gudomlig efter Vi kom över havet. När man läser dem i den ordning de getts ut på svenska får man en känsla av att man i När kejsaren var gudomlig återser någon av de kvinnor man lärt känna i Vi kom över havet.
Författarens språk är knappt och utsökt, rytmiskt och utan krusiduller. Varje ord är valt med omsorg, alla har de en noga genomtänkt betydelse. Julie Otsuka påminner om Kim Thúy i sättet att med få ord skapa både närhet och distans till läsaren. En närhet som väcker känslor och en distans som väcker beundran. Känsla och tanke i ett - magnifikt!
Liksom i Vi kom över havet är berättelsen i När kejsaren var gudomlig engagerande, upprörande och smärtsam. Otsuka skriver en del av historien som lätt glöms bort, oförrätter begångna av segrarna. Vi läser för att ge upprättelse åt de drabbade. Och med en förhoppning om att det är svårare att upprepa misstag man är medveten om. Läs denna underbart vackra, outsägligt sorgliga berättelse, du också.
Delad underhållning
Nu börjar jag och dottern att gilla samma saker. Vi myser och ryser tillsammans både när vi tittar på film och när vi läser. Idag började vi titta på en serie som jag nog inte sett på 40 år - Kullamannen. Jag kommer ihåg att den var oerhört spännande, och efter första avsnittet förstår jag varför. Musiken är kuslig! Efter att dottern nu vant sig vid tystnaden, det långsamma tempot och att filmatiseringen är svart/vit tycker hon också att den verkar vara mycket spännande. Vi fortsätter att titta i morgon.
Jag har också börjat högläsa en lite Maria Gripe-inspirerad berättelse - Den magiska kappan - av Katarina Genar. Även den verkar falla dottern i smaken. Kanske är den något svår, så jag får berätta lite här och var om "hur det var förr".
Jag har också börjat högläsa en lite Maria Gripe-inspirerad berättelse - Den magiska kappan - av Katarina Genar. Även den verkar falla dottern i smaken. Kanske är den något svår, så jag får berätta lite här och var om "hur det var förr".
torsdag 24 april 2014
Vita på Sissinghurst
Just nu läser jag Orlando av Virginia Woolf, romanen som delvis baseras på väninnan Vita Sackville-Wests liv. Därför vill jag passa på att (återigen) visa några bilder från Sissinghurst Garden, Vitas och maken Harold Nicolsons underbara skapelse. Då paret köpte Sissinghurst, resterna av en medeltida anläggning med vallgrav, låg trädgården i ruiner. Vita lade beslag på tornhuset, medan Harold fick hålla till godo med ett arbetsrum i The South Cottage. De två barnen installerades tillsammans med hushållerskan i ett annat hus, The Priest's House. Trädgården växte därefter fram i etapper och den speglar både Vitas och Harlolds personligheter. Trädgården innehåller mängder av underbara, väldoftande gammaldags rosor, spiror och liljor. Mest känd är trädgården för dess vita avdelning, Vita ville gärna ha en vit avdelning eftersom vita blommor lyser så vackert i skymningen. Inramad av Harolds geometriska buxbom är Vitas vita rosor, klematis och kamelior underbart vackra. Tyvärr gör inte mina bilder trädgården rättvisa, för att uppleva trädgårdens skönhet måste man även känna de ljuvliga dofterna. Ett besök rekommenderas.
onsdag 23 april 2014
Läsning på Världsbokdagen
Idag på Världsbokdagen ska jag läsa riktigt mycket. Jag har 30 sidor kvar i När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka så den läser jag ut i ett nafs. Sedan är det dags att kasta sig över Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi, en bok jag verkligen ser fram emot att läsa. Jag hoppas också att Sankmark av Jhumpa Lahiri dyker upp i postlådan idag, det börjar ju bli dags att Facebookcirkla om den. Ni är väl med? Förutom läsning kommer jag dessutom att ägna mig lite åt att läsa med öronen, då är det Snöstormen av Vladimir Sorokin som streamas. Vad läser ni idag?
tisdag 22 april 2014
Tematrio - Världslitteratur
1. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez är en släktkrönika som utspelar sig i den lilla byn Macondo, en isolerad by i Colombias träskmark. Här får vi följa familjen Buendías liv och leverne under hundra år, hundra år som präglas av ensamhet och utanförskap. Det är blandningen av realism och magi som gör Hundra år av ensamhet till en stor läsupplevelse. Berättelsen kryddas med spöken, flygande mattor och odödlighet. Tiden tycks stå still i Macondo och människorna tycks mer vara förlängningar av varandra än unika identiteter. Realistisk är dock den del av berättelsen som handlar om hur det allsmäktiga banankompaniet tar över allt i byn och lämnar den skövlad.
2. Agaat av Marlene van Niekerk handlar om den vita lantbrukarhustrun Milla och den svarta tjänstekvinnan Agaat. Romanen gestaltar den sydafrikanska historien utifrån en kvinnligt perspektiv i en tid då allt förändras. Vi får lära känna Milla och Agaat i det tidiga 60-talets apartheid och får därefter följa deras historia fram till romenens nutid 1996 då Milla är helt förlamad och totalt beroende av Agaat. Fängslande berättelse, lagom utmanande berättarteknik och ett suveränt, knappt språk.
3. Huvudpersonerna i Vi kom över havet av Julie Otsuka är många, det de har gemensamt är att de reser över havet från Japan till USA för att gifta sig. Alla har de lämnat sina hem, sannolikt för gott. En del är rädda, andra är förväntansfulla. En del har erfarenhet och förstår vad som väntar dem, andra är mycket unga och oskuldsfulla. För många blir livet inte alls som de tänkt sig. På ett poetiskt, rytmiskt språk gestaltar författaren kvinnornas upplevelser av sorg, längtan, utanförskap och ensamhet.
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!
måndag 21 april 2014
Sal 2
Sal 2 av Julie Bonnie, översättning av Ulla Linton, utgiven av SEKWA, 2014
"Så börjar överlämningen, sal efter sal, kvinna efter kvinna, själ efter själ, drama efter drama, liv efter liv" (s 12). Béatrice arbetar på en förlossningsavdelning och möter varje dag de underverk och de tragedier som utspelar sig i livets och dödens väntrum. Hur hanterar man som personal de nyblivna mammornas (och pappornas) överväldigande lyckorus, panikslagna skräck, djupaste förtvivlan och medicinska komplikationer? Varje arbetsdag innehåller dramatik, mirakel och tröstlös hopplöshet. Men personalen är dåligt rustad att ge det stöd alla nyblivna föräldrar behöver. I stället för ett individuellt, nyanserat bemötande använder man sig av fyrkantiga rutiner och ett svalt, opersonligt sätta att relatera. Béatrice upplever sin arbetssituation som mycket påfrestande och hon tänker ofta på sitt förflutna som turnerande nakendansös och sitt liv tillsammans violinisten Gabor, hennes barns pappa.
Läsaren får ta del av Béatrices förflutna insprängt i berättelsen om kvinnorna på salarna. Som tonåring drömmer hon om att vara Marilyn Monroe eller Brigitte Bardot. Behovet av att bli sedd och älskad är ändlöst. När Béatrice träffar violinisten Gabor och trummisen Paolo upptäcker hon en möjlighet att blotta både sin kropp och själ på scenen i grungens 90-tal. Gruppen turnerar och uppträder, Béatrice föder barn och dansar, lever och älskar. Tills allt en dag tar slut och en ny fas av livet tar vid.
Sal 2 är en roman som i mitt tycke har allt. Texten är sönderbruten, vacker och lite skör. Här beskrivs de allra vackraste ögonblick i livet, de starkaste upplevelser av omvälvande kärlek. Och här skildras skärande smärta, outsäglig sorg, dödsskräck och förtvivlan.
Sal 2 är en av de vackraste, sårigaste, sorgligaste och mest kärleksfulla roman om att vara kvinna jag läst. Den rekommenderas, ja närmast åläggs er att läsa.
Andra som läst är Beas bokhylla, Litteraturmagazinet, Kulturbloggen.
"Så börjar överlämningen, sal efter sal, kvinna efter kvinna, själ efter själ, drama efter drama, liv efter liv" (s 12). Béatrice arbetar på en förlossningsavdelning och möter varje dag de underverk och de tragedier som utspelar sig i livets och dödens väntrum. Hur hanterar man som personal de nyblivna mammornas (och pappornas) överväldigande lyckorus, panikslagna skräck, djupaste förtvivlan och medicinska komplikationer? Varje arbetsdag innehåller dramatik, mirakel och tröstlös hopplöshet. Men personalen är dåligt rustad att ge det stöd alla nyblivna föräldrar behöver. I stället för ett individuellt, nyanserat bemötande använder man sig av fyrkantiga rutiner och ett svalt, opersonligt sätta att relatera. Béatrice upplever sin arbetssituation som mycket påfrestande och hon tänker ofta på sitt förflutna som turnerande nakendansös och sitt liv tillsammans violinisten Gabor, hennes barns pappa.
Läsaren får ta del av Béatrices förflutna insprängt i berättelsen om kvinnorna på salarna. Som tonåring drömmer hon om att vara Marilyn Monroe eller Brigitte Bardot. Behovet av att bli sedd och älskad är ändlöst. När Béatrice träffar violinisten Gabor och trummisen Paolo upptäcker hon en möjlighet att blotta både sin kropp och själ på scenen i grungens 90-tal. Gruppen turnerar och uppträder, Béatrice föder barn och dansar, lever och älskar. Tills allt en dag tar slut och en ny fas av livet tar vid.
Sal 2 är en roman som i mitt tycke har allt. Texten är sönderbruten, vacker och lite skör. Här beskrivs de allra vackraste ögonblick i livet, de starkaste upplevelser av omvälvande kärlek. Och här skildras skärande smärta, outsäglig sorg, dödsskräck och förtvivlan.
"Jag minns hur jag snusade på mina barn, slickade på dem, rörde vid dem och kände dem mot min hud. Jag kände igen deras rörelser, jag hade närt dem med min kropp. Jag skulle ha kunnat äta upp dem, som en varghona. Babydoften gjorde mig tokig, jag brann av begär efter att vara dem nära. En moderlig sensualism" (s 48).Sal 2 är en hyllning till kvinnokroppens livgivande, men det är en hyllning som inte romantiserar. Inte förskönar. Här finns de riktiga kvinnorna, de som föder ylande på huk och de som föder med hjälp av medicinens tekniska hjälpmedel. Här finns de vars barm flödar över av livgivande mjölk, och de som sliter med bröstpumpar för att få ut några blodiga droppar ur såriga bröstvårtor. Här finns de vars kärlek kommer som ett lokomotiv och de som faller djupt in i psykosens dimmor. Här finns helt enkelt verkligheten.
"När jag går ut ur rummet sitter splittret från hennes själ som klistrat på mina händer, jag kommer säkert att ha flisor i håret när jag kommer hem. Det sprider sig runt omkring henne, hur som helst, till vem som helst" (s 58).
Sal 2 är en av de vackraste, sårigaste, sorgligaste och mest kärleksfulla roman om att vara kvinna jag läst. Den rekommenderas, ja närmast åläggs er att läsa.
Andra som läst är Beas bokhylla, Litteraturmagazinet, Kulturbloggen.
söndag 20 april 2014
Frost
Idag var det äntligen dags även för mig att se den mycket omtalade filmen Frost. Dottern (8 år) hade sett den sedan tidigare och ville så gärna se den igen. Och jag kan faktiskt förstå henne, Frost visade sig vara en mysig, rolig och lite spännande film. Dottern är dessutom mycket förtjust i musiken, där är väl jag inte lika begeistrad. Men den var helt OK.
Filmen handlar om två systrar Elsa och Anna (prinsessor så klart) som stod varandra mycket nära som barn. Men Elsa har en mystisk, magisk defekt som gör att hon ibland sprider kyla och is omkring sig. Och detta råkar skada lillasystern. Efter den skrämmande händelsen låses och låser Elsa in sig i sitt rum. Flickorna växer upp och det blir dags för Elsa att krönas till drottning. Men många saker går fel vid kröningen, vilket blir upptakten till äventyr, förälskelse i en prins och lite fara.
I slutet segrar naturligtvis kärleken, men inte den vanliga kärleken mellan prinsen och prinsessan. Nej, här är det syskonkärleken som väger tyngst och det var en riktigt bra upplösning.
Filmen handlar om två systrar Elsa och Anna (prinsessor så klart) som stod varandra mycket nära som barn. Men Elsa har en mystisk, magisk defekt som gör att hon ibland sprider kyla och is omkring sig. Och detta råkar skada lillasystern. Efter den skrämmande händelsen låses och låser Elsa in sig i sitt rum. Flickorna växer upp och det blir dags för Elsa att krönas till drottning. Men många saker går fel vid kröningen, vilket blir upptakten till äventyr, förälskelse i en prins och lite fara.
I slutet segrar naturligtvis kärleken, men inte den vanliga kärleken mellan prinsen och prinsessan. Nej, här är det syskonkärleken som väger tyngst och det var en riktigt bra upplösning.
fredag 18 april 2014
Farväl Gabriel García Márquez
Gabriel García Márquez avled under gårdagen i sitt hem i Mexico City efter en lång tids kamp mot sjukdom. García Márquez var kanske mest känd för sin stil - den magiska realismen - och för att han satte Latinamerika på litteraturkartan. Hans fantastiska roman Hundra år av ensamhet är - efter Bibeln - den mest sålda boken på spanska någonsin. Och det är en magnifik roman jag verkligen gärna vill rekommendera. Och det vill mina läsare också. I en strikt ovetenskaplig undersökning (2009) utsågs just Hundra år av ensamhet till den mest populära boken skriven av en Nobelpristagare.
García Márquez skrev också Kärlek i kolerans tid, en roman jag bara sett filmatiserad. Jag tror att den skulle passa mig. Men García Márquez skrev inte bara i det stora formatet, han skrev också fantastiska noveller och kortromaner. Jag har bland annat läst Översten får inga brev och den tycker jag är helt fantastisk. Översten får inga brev skildrar en korrumperad värld, där de som har ser till att få mer, på bekostnad av de som inget har. Författaren beskriver här skam och fattigdom, men också obändigt hopp och ett värdigt sätt att leva.
Under morgonen har jag surfat runt en del och läst om García Márquez så nu har jag fått lov att skriva upp en bok till på min önskelista. Krönika om ett förebådat dödsfall framhålls på flera ställen som en av författarens mest intressanta böcker utifrån sin konstruktion. Hoppas att den nu ges ut i nytryck.
Läs gärna mer i SvD.
García Márquez skrev också Kärlek i kolerans tid, en roman jag bara sett filmatiserad. Jag tror att den skulle passa mig. Men García Márquez skrev inte bara i det stora formatet, han skrev också fantastiska noveller och kortromaner. Jag har bland annat läst Översten får inga brev och den tycker jag är helt fantastisk. Översten får inga brev skildrar en korrumperad värld, där de som har ser till att få mer, på bekostnad av de som inget har. Författaren beskriver här skam och fattigdom, men också obändigt hopp och ett värdigt sätt att leva.
Under morgonen har jag surfat runt en del och läst om García Márquez så nu har jag fått lov att skriva upp en bok till på min önskelista. Krönika om ett förebådat dödsfall framhålls på flera ställen som en av författarens mest intressanta böcker utifrån sin konstruktion. Hoppas att den nu ges ut i nytryck.
Läs gärna mer i SvD.
torsdag 17 april 2014
Glad Påsk
Nu börjar både hönor och kycklingar att dyka upp i huset så nu börjar det bli dags att önska Glad Påsk. Här är lite pyssel som faktiskt jag och dottern fixat till. Inte illa av en pysselfobiker som mig, eller hur? Helgen spenderar vi med vänner och en hel del tid ska vigas åt läsning. Hoppas ni får en skön långhelg!
onsdag 16 april 2014
Fantastiska kvinnor
Jag är just nu inne i ett stim och läser bra böcker om och av kvinnor. Senast igår avslutade jag Sal 2 av Julie Bonnie och var mer lyrisk än vanligt. En recension kommer när jag samlat mig.
Tidigare under veckan läste jag Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, en bok jag fortfarande går och tänker på. Det är inte så enkelt att hantera kvinnor som Nora, hon vill inte släppa mig. Intressant nog börjar detta göra mig lite irriterad på henne och mindre benägen till empati.
Mary Jones historia av Elin Boardy är ytterligare ett fint exempel på en kvinnoskildring av intresse. Jag har läst två böcker av henne och har debutromanen Allt som återstår på vänt i hyllan.
Ytterligare en helt fantastisk roman om kvinnor var De kom över havet av Julie Otsuka. Den poetiska texten och det kollektiva berättande lyfte den roman till svindlande höjder. Och hennes nya - När kejsaren var gudomlig - ligger här på en hylla bredvid mig och vinkar lite.
Men innan den ska upp i min famn måste jag läsa ut Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi - min nobelprisfavorit.
Tidigare under veckan läste jag Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, en bok jag fortfarande går och tänker på. Det är inte så enkelt att hantera kvinnor som Nora, hon vill inte släppa mig. Intressant nog börjar detta göra mig lite irriterad på henne och mindre benägen till empati.
Mary Jones historia av Elin Boardy är ytterligare ett fint exempel på en kvinnoskildring av intresse. Jag har läst två böcker av henne och har debutromanen Allt som återstår på vänt i hyllan.
Ytterligare en helt fantastisk roman om kvinnor var De kom över havet av Julie Otsuka. Den poetiska texten och det kollektiva berättande lyfte den roman till svindlande höjder. Och hennes nya - När kejsaren var gudomlig - ligger här på en hylla bredvid mig och vinkar lite.
Men innan den ska upp i min famn måste jag läsa ut Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi - min nobelprisfavorit.
tisdag 15 april 2014
Kvinnan på övervåningen
Kvinnan på övervåningen av Claire Messud, i översättning av Eva Johansson, utgiven av Natur & Kultur, 2014
Igår kväll var Claire Messud gäst på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, där hon samtalade med Linn Ullmann. Jag var tyvärr inte där, men här hos Kulturdelen kan ni läsa lite om Jennys funderingar kring samtalet mellan Messud och Ullman.
En superkort beskrivning av Kvinnan på övervåningen skulle kunna låta så här: Nora är riktigt förbannad, hon berättar varför. Och min lika korta reflektion skulle kunna vara: Bravo Nora, det var banne mig på tiden. Men eftersom det här inte är någon Twitter-recension ska jag nu utveckla mina tankar en smula.
"Hur förbannad är jag? Det vill du inte veta. Det vill ingen veta något om."
Så inleder Nora Eldridge sin berättelse. Och som läsare blir man naturligtvis genast intresserad av vad som orsakat denna väldiga ilska. Nora lever ensam, är fyrtiotvå år och arbetar som lågstadielärare i Cambridge, Massachusetts. Och hon berättar till en tydlig mottagare (kära läsare) om en försiktig tillvaro, om en kvinna som inte grabbat tag i livet och tagit sin plats. Nej, Nora har lagt sina konstnärsambitioner på hyllan och retirerat upp till övervåningen, där är hon osynlig och känner sig trygg. Och egentligen outsägligt ensam.
När en ny pojke, Reza, börjar i Noras klass utvecklar Nora ett tämligen tvångsmässigt intresse för pojken och hans familj. Hon knyter an till pojken och börjar fantisera om att vara hans mor. Lyckan är total när Nora erbjuds att dela en konstnärsateljé med Rezas mor Sirena. Sirena är en färgstark, utlevande, passionerad kvinna som skapar konst som ger tittaren en omvälvande upplevelse. Nora skapar små tittskåp med scener ur sorgsna, kvinnliga konstnärers liv. Hon pillar med detaljer och försöker återskapa något så exakt som möjligt. Vackert, men inte särskilt expressivt. Nora önskar att hon vore mer som Sirena, eller ännu hellre att hon faktiskt vore Sirena. Även Rezas far, Sirenas man, Skandar väcker Noras intresse; hon blir djupt förälskad och fantiserar om - eller tror - att hennes känslor är besvarade. Verkligheten ser dock inte riktigt ut så som Nora föreställer sig.
När jag läst ut boken - som jag för övrigt gillade skarpt - blev jag sittande med ett par funderingar som jag inte riktigt kan skapa klarhet i. Vad är det som gör att Nora väljer att leva ett "som-om-liv" i stället för att bli huvudperson i sitt eget liv? Jag vet faktiskt inte riktigt och jag är inte så säker på att en omläsning skulle ge något svar. Kanske är det så att läsaren mer dimper ner hos Nora i nutid och får lov att hantera att inte få veta så mycket om hennes tidigare liv. (För en psykolog är ju inte detta så enkelt). Min andra fundering handlar om vad som kommer att hända i framtiden. Kommer Nora att lyckas bibehålla sin ilska och använda den kraften för att skapa det liv hon vill ha? Tyvärr är jag inte så säker på att det kommer att bli så. Vi vet väl alla hur lätt det är att ramla tillbaks till gamla invanda mönster.
Texten i Kvinnan på övervåningen är lättläst, men i mitt tycke lite pladdrig. Jag har ju en viss förkärlek för ett stramare språk. Dessutom innehåller texten mängder av intressanta referenser till andra romaner och författare. Det mesta går mig nog förbi, men en del uppmärksammar och uppskattar jag. (Berätta t ex gärna för mig om de svarta munkarna).
Sammantaget är Kvinnan på övervåningen en fantastisk berättelse om en hämmad kvinnas abrupta uppvaknande.
Andra som läst är Bernur, Hermia, GP.
Igår kväll var Claire Messud gäst på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, där hon samtalade med Linn Ullmann. Jag var tyvärr inte där, men här hos Kulturdelen kan ni läsa lite om Jennys funderingar kring samtalet mellan Messud och Ullman.
En superkort beskrivning av Kvinnan på övervåningen skulle kunna låta så här: Nora är riktigt förbannad, hon berättar varför. Och min lika korta reflektion skulle kunna vara: Bravo Nora, det var banne mig på tiden. Men eftersom det här inte är någon Twitter-recension ska jag nu utveckla mina tankar en smula.
"Hur förbannad är jag? Det vill du inte veta. Det vill ingen veta något om."
Så inleder Nora Eldridge sin berättelse. Och som läsare blir man naturligtvis genast intresserad av vad som orsakat denna väldiga ilska. Nora lever ensam, är fyrtiotvå år och arbetar som lågstadielärare i Cambridge, Massachusetts. Och hon berättar till en tydlig mottagare (kära läsare) om en försiktig tillvaro, om en kvinna som inte grabbat tag i livet och tagit sin plats. Nej, Nora har lagt sina konstnärsambitioner på hyllan och retirerat upp till övervåningen, där är hon osynlig och känner sig trygg. Och egentligen outsägligt ensam.
När en ny pojke, Reza, börjar i Noras klass utvecklar Nora ett tämligen tvångsmässigt intresse för pojken och hans familj. Hon knyter an till pojken och börjar fantisera om att vara hans mor. Lyckan är total när Nora erbjuds att dela en konstnärsateljé med Rezas mor Sirena. Sirena är en färgstark, utlevande, passionerad kvinna som skapar konst som ger tittaren en omvälvande upplevelse. Nora skapar små tittskåp med scener ur sorgsna, kvinnliga konstnärers liv. Hon pillar med detaljer och försöker återskapa något så exakt som möjligt. Vackert, men inte särskilt expressivt. Nora önskar att hon vore mer som Sirena, eller ännu hellre att hon faktiskt vore Sirena. Även Rezas far, Sirenas man, Skandar väcker Noras intresse; hon blir djupt förälskad och fantiserar om - eller tror - att hennes känslor är besvarade. Verkligheten ser dock inte riktigt ut så som Nora föreställer sig.
När jag läst ut boken - som jag för övrigt gillade skarpt - blev jag sittande med ett par funderingar som jag inte riktigt kan skapa klarhet i. Vad är det som gör att Nora väljer att leva ett "som-om-liv" i stället för att bli huvudperson i sitt eget liv? Jag vet faktiskt inte riktigt och jag är inte så säker på att en omläsning skulle ge något svar. Kanske är det så att läsaren mer dimper ner hos Nora i nutid och får lov att hantera att inte få veta så mycket om hennes tidigare liv. (För en psykolog är ju inte detta så enkelt). Min andra fundering handlar om vad som kommer att hända i framtiden. Kommer Nora att lyckas bibehålla sin ilska och använda den kraften för att skapa det liv hon vill ha? Tyvärr är jag inte så säker på att det kommer att bli så. Vi vet väl alla hur lätt det är att ramla tillbaks till gamla invanda mönster.
Texten i Kvinnan på övervåningen är lättläst, men i mitt tycke lite pladdrig. Jag har ju en viss förkärlek för ett stramare språk. Dessutom innehåller texten mängder av intressanta referenser till andra romaner och författare. Det mesta går mig nog förbi, men en del uppmärksammar och uppskattar jag. (Berätta t ex gärna för mig om de svarta munkarna).
Sammantaget är Kvinnan på övervåningen en fantastisk berättelse om en hämmad kvinnas abrupta uppvaknande.
Andra som läst är Bernur, Hermia, GP.
måndag 14 april 2014
Tematrio - En deckare i Påsk?
Ingen påsk utan en deckare, eller hur? Fast jag måste erkänna att jag startade lite tidigt och har redan läst ut min. Vi får väl se om det blir någon mer. Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera en bok, författare eller romanfigur.
1. Högt upp på listan bland deckarfavoriter hamnar Karin Fossum med sina poliser Konrad Sejer och Jacob Skarre. Fossums romaner är alltid välskrivna och spännande och hon gestaltar förövare med psykologisk skärpa, respekt och empati. Utan att på något sätt förringa offrets utsatthet och lidande, skildras gärningsmännens handlingar och tankar på ett sätt som förklarar, men ej ursäktar. Nyligen läste jag Carmen och döden, en "mellanbok".
2. Högt på listan finns också självfallet Håkan Nesser. Barbarotti är min favorit. Jag tycker om hans vadslagningar med Gud. Annars är det Nessers språk som gör att jag uppskattar böckerna. Egentligen är det nog så att hans romaner som inte kretsar runt en detektiv är allra bäst, nyligen läste och tokgillade jag den ruggiga Levande och döda i Winsford.
3. Den tredje författaren är ny på listan. Efter att ha läst två böcker av Fred Vargas har jag totalt smält inför hennes intelligenta intriger, den mycket säregna kommissarie Adamsberg och de andra unika karaktärerna på roteln. Även de mystiska, möjligen magiska inslagen uppskattar jag. De böcker jag hittills läst är Okänd kontinent och Spökryttarna från Ordebec.
"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er. Lycka till!
1. Högt upp på listan bland deckarfavoriter hamnar Karin Fossum med sina poliser Konrad Sejer och Jacob Skarre. Fossums romaner är alltid välskrivna och spännande och hon gestaltar förövare med psykologisk skärpa, respekt och empati. Utan att på något sätt förringa offrets utsatthet och lidande, skildras gärningsmännens handlingar och tankar på ett sätt som förklarar, men ej ursäktar. Nyligen läste jag Carmen och döden, en "mellanbok".
2. Högt på listan finns också självfallet Håkan Nesser. Barbarotti är min favorit. Jag tycker om hans vadslagningar med Gud. Annars är det Nessers språk som gör att jag uppskattar böckerna. Egentligen är det nog så att hans romaner som inte kretsar runt en detektiv är allra bäst, nyligen läste och tokgillade jag den ruggiga Levande och döda i Winsford.
3. Den tredje författaren är ny på listan. Efter att ha läst två böcker av Fred Vargas har jag totalt smält inför hennes intelligenta intriger, den mycket säregna kommissarie Adamsberg och de andra unika karaktärerna på roteln. Även de mystiska, möjligen magiska inslagen uppskattar jag. De böcker jag hittills läst är Okänd kontinent och Spökryttarna från Ordebec.
"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er. Lycka till!
söndag 13 april 2014
Sjuklingssysslor
Den här helgen skulle jag recenserat Kvinnan på övervåningen (mycket bra), läst ut Sal 2 (också mycket bra så långt), lyssnat på fler avsnitt av Snöstormen (vet inte riktigt vad jag kommer att tycka till slut - just nu är jag mest fascinerad) och planerat/skrivit lite blogginlägg. I stället har jag legat i soffan med den ondaste hals jag någonsin haft och tittat på en massa avsnitt av Hotellinspektören. Tur i oturen att det finns roliga brittiska serier, men nu vill jag gärna snart bli frisk.
lördag 12 april 2014
Mary Jones historia
Mary Jones historia av Elin Boardy, utgiven av Wahlström & Widstrand, 2014
Om en ska vara mer exakt är titeln på Boardys senaste roman Mary Jones Historia - Nedtecknad Av Mej Själv Och Alldeles Uppriktig - Om Mitt Liv Samt Om Dolores & John Silver Så Som Jag Fått Det Berättat För Mej Av Dom Själva, och redan där kan en dra slutsatser om vad detta är för en sorts bok. Det här är Marys egen berättelse, skriven i dagboksform, om hennes liv som kökspiga hos piraten Long John Silver och dennes mörkhyade hustru Dolores.
Mary Jones historia är en pendang till äventyrsklassikern Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. I Skattkammarön får läsaren lära känna en manipulativ, hänsynslös och grym Silver som uppmanar mannarna till myteri, dödar utan pardon och försöker lura den unge hjälten Jim Hawkins. I Marys berättelse är Silver en kärleksfull omtänksam make, som räddat slavinnan Dolores från ett liv i elände. Och när en del av huvudpersonerna från Skattkammarön dyker upp i Marys berättelse är det inte lika enkelt att skilja mellan de goda och de onda. Den unga svarta kvinna Silver tagit till hustru ses knappt som en människa av den förment goda karaktären godsägaren.
För att värma upp inför läsningen av Marys berättelse läste jag Skattkammarön och jag tror att det berikade läsupplevelsen när jag senare tog del av Marys perspektiv. Just paralleller och kontraster blev tydligare. Båda historierna berättas av unga berättarröster, men skillnaden mellan en ung pojke och en ung flicka är stor. Mary får hållas i köket, hon kommer aldrig ombord på något piratskepp. Men hennes liv kommer ändå att innehålla både stora sorger, kärlek och äventyr.
Marys historia är berättad i ett efteråt. Hon får dagboken av matmodern Dolores efter Silvers död och uppmuntras att skriva ner den sanna berättelsen. Texten innehåller en del överstrykningar och språket är enkelt. Jag tycker att Boardy ger Mary en trovärdig röst och berättelsen gestaltar fint en ung flickas väg till frihet och självbestämmande.
Sammantaget är Mary Jones historia en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek.
Andra som läst är Sydsvenskan, Bernur, och dagarna går.
Om en ska vara mer exakt är titeln på Boardys senaste roman Mary Jones Historia - Nedtecknad Av Mej Själv Och Alldeles Uppriktig - Om Mitt Liv Samt Om Dolores & John Silver Så Som Jag Fått Det Berättat För Mej Av Dom Själva, och redan där kan en dra slutsatser om vad detta är för en sorts bok. Det här är Marys egen berättelse, skriven i dagboksform, om hennes liv som kökspiga hos piraten Long John Silver och dennes mörkhyade hustru Dolores.
Mary Jones historia är en pendang till äventyrsklassikern Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. I Skattkammarön får läsaren lära känna en manipulativ, hänsynslös och grym Silver som uppmanar mannarna till myteri, dödar utan pardon och försöker lura den unge hjälten Jim Hawkins. I Marys berättelse är Silver en kärleksfull omtänksam make, som räddat slavinnan Dolores från ett liv i elände. Och när en del av huvudpersonerna från Skattkammarön dyker upp i Marys berättelse är det inte lika enkelt att skilja mellan de goda och de onda. Den unga svarta kvinna Silver tagit till hustru ses knappt som en människa av den förment goda karaktären godsägaren.
För att värma upp inför läsningen av Marys berättelse läste jag Skattkammarön och jag tror att det berikade läsupplevelsen när jag senare tog del av Marys perspektiv. Just paralleller och kontraster blev tydligare. Båda historierna berättas av unga berättarröster, men skillnaden mellan en ung pojke och en ung flicka är stor. Mary får hållas i köket, hon kommer aldrig ombord på något piratskepp. Men hennes liv kommer ändå att innehålla både stora sorger, kärlek och äventyr.
Marys historia är berättad i ett efteråt. Hon får dagboken av matmodern Dolores efter Silvers död och uppmuntras att skriva ner den sanna berättelsen. Texten innehåller en del överstrykningar och språket är enkelt. Jag tycker att Boardy ger Mary en trovärdig röst och berättelsen gestaltar fint en ung flickas väg till frihet och självbestämmande.
Sammantaget är Mary Jones historia en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek.
Andra som läst är Sydsvenskan, Bernur, och dagarna går.
fredag 11 april 2014
Tipsar om läsning från hela världen och om en butik nära dig (dvs en näthandel)
Jag tipsar om läsning från hela världen på Litteraturmagazinet Fritz Ståhl, en relativt ny(åter)öppnad oberoende bokhandel och vill samtidigt tipsa er om att handla där. Priserna är bra och frakten är fri om man handlar för mer än 200. Och det gör man ju ganska lätt i en bokhandel.
torsdag 10 april 2014
Snöstormen
Idag började jag lyssna till Radioföljetongens Snöstormen av Vladimir Sorokin, i uppläsning av Rolf Lassgård. Jag hade tänkt läsa boken när den var ny, men det blev tyvärr aldrig av. Tur att Radioföljetongen finns. Men gissa om jag blev förvånad över vissa inslag i de två första avsnitten. Jag var tvungen att spola tillbaka för att verkligen ta till mig att författaren skrev om rapphönsstora hästar och "självgångare". Nu har jag läst lite mer om romanen så jag kan rätta till förväntningarna lite. Men skruvat ner dem har jag inte gjort, det här verkar helt enkelt vara en rätt "häftig" roman med bisarra inslag. Och uppläsningar av Lassgård brukar jag gilla.
onsdag 9 april 2014
Jag ska egentligen inte jobba här
En riktig käftsmäll är Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer som handlar om den 19-åriga Moa som ska jobba på ett äldreboende en kort tid, medan hon försöker komma in på scenskolan. Någon jäkla scenskola borde väl vilja ha henne. Chocken Moa, och läsaren, upplever under hennes första arbetsdag med allsköns kroppsvätskor, dementa "kunder" och extrem stress är oförglömlig. Som medelålders kvinna med gamla släktingar blir paniken total när en tänker på hur det ska bli med de gamla - och i slutänden även med en själv. Beischers debutroman är angelägen läsning som berör, oroar och roar. Jag har lyssnat till en uppläsning av Kerstin Andersson, som var mycket bra.
tisdag 8 april 2014
Minnen
Minnen av David Foenkinos, översättning av Sofia Strängberg, utgiven av Sekwa, 2013
En lättsam, men välskriven fransk bagatell kallade jag Nathalie - en delikat historia, författarens svenska debut 2012. Jag väntade mig därför lite lättsmält, intelligent underhållning när jag började läsa Minnen, men insåg snabbt att detta var en bok som både krävde mer och gav mer. Minnen engagerar mig som läsare på ett djupare plan, den får mig att fundera över relationer och över det faktum att vi en gång ska dö.
Bokens berättare Patrick är en ung man med författarambitioner som arbetar som nattportier på ett hotell för att få möjlighet att skriva. Patrick har en nära relation till sina farföräldrar och han påverkas starkt då farfadern dör och farmodern mot sin vilja placeras på ett äldreboende. En dag "rymmer" farmodern från boendet och Patrick ger sig iväg för att söka efter henne.
Relationen mellan Patrick och farmodern gestaltas på ett underbart varmt, humoristiskt och kärleksfullt sätt, samtidigt som närheten till döden tränger sig på. Författarens balanserar fint upp vissa sentimentala inslag med mer jordnära, konkreta skildringar av åldrandets krämpor och smärta. I relation till flickor/kvinnor har Patrick stora förhoppningar och ambitioner, men ett tämligen fumligt sätt att försöka "få till det".
Texten är lättläst och, liksom i boken om Nathalie, finns här insprängt små, lite lösryckta avsnitt i form av bipersoners eller verkliga celebriteters minnen. Ibland ger dessa en ny nyans och bidrar till en fördjupning, ibland är de mer störande avbrott. Layoutmässigt fungerar de bra, jag tycker om luftiga sidor. Delar av boken har jag lyssnat till i uppläsning av Johan Holmberg. Uppläsningen förstärkte Patricks lite träiga sätt att uttrycka sig - både på gott och ont.
Sammantaget är Minnen en mycket fin, humoristisk, kärleksfull roman livets alla svåra och härliga relationer.
En lättsam, men välskriven fransk bagatell kallade jag Nathalie - en delikat historia, författarens svenska debut 2012. Jag väntade mig därför lite lättsmält, intelligent underhållning när jag började läsa Minnen, men insåg snabbt att detta var en bok som både krävde mer och gav mer. Minnen engagerar mig som läsare på ett djupare plan, den får mig att fundera över relationer och över det faktum att vi en gång ska dö.
Bokens berättare Patrick är en ung man med författarambitioner som arbetar som nattportier på ett hotell för att få möjlighet att skriva. Patrick har en nära relation till sina farföräldrar och han påverkas starkt då farfadern dör och farmodern mot sin vilja placeras på ett äldreboende. En dag "rymmer" farmodern från boendet och Patrick ger sig iväg för att söka efter henne.
Relationen mellan Patrick och farmodern gestaltas på ett underbart varmt, humoristiskt och kärleksfullt sätt, samtidigt som närheten till döden tränger sig på. Författarens balanserar fint upp vissa sentimentala inslag med mer jordnära, konkreta skildringar av åldrandets krämpor och smärta. I relation till flickor/kvinnor har Patrick stora förhoppningar och ambitioner, men ett tämligen fumligt sätt att försöka "få till det".
Texten är lättläst och, liksom i boken om Nathalie, finns här insprängt små, lite lösryckta avsnitt i form av bipersoners eller verkliga celebriteters minnen. Ibland ger dessa en ny nyans och bidrar till en fördjupning, ibland är de mer störande avbrott. Layoutmässigt fungerar de bra, jag tycker om luftiga sidor. Delar av boken har jag lyssnat till i uppläsning av Johan Holmberg. Uppläsningen förstärkte Patricks lite träiga sätt att uttrycka sig - både på gott och ont.
Sammantaget är Minnen en mycket fin, humoristisk, kärleksfull roman livets alla svåra och härliga relationer.
måndag 7 april 2014
Tematrio - Kulturgrejer
1. Det är ju inom litteraturens område jag konsumerar kultur. Jag läser, går gärna på mässor och drömmer om att gå på olika evenemang. Och jag snackar med alla om böcker. Favoriten hittills har varit alla upplevelser på Bokmässan, men nu börjar jag känna ett sug efter även andra mötesplatser.
2. Musik tycks ju vara ett stort intresse för många. Och visst kan även jag gilla att lyssna på något en stund, men mest av allt gillar jag när det är tyst. När det gäller musik tycker jag att det mesta gjort senare än 70-tal är för nytt. Jag har bara varit på en enda konsert, men den var å andra sidan oslagbar. Vem jag lyssnade på? Paul McCartney, så klart.
3. Film och teater konsumerar jag alldeles för lite av! Jag skulle vilja vara en person som ofta gick på teater, men det blir oftast av när det är något dottern kan tänkas gilla. Vi var t ex och såg en fantastisk musikaluppsättning av Shrek här i vintras och dessutom har vi varit på Disney on Ice.
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!
söndag 6 april 2014
Önskeförfattare på Stockholm Literature
Etgar Keret (Plötsligt knackar det på dörren)
Claire Messud (Kvinnan på övervåningen)
Jung Chang (Den sista kejsarinnan av Kina)
Hilary Mantel (För in de döda)
Colm Tóibín (Marias testamente)
Julie Otsuka (När kejsaren var gudomlig)
Jhumpa Lahiri (Sankmark)
Nawal El Saadawi (Revolutionsskrivarna)
Sara Shilo (Falafelkungen är död)
Abdellah Taïa (Kungens dag)
Julie Bonnie (Sal 2)
Kjell Westö (Hägring 38)
Dessutom vill jag naturligtvis mycket, MYCKET gärna se Chimamanda Ngozi Adichie. Vilka författare skulle ni vilja se på Stockholm Literature?
lördag 5 april 2014
Internationella barnboksdagen - i efterskott
2 april var det Internationella barnboksdagen så här kommer ett litet inlägg om just barnböcker från olika delar av världen.
Boken om Mademoiselle Oiseau av Andrea de La Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt är omisskännligt fransk i stilen även om dess skapare är från Sverige. Berättelsen handlar om den excentriska Mademoiselle Oiseau, hennes magiska parisiska våning, alla de vackra sakerna hon sparar i små finurliga lådor och de kloka, hjälpsamma och egensinniga katterna. Men framför allt skildrar boken en oväntad, originell vänskap som leder till att en grå liten flicka får färg, börjar drömma och utvecklar en egen vilja. En oerhört charmig berättelse med underbara illustrationer.
Naku, nakuu, nakuuu! av Nanoy Raphael och Sergio Bumatay handlar om barns oro att bli bortglömda när ett syskon föds. Det outtalade temat och de suggestiva bilderna gör det här till en bok utöver de vanliga. Texten är enkel och bilderna mycket avancerade. De är liksom lite skeva och inledningsvis ganska dystra i färgvalet. Här är helt enkelt inget gulli-gull. Boken tilldelades 2013 års Peter Pan-pris med motiveringen: Den filippinska bilderboken Naku, nakuu, nakuuu! representerar en del av världen vi sällan möter i den svenska barnboksutgivningen. Bokens tema – att få syskon – är dock universellt. Pojken Iskos oro inför de förändringar han anar kommer att ske i familjen uttrycks genom det återkommande utropet "Naku, nakuu, nakuuu!" (ungefär "Oj, oj, oj!").".
I den koreanska bilderboken Jordbarn, himmelsbarn av Choi Sukhee får vi lära känna en liten flicka som älskar det mesta här i livet. I början av boken berättar flickan om sin kärlek till solen, månen och stjärnorna, i slutet har turen kommit till jorden, pappa och mamma. Varje uppslag innehåller en kort, vacker, poetisk text och den mest fantastiska illustration man kan föreställa sig. Bilderna föreställer kinesiska tecken, de är rikt smyckade och väcker både barnets och den vuxnes lust att läsa mer. "Jag älskar solen. Jag älskar den värmande solen. När gräset och träden ser den växer de så det knakar. Jag älskar verkligen solen."
Det hjärtformade lövet av Shira Gefen och David Polonskyär en vacker bok som väcker frågor om vad som lever i naturen och hur man ska ta hand om alla liv. Texten är poetisk och lätt att läsa högt, tempot är långsamt och eftertänksamt. Illustrationerna är stora, färgsprakande och fantasieggande, den sortens suggestiva bilder man lätt förirrar sig in i.
Shira Gefen kommer från Israel och är dramatiker, regissör, skådespelerska och barnboksförfattare. Det hjärtformade lövet är den första som har översatts till svenska.
Grodan och kärleken av holländaren Max Velthuijs är en alldeles bedårande kärlekshistoria om en grön groda, som blir kär i en vit anka. En del andra djur i boken har synpunkter på att grodan och ankan har olika färger, men det bryr sig inte grodan om. Däremot har han svårt att ta mod till sig och berätta för ankan att han älskar henne. Till slut väljer han en drastisk metod för att imponera på henne. En viktig bok med färgglada och lustfyllda bilder.
Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson är en spännande, vemodig och varm berättelse om hur man övervinner sin ensamhet. Knyttet är en liten varelse, som är så rädd för ensamheten att han en dag beslutar sig för att ge sig ut i världen. Han möter många varelser, men är för blyg att ta kontakt med dem. Vid havet får han syn på en flaskpost och brevet inuti är från ett ensamt, övergivet litet skrutt som längtar efter att bli tröstat. Knyttet börjar känna sig modig, han har fått en uppgift att fylla. Vemodig, varm och spännande är denna underbara berättelse om vardagligt hjältemod.
Ynari flickan med de fem flätorna är skriven av en ung angolansk författare - Ondjaki - och berättelsen är både en klassisk saga och en mycket till synes afrikansk berättelse. Kanske är det bokens värme och speciella humor som gör att den känns lite annorlunda än västerländska berättelser. Dessutom finns djuren och naturen med på ett mycket påtagligt sätt, vilket skapar en fin motvikt till magin, en bra balans. Ynari älskar att promenera på ängarna, lyssna på fåglarna och sitta nere vid floden och titta på fiskarna. En kväll möter Ynari en pytteliten man. Trots att han är så liten blir Ynari inte rädd. Ynari och Lilleman lär känna varandra och de tycker mycket om att leka med ord. På dagarna samtalar de om ords betydelser och på nätterna drömmer Ynari om resor till främmande platser. Ynari får även följa med Lilleman till hans by, där får hon lära sig att hitta på och att utplåna ord. En dag bevittnar Ynari och Lilleman ett krig, detta leder till att Ynari bestämmer sig för att hitta sin egen magi och utplåna krig. Sammantaget är boken en trösterik, vacker berättelse av drömmar, vishet, vänskap och kärlek.
När kommer bussen? av japanska Ryôji Arai handlar om en man som väntar på bussen. Under tiden han väntar lyssnar han på musik, tittar på en cykel som åker förbi och passar på att sova under natten. Denna mycket enkla bok speglar verkligen livet; det mesta sker medan vi väntar. När bussen väl kommer är den full och mannen får inte följa med. Han beslutar sig då för att gå i stället. Författaren och konstnären Ryôji Arai erhöll år 2005 ALMA-priset med motiveringen "... är en bilderboks-konstnär med en alldeles egen lyskraft: djärv, fräck och oförutsägbar." Och efter att ha läst När kommer bussen? kan jag inte annat än hålla med.
Boken om Mademoiselle Oiseau av Andrea de La Barre de Nanteuil och Lovisa Burfitt är omisskännligt fransk i stilen även om dess skapare är från Sverige. Berättelsen handlar om den excentriska Mademoiselle Oiseau, hennes magiska parisiska våning, alla de vackra sakerna hon sparar i små finurliga lådor och de kloka, hjälpsamma och egensinniga katterna. Men framför allt skildrar boken en oväntad, originell vänskap som leder till att en grå liten flicka får färg, börjar drömma och utvecklar en egen vilja. En oerhört charmig berättelse med underbara illustrationer.
Naku, nakuu, nakuuu! av Nanoy Raphael och Sergio Bumatay handlar om barns oro att bli bortglömda när ett syskon föds. Det outtalade temat och de suggestiva bilderna gör det här till en bok utöver de vanliga. Texten är enkel och bilderna mycket avancerade. De är liksom lite skeva och inledningsvis ganska dystra i färgvalet. Här är helt enkelt inget gulli-gull. Boken tilldelades 2013 års Peter Pan-pris med motiveringen: Den filippinska bilderboken Naku, nakuu, nakuuu! representerar en del av världen vi sällan möter i den svenska barnboksutgivningen. Bokens tema – att få syskon – är dock universellt. Pojken Iskos oro inför de förändringar han anar kommer att ske i familjen uttrycks genom det återkommande utropet "Naku, nakuu, nakuuu!" (ungefär "Oj, oj, oj!").".
I den koreanska bilderboken Jordbarn, himmelsbarn av Choi Sukhee får vi lära känna en liten flicka som älskar det mesta här i livet. I början av boken berättar flickan om sin kärlek till solen, månen och stjärnorna, i slutet har turen kommit till jorden, pappa och mamma. Varje uppslag innehåller en kort, vacker, poetisk text och den mest fantastiska illustration man kan föreställa sig. Bilderna föreställer kinesiska tecken, de är rikt smyckade och väcker både barnets och den vuxnes lust att läsa mer. "Jag älskar solen. Jag älskar den värmande solen. När gräset och träden ser den växer de så det knakar. Jag älskar verkligen solen."
Det hjärtformade lövet av Shira Gefen och David Polonskyär en vacker bok som väcker frågor om vad som lever i naturen och hur man ska ta hand om alla liv. Texten är poetisk och lätt att läsa högt, tempot är långsamt och eftertänksamt. Illustrationerna är stora, färgsprakande och fantasieggande, den sortens suggestiva bilder man lätt förirrar sig in i.
Shira Gefen kommer från Israel och är dramatiker, regissör, skådespelerska och barnboksförfattare. Det hjärtformade lövet är den första som har översatts till svenska.
Grodan och kärleken av holländaren Max Velthuijs är en alldeles bedårande kärlekshistoria om en grön groda, som blir kär i en vit anka. En del andra djur i boken har synpunkter på att grodan och ankan har olika färger, men det bryr sig inte grodan om. Däremot har han svårt att ta mod till sig och berätta för ankan att han älskar henne. Till slut väljer han en drastisk metod för att imponera på henne. En viktig bok med färgglada och lustfyllda bilder.
Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson är en spännande, vemodig och varm berättelse om hur man övervinner sin ensamhet. Knyttet är en liten varelse, som är så rädd för ensamheten att han en dag beslutar sig för att ge sig ut i världen. Han möter många varelser, men är för blyg att ta kontakt med dem. Vid havet får han syn på en flaskpost och brevet inuti är från ett ensamt, övergivet litet skrutt som längtar efter att bli tröstat. Knyttet börjar känna sig modig, han har fått en uppgift att fylla. Vemodig, varm och spännande är denna underbara berättelse om vardagligt hjältemod.
Ynari flickan med de fem flätorna är skriven av en ung angolansk författare - Ondjaki - och berättelsen är både en klassisk saga och en mycket till synes afrikansk berättelse. Kanske är det bokens värme och speciella humor som gör att den känns lite annorlunda än västerländska berättelser. Dessutom finns djuren och naturen med på ett mycket påtagligt sätt, vilket skapar en fin motvikt till magin, en bra balans. Ynari älskar att promenera på ängarna, lyssna på fåglarna och sitta nere vid floden och titta på fiskarna. En kväll möter Ynari en pytteliten man. Trots att han är så liten blir Ynari inte rädd. Ynari och Lilleman lär känna varandra och de tycker mycket om att leka med ord. På dagarna samtalar de om ords betydelser och på nätterna drömmer Ynari om resor till främmande platser. Ynari får även följa med Lilleman till hans by, där får hon lära sig att hitta på och att utplåna ord. En dag bevittnar Ynari och Lilleman ett krig, detta leder till att Ynari bestämmer sig för att hitta sin egen magi och utplåna krig. Sammantaget är boken en trösterik, vacker berättelse av drömmar, vishet, vänskap och kärlek.
När kommer bussen? av japanska Ryôji Arai handlar om en man som väntar på bussen. Under tiden han väntar lyssnar han på musik, tittar på en cykel som åker förbi och passar på att sova under natten. Denna mycket enkla bok speglar verkligen livet; det mesta sker medan vi väntar. När bussen väl kommer är den full och mannen får inte följa med. Han beslutar sig då för att gå i stället. Författaren och konstnären Ryôji Arai erhöll år 2005 ALMA-priset med motiveringen "... är en bilderboks-konstnär med en alldeles egen lyskraft: djärv, fräck och oförutsägbar." Och efter att ha läst När kommer bussen? kan jag inte annat än hålla med.
fredag 4 april 2014
Slalomläsning i kubik
Just nu pågår slalomläsning på hög nivå. I bilen lyssnar jag på Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer. Den är bra, men så tung att det räcker med billyssnandet. I mobilen lyssnar jag på Carmen och döden av Karin Fossum, den är fossumskt bra. Hemma i kvälls- och nattspelaren lyssnar jag på Orlando av Virginia Woolf - och somnar snabbt. Orlando och allt av Woolf bör man nog läsa med ögonen. I min fina läsplatta och i vanlig bokversion läser jag Kvinnan på övervåningen av Claire Messud - hittills en positiv bekantskap. I vanlig bokform läser jag några dikter av Lagerkvist varje dag. Samlade dikter är underbar både på ut- och insidan. Men ångestfylld.
torsdag 3 april 2014
Bubblat om Gilead
Just hemkommen till hotellet efter att ha bubblat lite med de andra bokbubblarna hemma hos Anna. Och jag är fortfarande avundsjuk på allt en kan gå på i Gbg. Fast vi har i alla fall Lerin och Färjestad. De andra värmländska favoriterna är tyvärr avlidna. (Och det ser inte så piggt ut i FBK heller idag om en nu ska vara helt ärlig). I vilket fall pratade vi idag om boken Gilead av Marylynne Robinson. De flesta var ense om att boken var långsam, en del störde sig mer än andra på detta. Att språket var fint kunde vi också enas om. Själv har jag nog inte riktigt gett boken en ärlig chans, jag har läst för snabbt och stört mig på mängden av ord. Kanske får jag lov att ge författaren en andra chans så småningom.
onsdag 2 april 2014
Facebookcirkla om Sankmark
Jag är ju tyvärr inte i Stockholm den 26 april, men om jag vore det skulle jag definitivt gå och lyssna till den indiska/amerikanska författaren Jhumpa Lahiri, som pratar om sin nya roman Sankmark. Men även om jag inte kommer att få se och lyssna till Lahiri ska jag definitivt läsa romanen. Och jag ska snacka om den i en Facebookgrupp tillsammans med Anna och Ivana, och förhoppningsvis många fler. Vill ni vara med? Kila över till Anna och anmäl er på studs. Boken har recensionsdag 2 maj och då börjar diskussionerna. Den finns ännu inte i handel, men kommer inom kort. Passa gärna på att dessutom tipsa era läsare om ni har egna bloggar!
Läs gärna min recension av författarens novellsamling Främmande jord.
Läs gärna min recension av författarens novellsamling Främmande jord.
tisdag 1 april 2014
Bokgeografi - Italien
1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Italien eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Aeneiden av Vergilius skrevs som imitationskonst under det sista århundradet före Kristi födelse. I eposet förutspår författaren Roms kommande storhet och roll som styrande över stora delar av världen. Även mecenaten Caesar Augustus omnämns som den som skall ena och leda Rom (smart drag). Aeneiden blev oerhört uppmärksammad redan i sin samtid och även vår tids litteraturkritiker utser den till Europas stora klassiker framför andra. Det jag som läsare förvånades över var den psykologiska skärpan och alla nyanserna i personporträtten. Det är framför allt den tragiska kärlekshistorien mellan Aeneas och Dido, drottningen av Karthago, som berör.
2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Italien. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Italienare har tilldelats Nobelpriset i litteratur vid 6 tillfällen och det för dem ganska högt upp på "topplistan". Däremot är det illa ställt när det gäller mitt läsande av dem, jag har bara läst en novell av Pirandello (och den minns jag inget av). Här är alla pristagarna, har ni läst dem? Giosuè Carducci (1906), Grazia Deledda (1927), Luigi Pirandello (1934), Salvatore Quasimodo (1959), Eugenio Montale (1975), Dario Fo (1997)
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Italien, som du inte läst, men är nyfiken på.
Historien av Elsa Morante finns med på Världsbibliotekets 100-lista och efter bokrean står den äntligen i min bokhylla. Den är en tegelsten, så den kommer nog att få stå ett tag ... Romanen beskrivs som ett "skri av smärta och en protest mot krigets människoslakt. Men under den skakande skildringen finns en vision om att en annan värld är möjlig." (Margareta Zetterström i SvD)
4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Italien.
Ni kan väl gissa vad som kommer nu? Jajamensan, mer underbar konståkning.