Vansinnesläkaren

Vansinnesläkaren av Machado de Assis, utgiven av Alhambra, 1994, översättning av Jens Nordenhök

Den store läkaren Simão Bacamarte återvänder till sitt hemland Brasilien efter många års studier i Portugal. "Vetenskapen, sade han till Majestätet, är mitt enda kall". I hemstaden Itaguaí väljer han sig en frisk hustru, utan stor fägring, för att hon ska skänka honom friska barn. Detta sker dock tyvärr inte, trots läkarens alla försök att få hustrun att äta rätt diet. Vetenskapen läker dock sorgen över de uteblivna ättlingarna och Bacamarte beslutar sig för att ägna sig åt den sanne läkarens mest värdiga kall - själens hälsa. Oförtröttligt arbetar Bacamarte för sin sak och lyckas till slut får tillstånd att göra något man tidigare aldrig hört talas om - att samla alla dårar i samma hus i syfte att vetenskapligt undersöka vansinnet. Frågan är ju bara vem som är vansinnig och vem som inte är det.

Machade de Assis skrev denna, tyvärr ännu så aktuella, kortroman under 1880-talet, under en tidsperiod då psykiatrin och psykoanalysen växte fram som vetenskaper. Magnetisörer och hypnotisörer förevisade patienter på scen, Strindberg besökte Charcot i Salpêtrière och studerade hysteriska kvinnor. Liks verklighetens förebilder ägnade sig Bacamarte åt att kategorisera utifrån olika symtom och framför allt åt att göra en distinktion mellan de vansinniga och de "friska".

Berättelsen om dårarna i det Gröna huset är en tragikomisk satir, en lättläst, underhållande skröna som innehåller ett bråddjup av allvar. För manin att etikettera och "sjukförklara" har definitivt inte avtagit under de 130 år som förflutit sedan Vansinnesläkaren skrevs. Idag är det neuropsykiatriska paradigmet förhärskande och barns, ungdomars och vuxnas beteenden förklaras ofta i mycket förenklande termer. Det vore på tiden att någon skrev en motsvarighet till Vansinnesläkaren om dagens sjukförklarande, medikaliserade psykiatri.