Mãn

Mãn av Kim Thúy, utgiven av SEKWA, 2013, översättning av Marianne Tufvesson

Det är alltid svårt att skriva om böcker som man läser mer med känslan än med tanken och precis så är det för mig med Mãn. Jag hade sedan tidigare läst och hyllat författarens Ru, som självklart hamnade på Topplistan över årets bästa 2011. Därför var förväntningarna på Mãn skyhöga och det var med viss oro jag började läsa. Men redan inledningen fick mig att förstå att min oro var obefogad: ”Mamma och jag, vi liknar inte varandra. Hon är kort, och själv är jag lång. Hon är mörkhyad, och själv har jag hy som en fransk docka. Hon har ett hål i vaden, och själv har jag ett hål i hjärtat”.

Mãn handlar om en kvinna som lämnar sitt trasiga hemland Vietnam för att söka trygghet i Kanada. Delvis är ramberättelsen i Mãn samma som i Ru, men känslan i berättelsen är mindre sårig. Mãn handlar om kärlek i alla dess former; kärleken till de mödrar som på olika sätt varit viktiga i huvudpersonens liv, kärleken till mat och den passionerade kärleken.

Liksom i Ru får läsaren ta del av berättelsen i olika fragment, nutid i väst och dåtid i hemlandet. Texten byggs upp runt specifika ord som återges både på vietnamesiska och svenska i röd text i marginalen. I marginalen finns även titeln som en signatur och som grafisk helhet är sidorna mycket tilltalande.

Minst sagt tilltalande är även språket. Varje litet ord i Mãn är noggrant utvalt för att sammansmälta med och förhöja helheten. Precis som vid tillagandet av de traditionella maträtterna väger författaren orden på våg, smakerna kompletterar varandra, aromen virvlar runt på sidorna och får läsaren att sucka njutningsfyllt. Att läsa Thúys text gör mig outsägligt lycklig.