Pappan och havet, del 2

I del två av boksamtalet om Pappan och havet diskuterar författarna Lena Andersson och Philip Teir vidare med Marie Lundström. Trion samtalar en del om vem de själva identifierar sig med i boken, den delen tycker jag är minst givande. Men när de börjar diskutera de båda karaktärerna Lilla My och Snusmumriken tar det bättre fart. Och dessutom fördjupas analyserna på det psykologiska planet.

Lilla My beskrivs ofta som en positiv, stark flickfigur, lite som Pippi Långstrump. Men liksom hos Pippi döljer sig sannolikt en stor sorg bakom Lilla Mys kavata (ibland till och med råa) framtoning. Och den tycker jag är oerhört viktig att se - både hos Lilla My och hos till synes starka flickor i verkligheten. För att man ska vara genuint stark måste man hänga ihop; därför är inte vare sig Lilla My, Pippi eller Lisbet Salander de positiva förebilder de ofta framställs som.

Även Snusmumriken (som inte är med i just den här boken) idealiseras ofta och beskrivs som en vänlig, fri, stark äventyrare. Men varför går han alltid framemot vintern? Varför kan han inte stanna kvar och fördjupa relationerna till de andra?

Ja, som sagt, boken är fantastisk och det här avsnittet av bokcirkeln är delvis briljant.