Tarmtömning och tankemöda - Ulysses II

Så har jag då äntligen gjort bekantskap med Leopold Bloom, en mycket vardaglig, medelålders, lite ärrad Odysseus. I kapitel fyra fixar Leopold frukost åt frugan Molly, blir sugen på njure, införskaffar sagda njure och bränner vid den. Samtidigt samtalar han med katten och tänker på den begravning han senare ska på. Efter att noggrant ha tömt tarmen och torkat sig med dagens tidning (snygg känga där) ger sig Bloom ut på stan igen i kapitel fem, som till stor del handlar om begravningen efter en vän och funderingar över döden, livet, kyrkan och Gud. "En hel del tilldrar sig i denna exkrementiösa bok, men inget händer" som Sara Danius skriver i en mycket intressant recension i DN.

Och så har jag då även stött på de inre monologer som Ulysses ofta omtalas för. Och de är verkligen speciella. Jag har ju läst en del romaner tidigare som baserats på inre monologer (Svält av Hamsun, Den omoraliske av Gide, Fallet av Camus, Om natten i Chile av Bolaño), men jämfört med monologerna i Ulysses är dessa tillrättalagda. Joyce skriver i stället som människor verkligen tänker, d v s med en massa halvtänkta element huller om buller. Och så emellanåt en lysande klar tanke, klokare än allt annat jag läst. Jag förvirras och förtjusas om vartannat.