Taylor är 17 år och går sista året på Jellicoe internatskola. Som barn överavs hon av modern på stadens 7-Eleven. Sedan dess har modern inte synts till och Taylors minnen av sin barndom är mycket diffusa. Under åren på internatskolan har Taylor fäst sig vid Hannah, en kvinna som bygger på sitt hus vid floden. När Hannah en dag försvinner bryter Taylor ihop, försvinnandet blir för Taylor en bekräftelse på att alla hon bryr sig om kommer att svika och överge henne. Vart har Hannah tagit vägen, vad menade Eremiten med det sista han sa innan han sköt sig, vad vill pojken i trädet som dyker upp i Taylors drömmar? Och vad är det för manus Taylor hittar hemma hos Hannah? Frågorna är många och det förflutna gör sig påmint på olika sätt. Samtidigt förväntas Taylor ta ledningen för sitt elevhem och för hela skolan. Det är hennes uppgift att förhandla med de olika fienderna i gängkriget med kadetterna och jellisarna.
Jellicoe Road är inte så lätt att få grepp om när man börjar läsa, men låt för allt i världen inte det få er att avstå från att läsa den. Så småningom kommer alla delar att smälta samman och både läsaren och huvudpersonen Taylor får sammanhang i hennes historia. För det här är på många sätt en berättelse om just vikten av att finnas i ett förutsägbart sammanhang där man har tillgång till sina minnen och kunskap om sin bakgrund.
Jellcoe Road är en bok som ändrar karaktär flera gånger under läsningen. I början påminde handlingen lite om Hungerspelen, här berättas om territorier, olika grupper som strider mot varandra och militär utbildning. Så småningom förändras bilden av det pågående kriget och läsaren får klart för sig att striderna utkämpas av barn och innehåller mestadels inte värre element än knytnävsslagsmål. När jag förstår detta väcks minnen från min barndom av olika episoder där jag var rädd på allvar för andra barn. Då framstod faran som mycket verklig och stor, idag kan jag utifrån bedöma händelserna med andra ögon. Skildringen av barns upplevelse av verklig rädsla i relation till andra barn och de vuxnas oförmåga att se denna rädsla är en av de många fascinerande aspekterna av Jellicoe Road.
Många av ungdomarna i Jellicoe Road har haft mycket trassliga barndomsförhållanden, de har upplevt saker man önskar att inte någon skulle behöva vara med om. Bitvis är läsningen mycket smärtsam. Författaren skildrar tonårens hudlöshet, tragiska olyckor, spirande kärlek och odödlig vänskap på ett inlevelsefullt, medryckande och osentimentalt sätt. På ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt skapar författaren personer man kan relatera till, jag har under läsningen levt tillsammans med Taylor, Griggs, Chaz, Raffaela, Jessa, Narnie, Webb, Tate, Fitz och Jude. De är mina vänner och jag älskar dem.
En av många saker jag verkligen tycker om i Jellicoe Road är att läsaren faktiskt tvingas anstränga sig för att komma in i boken och börja förstå hur allt hänger ihop. Författaren gör det inte lätt för läsaren och visar därmed både tilltro och respekt. Det viktiga när man läser en bok som denna är att släppa kravet på att förstå och låta sig svepas med av upplevelsen. Boken inleds med beskrivningen av en hemsk bilolycka och förflyttar sig därpå abrupt 22 år fram i tiden. Hur det hela hänger ihop får man ledtrådar till allteftersom. Ledtrådarna kommer ofta genom drömmar och diffusa minnen och skapar en mystisk stämning. Texten är i sig lättläst, på ett oerhört konkret sätt skildrar författaren hur Taylor tänker, känner och handlar. Hon sätter ord på den smärta Taylor konstant brottas med och gör den lätt att förstå. Samtidigt finns här en humor i dialogerna som motvikt till alla tragiska händelser. Och här finns fint skildrad kärlek.
Jellicoe Road är kategoriserad som en bok för unga vuxna, jag skulle säga att den passar från tonåren och uppåt. Det är svårt att fånga romanens storhet i en recension utan att känna sig som dyrkande groupie, kanske räcker det med att jag kort och gott säger att Jellicoe Road är den bästa bok jag någonsin läst i sin genre. Jag är mycket glad över att jag inte missade denna unika, underbara berättelse som jag kommer att återvända till många gånger.
Håller med, den här boken är värd att ges tid!
SvaraRaderaHåller på att packa det sista till min resa nu, hoppas att det går bra att jag skriver länkarna till månadens etapp här :)
http://mshisingen.blogspot.com/2013/12/ankomsten-en-vacker-grafisk-roman.html
http://mshisingen.blogspot.com/2013/08/det-tog-min-pappa-hundratrettiotva.html
Jellicoe Road var en av de bästa böckerna jag läste förra året och jag håller med om mycket av det du skriver men en sak undrar jag över - detta att den är så krävande och svår att finna ett sammanhang i till en början (jag har läst det i hur många recensioner som helst, inte bara i din, och har svårt att känna igen mig i det). Är det för att utgångspunkten är att det är en ungdomsbok och som sådan borde vara lite "enklare" eller är det bara jag som tycker att den innehåller en synnerligen vanlig form av pussel- och ledtrådsteknik men extremt väl utfört? Det här är inte för att låta dryg utan mer för att jag undrar om man ser till komplexiteten som sådan eller till den man förväntar sig när man beskriver den.
SvaraRaderaJag vet faktiskt inte om jag hade förväntningar på att boken skulle vara "lättare" p g a att den riktar sig till ungdomar/unga vuxna. Däremot hade jag innan jag läste hört olika kommentarer om att den var svår, så svår att en del gav upp (vuxna). Jag tror faktiskt inte att det är ålder som avgör vad man tycker är svårt, utan en massa andra faktorer.
RaderaMest korrekt är kanske att beskriva berättarstrukturen som just komplex eftersom man får ta del av olika perspektiv och olika tidsperioder parallellt. Strukturen påminner t ex om den i Agaat, en bok jag också kommenterar strukturen i när jag recenserar den.
Tack för svar! Jag tycker att det är intressant - och för mig då märkligt - att just den här boken tycks ge för övrigt läsvana vuxna sådana "problem". Jag förnekar inte att det är en komplex struktur men det har fått ett så oerhört stort utrymme i jämförelse med hur motsvarande komplexitet annars beskrivs/hanteras av läsaren att jag inte kan låta bli att undra om det inte är förväntningarna som ställer till det.
RaderaAgaat tycker jag själv var betydligt svårare att komma in i (men så oerhört värd det den också), men det tror jag också hade att göra med att språket var betydligt mer avancerat (jag har läst båda dessa böcker på engelska och Agaat är ju inte skriven på engelska utan Afrikaans, vilket säkert kan bidra).
När man kommit in i berättelsen och fått grepp om den så är det en underbar bok!
SvaraRaderajag läste den och gillade den och den påminde mig om min barndom när vi lekte olika lekar som liknade de krig som boken handlar om. Det var på blodigt allvar då, med massor av känslor!
SvaraRadera