Från verklighetens stränder: Agnes von Krusenstjernas liv och diktning

Från verklighetens stränder: Agnes von Krusenstjernas liv och diktning av Anna Williams, utgiven av Albert Bonniers Förlag, 2013

Under A-kursen i litteraturvetenskap läste vi några artiklar av Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, som inspirerade mig mycket. Därför skrev jag min "A-uppsats" om Alfhild Agrell. När jag såg att Williams skrivit en tjock lunta om Agnes von Krusenstjerna blev jag så klart mycket intresserad. Agnes var ett blankt kort för mig, jag har hennes Pahlensvit, men har inte kommit mig för att läsa den. Efter att ha läst Williams digra arbete om Agnes är jag desto mer motiverad att läsa något av författaren.

I Från verklighetens stränder gör Williams en omfattande och djuplodande genomgång av Agnes liv och hennes skrivande, med frågeställningar om hur den levda erfarenheten blir till litteratur. Williams utgår från en del tidigare ej använt personligt material (brev, dagböcker) och den bild hon förmedlar av Agnes är komplex och intressant. Williams berättar om Agnes uppväxt, relationer i familjen, vänskapen med Ellen Key, det emellanåt stormiga äktenskapet med David Sprengler och sjukdomsepisoderna.

Vem var då Agnes von Krusenstjerna? Ja, kanske det bästa med Från verklighetens stränder är att man faktiskt inte kan svara enkelt och entydigt på den frågan efter att ha läst boken. Agnes tillåts vara kluven, komplex och lite undflyende. Född i en adlig familj och bärare av anlag både för författande och psykisk labilitet framstår Agnes som en udda i figur bredvid samtidens arbetarförfattare som t ex Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson. Inte heller bland modernisterna passade Agnes till fullo in då hennes uttryckssätt var traditionellt. Hon hyllades dock av modernisterna "för att hon utan skygglappar skildrade den nya tidens psykologiskt mångbottnade människa" (s 15).

Men även om Agnes inte tillhörde arbetarförfattarna var hon ingalunda opolitisk. Hon skrev om sin egen borttynande överklass och hon skrev om sexualitet på ett sätt som i hög grad upprörde samtiden. Likt författare som Elin Wägner och Elise Ottosen-Jensen skrev Agnes framför allt om kvinnorna och om frågor som berörde dem. Samtidigt var Agnes mycket marknadsmedveten och angelägen att tilltala en stor publik. Och det som sålde var långa berättelser som gavs ut i delar med jämna mellanrum. Agnes sviter var mycket populära i sin samtid, även om de idag tycks vara tämligen olästa. Blandningen av traditionell berättarstil och upprörande inslag av sexuell karaktär sålde, då liksom idag. Men att framställa Agnes som enbart driven av att tjäna pengar och bli berömd är heller inte rättvist. Redan i unga år skrev Agnes i en skoluppsats att hon ville skriva; släktskapet med Eric Gustaf Geijer gjorde henne född till författare.

I slutet av boken jämför Williams de stridigheter som utlöstes av Agnes romaner med vår tids diskussioner om vad man får eller inte får skriva. Williams ser Agnes som en föregångare till författare som Maja Lundgren, som med sin självutlämnande Myggor och tigrar väckte debatt, en debatt som tydligt präglades av författarens kön och position på den litterära arenan.

Att läsa Från verklighetens stränder har varit ett långdraget projekt som emellanåt störts av semesterresor och sjukdomar. Därför har jag ibland fått göra lite omtagningar. Men för att vara en text som präglas av författarens mycket korrekta akademiska ansats, är den förvånansvärt fängslande och roande. Jag hoppas att fler än jag läser Williams och att vi kanske så småningom kan ha en liten bloggutmaning med tema Agnes von Krusenstjerna.

Andra som läst och tyckt till: Ingrids boktankar, SvD.