Bödeln av Pär Lagerkvist, utgiven av Brombergs, 2014
Jag blir alltid så tagen när jag läser något av Lagerkvist att jag har svårt att samla mina tankar och formulera något som åtminstone liknar analys och bedömning. Bödeln är inget undantag, jag blir så arg och upprörd över vissa delar och så otroligt ledsen i slutet. Dessutom måste jag erkänna att det känns väldigt förmätet att ens tänka tanken att jag skulle recensera Pär Lagerkvist. Jag satsar på att skriva ner några reflektioner och att fokusera på min läsupplevelse.
I Bödeln får vi ta del av människornas relation till ondskan under två olika tidpunkter; bödelns medeltid och nazismens framväxt under det tidiga 30-talet. På ett värdshus sitter en grupp män och diskuterar bödelns makt och berättar skrönor om olika händelser där denna demonstrerats. Och på en jazzklubb uppstår ett bråk mellan nazister och de svarta musikerna. Ondskan är påtagligt närvarande på båda ställena i form av bödeln själv. Samtidigt visar dock en del av de gamla skrönorna tecken på att även bödeln är ett offer och inte ondskan själv. Värdhusets gäster ser på bödeln med fruktan, han är utstött ur samhället och gemensakapen. I samtiden på nattklubben hyllas däremot bödeln, att utöva våld ses som bevis för styrka. Romanen avslutas med bödelns monolog där han berättar om hur han förgäves sökt Gud för att bli av med sin livsuppgift, men Gud svarar inte. Det är inte Gud, utan människorna, som är bödelns uppdragsgivare.
Bödeln skrevs 1933 efter att författaren mött fascismens och nazismens framväxt under en resa i Europa och texten ses som ett politiskt verk. Tyvärr är boken återigen högaktuell och jag hoppas att denna nya utgåva blir läst och begrundad.
Lagerkvist skriver som vanligt på enkel, men vacker prosa. I Bödeln förekommer en hel del dialoger skrivna på dialekt som kräver lite mer av läsaren. Men som helhet är texten lätt att förstå och ta till sig.
Som jag tidigare skrev har jag en mycket speciell relation till Pär Lagerkvist, hans dikter och romaner berör mig som få. För min del är därför läsningen av bödelns monolog i slutet den mest intressanta, och den mest gripande. Pär Lagerkvists sökande efter sin förlorade Gud berör mig alltid djupt.
Sammantaget är Bödeln en lättläst, skrämmande och mycket angelägen berättelse om ondskans närvaro i vår värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar