Under 1700-talet uppfanns en mängd maskiner, naturlagar upptäcktes och de västeuropeiska folken upplystes. Industrialismen föddes i England, borgarklassen fick en mer dominerande ställning och borgerskapets kvinnor började intressera sig för kultur och litteratur. I och med detta förändrades idealen och individens rätt betonades framför ärvda (adliga) privilegier. Individualismen medförde krav på politiska reformer, kritik mot kyrkan och betoning av konstnärlig frihet. All makt skulle utgå från folket och demokrati ansågs vara bästa sättet att styra. Samhället vilade på familjen och kvinnan placerades tryggt i hemmets förvar. Den växande läsekretsen ledde till att större upplagor trycktes och fler författare försökte leva på sitt författarskap. Medan upplysningsförfattarna såg sin roll som medskapare till ett bättre samhälle ställde sig däremot förromantikerna gärna lite utanför. 1700-talet innebar således en brytpunkt i historien där upplysningsfilosoferna och förromantikerna gemensamt ifrågasatte den tidigare, av Gud givna, hierarkiska samhällsordningen, nyttoaspekten av konsten och de tidlösa estetiska värdeskalorna.
Förromantiken medförde en kraftig attack på förnuftstron och den mekaniska (newtonska) världsbilden. Intresset för religionen återuppväcktes, men man betonade den subjektiva upplevelsen, inte de religiösa dogmerna. Formell bildning sågs som mindre viktig, man framhöll i stället geniets intuition. Poesins symbolspråk ansågs förmedla ”verkligheten” och litteraturen blev mer expressiv; den skulle uttrycka diktarens tankar och känslor. En känslokult växte fram och diktens syfte var att ”rena diktarens själ”.
Sturm und Drangrörelsen med Goethe bland de tongivande var en grupp unga män med revolutionära ideal. De protesterade mot ett förtryckande samhälle samtidigt som de i sina texter gestaltade känsliga huvudpersoner, vars liv präglades av konflikter. Dramat var en genre som lämpade sig väl för teman som passionerad, olycklig kärlek, ett hycklande samhälle och en inre ambivalens gentemot en auktoritär fadersbild. Som representant för Sturm und Drangrörelsen skrev Goethe ett flertal dramer om individens rätt att göra uppror och om oförglömlig passion. Goethe drabbades i ungdomen av en lång tids sjukdom, av depression samt av olyckliga förälskelser och han tvivlade på faderns planer för hans framtid. De här upplevelserna präglade hans skrivande och som blott 25-åring skrev han 1774 sin tids generationsroman Den Unge Werthers lidanden.
Källor:
Litteraturens historia i världen
Litteraturhistoriens grundbegrepp
(Ett litet utdrag ur en tenta på litteraturkursen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar