Léon & Louise

Léon & Louise av Alex Capus, översatt av Anna Hörmander Plewka, utgiven av Norstedts, 2013

Hela familjen Le Gall samlas kring farfaderns kista i Notre Dame där han envisats med att han vill begravas. Strax innan begravningsakten anländer en äldre dam på klapprande klackar och pinglar med en cykelklocka som hon lägger ner i kistan. För släktingarna är nykomligen okänd, men kanske har någon av dem hört talas om den mystiska damen. Berättelsen byter tidsperspektiv och läsaren får följa hur farfadern Léon Le Gall som yngling lämnar sitt föräldrahem i slutet av första världskriget för att arbeta som telegrafist på järnvägsstationen i den lilla staden Saint-Luc-sur-Marne vid Atlantkusten. Där träffar han för första gången Louise, vars uppdrag det är att cykla runt med sorgebud till familjerna som förlorat sina unga män i kriget. Léon blir blixtförälskad, uppvaktar Louise och lyckas vinna hennes hjärta vid en utflykt till havet. På hemvägen hamnar paret i ett flyganfall och skiljs åt. Olyckliga omständigheter gör att det därefter går många år innan de återser varandra.

Léon & Louise är en av de stora kärlekshistorierna där kärleken lever kvar trots att livet går vidare. Men en härlig blandning av vardagsrealism och slumpartade händelser skildras den oövervinnerliga romantiska kärleken på ett mycket elegant "franskt" sätt. Framför allt imponeras jag av författarens förmåga att skildra vardagskriget utan att vare sig romantisera eller framhålla de allra värsta situationerna. Kriget blir verkligt även för läsaren, i den mån det nu går att i ord fånga in verkligheten. Texten är lättläst och lockande, handlingen drivs framåt av lite oväntade, emellanåt komiska, händelser och som läsare är det lätt att låta sig bedåras av berättelsen. Perfekt sommarläsning i hängmattan.

Alice från Kina

Alice från Kina av Anders Jansson & Nina Östman är berättelsen om en familj som reser till Kina för att adoptera en lillasyster. Boken innehåller beskrivningar av familjens förberedelser i Sverige och Alices tillvaro i Kina. Överlämnandet och familjens första tid tillsammans är mycket fint dokumenterade och även första tiden hemma får sin plats i berättelsen.

Boken innehåller mängder av vackra, varma bilder från första mötet med Alice, vistelsen i Kina och hemkomsten. Texten är enkel och förklarar på ett lättförståeligt sätt hur en adoption går till.

Alice från Kina är en fin berättelse som mycket realistiskt beskriver de olika faserna av en adoption. Naturligtvis blir jag lite tårögd när jag läser om barnbeskedet och överlämnadet (liksom alla som varit med om samma sak). Min dotter, som är tre år, har just börjar intressera sig för den här boken och den kommer nog att bli läst åtskilliga gånger under de närmaste åren. Rekommenderas!

Berättelsen om Alice har också gått som dokumentärserie i SVT:s Bolibompa ett flertal gånger.

Jordbarn, himmelsbarn

Vi är på Kina-träff igen och träffar de familjer som fick barn tillsammans med oss för snart sju år sedan. Därför kommer idag och de närmaste dagarna lite repriser av inlägg om adoptioner och om Kina.

Jordbarn, himmelsbarn av Choi Sukhee, utgiven av Trasten, 2011.

I bilderboken Jordbarn, himmelsbarn får vi lära känna en liten flicka som älskar det mesta här i livet. I början av boken berättar flickan om sin kärlek till solen, månen och stjärnorna, i slutet har turen kommit till jorden, pappa och mamma. Varje uppslag innehåller en kort, vacker, poetisk text och den mest fantastiska illustration man kan föreställa sig. Bilderna föreställer kinesiska teckan, de är rikt smyckade och väcker både barnets och den vuxnes lust att läsa mer.

"Jag älskar solen. Jag älskar den värmande solen. När gräset och träden ser den växer de så det knakar. Jag älskar verkligen solen."

Dottern, som snart fyller 6 år, älskar den här underbara bilderboken. Den "enkla" texten, med de rytmiska upprepningarna gör att denna bok kan läsas även för de yngre förkolebarnen, bokens skönhet gör att den uppskattas i alla åldrar. Som extra bonus lär man sig på ett lustfyllt sätt några kinesiska tecken. Boken rekommenderas varmt!

En läsgalning (till) i huset

     Tipset om Tam tiggarpojken av Jo Salmson var ju oslagbart, tack Helena! Sedan vi igår lånade den på bibblan har dottern knappt släppt den. Hon läser emellanåt själv i den, men mestadels ber hon mig läsa lite mer. Den är ju så himla spännande! När jag tog en läspaus plockade tösen dessutom fram Tandligan av Helena Bross, en av de jättefina böckerna om klass 1 B, och slukade denna på en knapp kvart. I tävlan med hennes älskade Super Mariospel och paddan har böckerna blivit lite lidande, till mammans stora förtret, men nu har vi fått en boktoka till i huset verkar det som :)

Tematrio - Presenter

Jag är ju inte lätt att köpa böcker till, så när jag får ett presentkort på ett saftigt belopp är min lycka jord. När jag ger bort böcker handlar det oftast om barnböcker och det brukar uppskattas. Berätta om tre bra bokpresenter du fått eller gett till någon!

1.Ett sånt där saftigt presentkort fick jag nyligen av jobbet med anledning av att jag ska sluta. Jag knatade genast iväg (on-line) till min favoritbutik och beställde Världens litteraturer, en bok jag länge suktat efter. Det är fantastisk!

2. När jag fyllde jämnt förra gången hade mina dåvarande arbetskamrater skramlat och köpt en av de allra bästa böcker jag har i bokhyllan: Rosor för nordiska trädgårdar av Lars-Åke Gustavsson. Detta är en present som heter duga till den rosintresserade!

3. Tredje presenten jag vill nämna fick jag när jag fyllde 23 av en kompis och hans hund. Boken var Öster om Eden av John Steinbeck och den öppnade mina ögon för lite mer avancerad, givande litteratur.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Thérèse Raquin

Thérèse Raquin av Émile Zola, översatt av Göte Bjurman, utgiven av Klassikerförlaget Steniq, 2010

I korthet handlar Thérèse Raquin om den föräldralösa Thérèse som växer upp hos sin faster och sin sjuklige kusin Camille. Fastern beslutar tidigt att barnen ska gifta sig med varandra och de gör så utan att protestera, trots att ingen passion finns mellan dem. Efter giftermålet flyttar familjen till Paris, där fastern öppnar en sybehörsaffär. Livet går sin gilla gång tills Camilles vän Laurent en dag kommer på besök (experimentet inleds). Omedelbar, intensiv attraktion uppstår mellan Thérèse och Laurent, som inleder en kärleksaffär. För att få möjlighet att tillfredsställa sina begär dödar Thérèse och Laurent kallblodigt Camille. Men i stället för att leva lyckliga tillsammans drabbas de båda av skräckinjagande syner av Camilles vålnad. Till slut drivs de att ta sina egna liv.

Thérèse Raquin är berättad i tredje person av en allvetande berättarröst som inte lämnar något utrymme för tveksamheter och tolkningar. Tonfallet är neutralt och icke-fördömande samtidigt som den avsevärda mängden negativa adjektiv tidigt skapar en undergångsstämning.

Zolas avsikt med romanen var att ”förklara den egendomliga förening som kan uppstå mellan två olika temperament” och visa ”de allvarliga störningar som uppstår hos en blodfull natur då den kommer i kontakt med en nervös natur” (s 6). Han ansåg sig dissekera mänskligt beteende på samma sätt som obducenten dissekerade de dödas kroppar. Det är i framhävandet av människan som en biologisk varelse och i de omsorgsfullt utmejslade karaktärsdragen hos huvudpersonerna Zolas vetenskapliga ansats blir tydlig. Camille var sjuklig under uppväxten och klemades bort av modern: ”Denna klena stackare vars mjuka, slappa kropp aldrig hade skakats av något begär” (s 32). Enda gången han drev igenom sin vilja var när familjen flyttade till Paris. Thérèse tvingades under uppväxten leva samma instängda, händelsefattiga liv som Camille, utåt sett var hon alltid passiv och lydig. Hon lärde sig tidigt att tygla sin livlighet ”men i sitt inre förde hon en glödande lidelsefull existens” (s 18), ett arv från den afrikanska modern: ”hennes mors blod, detta blod som brann i hennes ådror...” (s 39). Thérèse påverkades även av senare yttre omständigheter: ”Denna plötsliga kärlek till läsning fick ett stort inflytande på hennes temperament. Hon förvärvade en nervös känslighet som kom henne att skratta eller gråta utan orsak” (s 90). Laurent beskrivs genomgående som en osympatisk och egoistisk person. Hans kroppsliga konstitution framhäver hans inre egenskaper, en låg panna, stark lukt, enorma händer och välutvecklade muskler får läsaren att förstå att Laurent inte är någon tankens man. Hans ”blodfullhet” är påtaglig och ett resultat av uppväxten på landet.

Även när det gäller känsloreaktioner används ett kroppsligt bildspråk. När Thérèse blir orolig blir hon febrig och Laurent drabbas efter mordet av en psykosomatisk reaktion med ett brännande sår på halsen: ”Hans ånger var enbart fysiskt betingad” (s 134). Skuldkänslorna efter mordet hanteras inte på ett mentalt plan, i stället får paret olika kroppsliga symtom och de ser Camilles vålnad i otäcka hallucinationer.

I romanen jämförs ofta huvudpersonerna med maskiner och med djur. Detta speglade samtiden som präglades av nya maskinella konstruktioner och Darwins teorier. Likheterna med maskiner förstärker föreställningen om människan som en förprogrammerad varelse utan egen fri vilja. Det Zola visar i romanen är att vissa betingelser oundvikligen leder till vissa resultat, den determinism han företräder är lika obönhörlig som de gamla grekiska gudarna. Jämförelsen med djur kan ses som en betoning av människans ”djuriska” drifter. Zola använder också påfallande ofta liknelser, jämförelser och metaforer som skildrar förställning och skådespeleri: ”Medan Thérèse med det fulländade hyckleri som hennes uppväxt hade tränat henne i spelade utled och nedstämd...” (s 109). Karaktärerna är dynamiska, men i mitt tycke ensidigt skildrade eftersom deras handlingar enbart styrs av egenintresse, de uppvisar inga ”goda” (altruistiska) sidor.

Karaktäristiskt för Thérèse Raquin är även de detaljerade miljöskildringarna. Här finns mörker, fukt, källare, gravar, otrevliga dunster och en ohygglig beskrivning av bårhuset. Miljöskildringarna förstärker den deprimerande, ångestladdade stämningen i berättelsen: ”Den gulnade, dammiga skyltningen tycktes dela husets sorg..” (s 82). Beskrivningarna av miljöerna skapar hos läsaren snarare en klaustrofobisk känsloupplevelse än en detaljerad visuell bild.

Thérèse Raquin är ett mycket intressant tidsdokument, vars sätt att beskriva och förstå människan måste ses i sitt tidssammanhang. I vår tid är romanen en sträckläsare som fångar sin läsare i ett järngrepp. Språket och handlingen driver läsaren andlöst framåt i en ruggig känsla av att allt ändå är för sent.

1800-talets realism och naturalism

1800-tal, realism, naturalism och Zolas programskrift



Efter Napoleons fall växte konservatismen fram som dominerade samhällssystem, under 1800-talet utmanades dock denna av progressiva rörelser som exempelvis nationalismen, liberalismen och socialismen. Både borgerligheten och arbetarklassen växte sig starkare som maktfaktorer i samhället, industrin utvecklades explosionsartat och människorna flyttade till städerna. Vetenskapen fick en mer dominerande plats som förklarande och vägledande i samhället genom Comtes positivism och Darwins evolutionsteori. Kännetecknande för århundradet var en stark tro på mänsklighetens framåtskridande. Läsekretsen utvidgades tack vare en bättre skola och den nya trycktekniken. Samhället trängde sig in i litteraturen som blev alltmer realistisk och skildrade den ”vanliga” människans vardag. Med realism i detta estetiska sammanhang menas ”trohet mot den verklighet vi uppfattar med våra yttre sinnen och tolkar med vårt av sociala konventioner präglade sunda förnuft”.

Romantikens idealistiska föreställningar och intresse för religion och naturmystik ersattes i litteraturen av positivistiska vetenskapsideal baserade på en darwinistisk människosyn. Naturalismen växte successivt fram under senare delen av 1800-talet och karaktäriserades av sitt vetenskapliga syfte. ”I filosofisk bemärkelse menas med naturalism en åskådning som endast räknar med naturen som verklighet.

1880 publicerades Zolas programskrift Den experimentella romanen, där han noggrant beskrev hur en roman skulle skrivas som ett litterärt experiment utifrån etablerade vetenskapliga principer. Syftet med litteraturen skulle vara att utforska mänskligt beteende utifrån teorier om arv, miljö och aktuella omständigheter. Den långsiktiga målsättningen var att ”erövra naturen och mångfaldiga den mänskliga makten”. Författarens uppgift var att med vetenskapliga metoder växelvis observera (skapa en avbildning) och experimentera (tolka fenomenet). Utifrån omfattande förstudier skulle litterära karaktärer skapas, ledorden var objektivitet och systematik. Författaren fick inte väja för livets mindre trevliga sidor och skildringen skulle vara fri från moraliska värderingar. Litteraturen skulle dessutom återge sociala missförhållanden och verka för förändringar i samhället. Zola hade således ett vetenskapligt anspråk, ett samhälleligt patos och en tilltro till litteraturens och vetenskapens förmåga att förbättra världen.

Källor:
Litteraturens historia i världen
Litteraturhistoriens grundbegrepp

Inget allvarligt

Inget allvarligt av Justine Lévy, översatt av Alexandra Dumas, utgiven av SEKWA, 2013

Inget allvarligt av Justine Lévy författarens andra roman och den tredje som översatts till svenska. Lévy skriver självbiografiskt och hennes böcker väcker stort intresse för att hon är den hon är. Och vem är hon då? Jo, hon är dotter till ett i Frankrike känt föräldrapar: filosofen Bernhard Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. I boken dumpas huvudpersonen av sin man för idealkvinnan Paula, i verkligheten dumpades Lévy av maken för sångerskan och supermodellen Carla Bruni, sedermera gift med f d presidenten Sarkozy. Som ni kan förstå finns det i hemlandet ett stort skvallerintresse kring Lévys böcker.

Louise och Adrien är lyckligt gifta, tills den dag Adrien faller handlöst för sin fars älskarinna, den perfekta Paula. Efter separationen tappar Louise fotfästet, hon fastnar i amfetaminmissbruk, depression och isolering. Samtidigt får Louises mamma cancer och behöver sin dotter som stöd. För att ta sig ur sitt närmast apatiska tillstånd vänder sig Louise till en ny man, Pablo.

Romanen är skriven som en inre dialog av neurotiskt ältande av tillkortakommanden och skuldkänslor. Som läsare får man en liten del här och en annan där att pussla ihop helheten med. Att skildra handlingen genom fragmentariska delar skapar en äkthetskänsla samtidigt som jag dock upplever att jag hålls på en armlängds avstånd. Louise berättar om sitt liv, men hon berättar mer för sig själv än för läsaren. Kanske är hon trött på offentligheten?

Sammantaget är Inget allvarligt en smart, lättläst berättelse om att gå sönder och skapa sig igen. "När allt kommer omkring är livet bara en skiss."

Värsta skrytet

Fick just det glädjande beskedet att jag fick VG även på den sista deltentan och det är jag nöjd med. Dessutom fick jag mycket fina kommentarer :) Så nu är jag innehavare av 37½ poäng i litteraturvetenskap. Och även om jag inte är särskilt nöjd med A-kursens upplägg har jag definitivt lärt mig en hel del. Framför allt har jag fått ett bättre historiskt medvetande, en ökad förståelse för processen mellan författare, text och läsare samt bättre kunskap om hur samhällets villkor och värderingar påverkar litteraturen och litteraturhistorien. Jag är helt klart sugen att plugga vidare, men ska göra ett uppehåll under hösten eftersom jag byter jobb då. Fast B-kursens kurslitteratur kan en ju genast börja med...

Den unge Werthers lidanden

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe översatt av Ralf Parland, utgiven av Norstedts, 2011

Mycket kortfattat handlar Den unge Werthers lidanden om en ung konstnärssjäl som på grund av olyckliga kärlekshistorier lämnat sin hemstad för en vistelse på landsbygden. Där träffar han den unga Lotte, en vacker flicka vars livuppgift det är att efter moderns död ta hand om de yngre syskonen. Lotte är trolovad med Albert, men detta avskräcker inte Werther som omedelbart blir häftigt förälskad. Så småningom utvecklas Werthers förälskelse till besatthet, en feberaktig lidelse som leder till att han tar sitt liv.

Den unge Werthers lidanden inleds med ett kort stycke av ett berättarjag som presenterar sig som den som samlat in Werthers brev och sammanställt dem till en bok. I slutet av romanen återkommer denne berättare och låter läsaren ta del av händelseförloppet under Werthers sista dagar i livet på ett, till synes, objektivt sätt. Däremellan består texten av Werthers ”egna” ord som han skriver i brev till sin vän Wilhelm. Genom att använda en ramberättelse runt ”breven” med ett helt annat tilltal framstår breven som autentiska. I större delen av berättelsen är det således enbart Werthers röst som hörs, de andra huvudpersonernas handlingar och utsagor filtreras och tolkas genom honom. Allt är subjektivt och berättas i ett långsamt tempo med en hel del utvikningar. Språket är poetiskt och fyllt av utropstecken när Werther utgjuter sin själ. Känslotillstånd gestaltas ofta genom metaforer: ”Men stunden för mitt vissnande är nära, nära den storm som skövlar mina löv!” (s 178). Karaktärerna besitter komplexa egenskaper och de utvecklas över tid.

Den unge Werthers lidanden präglas i mycket hög grad av förromantikernas naturdyrkan och konstnärernas utanförskap. Tidigt i romanen framskymtar att Werther dragit sig undan omvärlden och att han är nöjd med att bara vara: ”Jag är så lycklig, käre vän, så helt försjunken i känslan av rofyllt vara att min konst lider av det” (s 19). Han har skapat sig en egen värld utifrån sina inre föreställningar. Werther beskriver svärmiskt naturen och de människor han träffar på landsbygden. Han låter sig hänföras av omgivningen och tycks uppleva omvärlden som en förlängning eller förstärkning av det egna jaget; den balkväll känslorna för Lotte växer sig starka avslutas med ett åskväder och då Werther senare översvämmas av sina känslor översvämmas naturen av tövatten.

Som den typiske förromantikern betonar Werther känslan framför förnuftet medan Albert, och i viss mån även Lotte, står för ett mer rationellt sätt att tänka (enligt Werthers framställning i breven). Werther och Albert hamnar i dispyt om självmord, där Albert ser självmordet som en svaghet medan Werther intar en empatisk ståndpunkt och hävdar att människans förmåga att bära sitt lidande är begränsad. Han jämför med fysiska sjukdomar och menar att det kan vara lika svårt att överleva ensamhet, övergivenhet och själslig nöd som att överleva febersjukdomar. Även Lotte försöker förmå Werther att lugna sig och ta kontroll över sina känslor. I slutet av romanen blir Werther alltmer labil och verklighetsfrånvänd, hans känslotillstånd pendlar kraftigt mellan närmast hysterisk utlevelse och inåtvänd melankoli. Han har slutat läsa Homeros till förmån för den stormiga, suggestiva, kaotiska Ossians sånger och förirrar sig in i myternas värld.

Den för Sturm und Drangrörelsen typiska kritiken av det borgerliga samhället återfinns upprepade gånger i Den unge Werthers lidanden: ”Förra veckan var det fråga om ett slädparti, men det grälades om rangen så att hela nöjet gick om intet” (s 103). Likaså finns här kritik riktad mot utifrån kommande kunskap: ”En annan tråkig sak är att fursten ofta talar om saker som han endast läst eller hört talas om, varvid hans synpunkter inskränker sig till det som andra pådyvlat” (s 117).

Den unge Werthers lidanden bör läsas i sitt historiska sammanhang för att förstås på rätt sätt. Läst med dagens glasögon uppfattas Werther lätt som överdrivet känslosam och hysterisk. Romanens vackra, poetiska språk gör den dock till en klassiker som är intressant än idag.

(Ett litet utdrag ur en tenta på litteraturkursen.)

1700-talets förromantik

1700-talet, förromantiken, Sturm und Drang och Goethe



Under 1700-talet uppfanns en mängd maskiner, naturlagar upptäcktes och de västeuropeiska folken upplystes. Industrialismen föddes i England, borgarklassen fick en mer dominerande ställning och borgerskapets kvinnor började intressera sig för kultur och litteratur. I och med detta förändrades idealen och individens rätt betonades framför ärvda (adliga) privilegier. Individualismen medförde krav på politiska reformer, kritik mot kyrkan och betoning av konstnärlig frihet. All makt skulle utgå från folket och demokrati ansågs vara bästa sättet att styra. Samhället vilade på familjen och kvinnan placerades tryggt i hemmets förvar. Den växande läsekretsen ledde till att större upplagor trycktes och fler författare försökte leva på sitt författarskap. Medan upplysningsförfattarna såg sin roll som medskapare till ett bättre samhälle ställde sig däremot förromantikerna gärna lite utanför. 1700-talet innebar således en brytpunkt i historien där upplysningsfilosoferna och förromantikerna gemensamt ifrågasatte den tidigare, av Gud givna, hierarkiska samhällsordningen, nyttoaspekten av konsten och de tidlösa estetiska värdeskalorna.

Förromantiken medförde en kraftig attack på förnuftstron och den mekaniska (newtonska) världsbilden. Intresset för religionen återuppväcktes, men man betonade den subjektiva upplevelsen, inte de religiösa dogmerna. Formell bildning sågs som mindre viktig, man framhöll i stället geniets intuition. Poesins symbolspråk ansågs förmedla ”verkligheten” och litteraturen blev mer expressiv; den skulle uttrycka diktarens tankar och känslor. En känslokult växte fram och diktens syfte var att ”rena diktarens själ”.

Sturm und Drangrörelsen med Goethe bland de tongivande var en grupp unga män med revolutionära ideal. De protesterade mot ett förtryckande samhälle samtidigt som de i sina texter gestaltade känsliga huvudpersoner, vars liv präglades av konflikter. Dramat var en genre som lämpade sig väl för teman som passionerad, olycklig kärlek, ett hycklande samhälle och en inre ambivalens gentemot en auktoritär fadersbild. Som representant för Sturm und Drangrörelsen skrev Goethe ett flertal dramer om individens rätt att göra uppror och om oförglömlig passion. Goethe drabbades i ungdomen av en lång tids sjukdom, av depression samt av olyckliga förälskelser och han tvivlade på faderns planer för hans framtid. De här upplevelserna präglade hans skrivande och som blott 25-åring skrev han 1774 sin tids generationsroman Den Unge Werthers lidanden.

Källor:
Litteraturens historia i världen
Litteraturhistoriens grundbegrepp

(Ett litet utdrag ur en tenta på litteraturkursen.)

Tematrio - Island

Det är Islands nationaldag och det borde vi väl fira. Berätta därför om tre bra isländska romaner eller andra texter eller om tre du skulle ha lust att läsa. Eller blanda som ni vill! 

1. Sommarljus, ... och sen kommer natten av Jón Kalman Stefánsson är en berättelse om en liten by på Islands västkust. Denna lilla by rymmer allt som kännetecknar människan. Berättelsen är humoristisk, med en allvarlig underton och tilltalet är oerhört charmerande. Personbeskrivningarna är oerhört roliga och träffsäkra, och skildringen av landsbygdens villkor är satirisk på ett snällt vis. Författaren har skrivit fler böcker jag verkligen vill läsa.

2. Njals saga Njals saga utspelar sig på Island under övergångstiden mellan hedendom och kristendom (960 - 1015) enligt Lars Lönnroth som skrivit den svenska tolkning jag läst. Berättelsen handlar om våldsamma släktfejder med de två vännerna Gunnar och Njal i centrum på den "goda" sidan. Båda vill leva i fred men tvingas in i strid efter strid av bland annat Gunnars intriganta hustru Hallgerd. Spännande som en modern, lätt överdriven actionfilm.

3. Nobelpristagaren Halldór Laxness har jag ännu inte läst, trots att romanen Fria män står i min bokhylla. Den beskrivs som en "storslagen och episk skildring av det hårda livet för Islands småbrukare kring nittonhundratalets början" och verkar bra.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Tjejer och drakar?

Dottern och jag tittade tillsammans på Eragon på TV fast hon är lite för ung. Men hon gillade det hon såg och tittade noga bort när jag sa att det var krig. Nu vill hon gärna se fler filmer och famför allt läsa fler böcker om äventyr och drakar. Hon blir åtta i augusti och böckerna är tänkta för högläsning. Men, vad ska vi välja? Mina favoriter av Ende och de jag hittat av Funke är klassade för 9-12 år. Och det är väl smart att börja lite försiktigt när jag nu ska försöka introducera fantasy. Har ni några tips, gärna om tjejer och drakar?

 

Månadssummering - Maj 2013

Huset Ushers undergång - Edgar Allan Poe
Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo
Pojkarna - Jessica Schiefauer
Inget allvarligt - Justine Lévy
Sågspån och eld - Vibeke Olsson
Moderspassion - Majgull Axelsson
Sången om den röda rubinen - Agnar Mykle
Det öde landet - T S Eliot
Teddy börjar skolan - Lin Hallberg

Summa summarum således nio böcker under maj, varav tre ljudböcker.
En klassisk, härligt ryslig novell av Poe och en annan spännande klassiker av Hugo.
Ungdomsboken Pojkarna har jag lite blandade känslor inför. På många sätt var den otroligt bra, samtidigt var delar mycket provocerande.
En fransk samtidsroman om missbruk och kärlektrubbel kontasterade bra mot 1800-talets Bricken på sågverket.
Moderspassion var bra, men inte i närheten av författarens fantastiska Aprilhäxan.
Vad ska jag säga om Mykle tro? Erotik med politiska undertoner från 1950-talet. Framför allt en fin psykologisk skildring av en ung mans uteckling.
Det öde landet kräver en läsanvisning för att man ska förstå särskilt mycket, intressant modernistiskt experiment således av denne Nobelpristagare.

Lyran på Alster

Sommaren är här och med den lite Frödingläsning. Så har det varit för mig alltsedan sommaren 1983 då jag för första säsongen arbetade på Alsters Herrgård. Klädd i vit kjol och vackert rött volangförkläde bjöd jag gästerna på kaffe ur kopparpannan och bakade Herrgårdstårtor. Ofta tänker jag med glädje tillbaks på denna sommar, en sommar då jag lärde mig mycket både om Fröding och om hur det är att vara vuxen och arbeta. 21 år var jag då, det är allt lite svårt att förstå.

För att variera mig bjuder jag er här inte samma dikter som vanligt, men ändå en som är välkänd.

Idealism och realism



Nu är jag led vid tidens schism

emellan jord och stjärnor.

Vår idealism och realism,

de klyva våra hjärnor.



Det ljugs, när porträtterat grus

får namn av konst och fägring.

En syn, som svävar skön och ljus

i skyn, är sann som hägring.



Men strunt är strunt och snus är snus,

om ock i gyllne dosor,

och rosor i ett sprucket krus

är ändå alltid rosor.



Ur Nya dikter

Toni Morrison

Afroamerikanernas historia har både ägt rum och nedtecknats på de vitas villkor. Det är detta Toni Morrison vill förändra med sitt författarskap, hon skriver om det som "glömts bort" och om vikten av att minnas: "We live in a land where the past is always erased and America is the innocent future in which immigrants can come and start over, where the slate is clean. The past is absent or romanticised. This Culture doesn't encourage dwelling on, let alone coming to terms with the truth about the past." Morrison ger röst åt de svarta, framför allt åt de svarta kvinnorna. Och hon eftersträvar att ge dem ett språk med djup, med många nyanser, med en dubbelhet som passar de svartas livssituation. I roman efter roman skildrar Morrison de svartas kamp för att skapa en identitet och en social position.

Morrison erhöll Nobelpriset 1993 med motiveringen: ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Jag har läst tre romaner av Morrison och tycker att jag får allt lättare att ta till mig och förstå hennes språk. Berättelserna är alla ohyggliga och handlar om hur slaveriet slog sönder allt och gjorde kärleken riskabel. Män och kvinnor användes för avel och barnen skildes ofta från föräldrarna. Vad detta gjorde med människorna skildrar Morrison med skrämmande detaljrikhet.

De blåaste ögonen är en berättelse om en fattig svart familjs öde i Amerika på 40-talet. Varje natt ber den oälskade Pecola om blå ögon, hon är övertygad om, att om hon bara fick blå ögon skulle hon bli vacker och lycklig. Hennes föräldrar skulle bli kärleksfulla och slagsmålen skulle upphöra. Denna roman skildrar förtrycket, som det avspeglas i en liten flickas känsla av värdelöshet.

 Älskade är en roman fylld av magiska föreställningar och den berättas i minnesfragment från olika tidsperioder. Den svarta kvinnan Sethe bor med sin tonårsdotter Denver i ett hemsökt hus i Ohio. Inbördeskriget är slut och slavarna har befriats. En dag kommer Sethes gamle vän Paul D på besök och lyckas driva iväg husets spöke. Någon dag senare dyker dock en främmande ung kvinna upp på gården, en kvinna som säger sig heta Beloved. Spöket tycks ha kommit tillbaks, i en annan form.

En välsignelse handlar om en handfull människor i Amerika i slutet av 1600-talet, handlingen utspelar sig således innan slaveriet satts i system på nationellt plan. Här berättas om olika kvinnors livsöden och om moderskapets plågor i en värld där ditt barn inte är ditt.

Fin bokpresent

Fick ett fint sluta-jobbet-presentkort idag och har redan hunnit beställa min present. Världens olika litteraturer intresserar mig mycket och jag ser fram emot att läsa denna i sommar. Visst är den väl fin? Kanske kommer den också att kunna inspirera till till vituella bokresor under hösten, är ni sugna på att hänga med på en utmaning att läsa böcker från jordens alla hörn?

Nya recex

 

Efter att nästan inte recenserat något under hela våren har jag nu fått lite hybris och bett om massor av recex. Tänk, jag hade nästan glömt hur mycket jag gillar att läsa. Man ska verkligen vara försiktig med att läsa litteraturvetenskap, det kan ta död på läslusten hos den mest hängivna läsare. Jag kom visst undan med blotta förskräckelsen (inte för att det kommer att hindra mig från att fortsätta plugga...).

Oh Mãn

Sekwas broschyr om höstens böcker ramlade idag in i lådan och jag är alldeles till mig. Det kommer en ny roman av Kim Thúy! Mãn heter den och den beskrivs som "en kärleksförklaring till de kvinnor som i tur och ordning födde henne, gav henne mat och uppfostrade henne". Jag tokälskade ju Thúys förra roman Ru och hoppas verkligen på en liknande upplevelse. Men det är nog bäst att vara lite försiktig med förväntningarna, annars blir det svårt för boken att leva upp till dem. Äsch, vad snackar jag om, den kommer ju säkert att vara helt underbar!

Tematrio - hembygdsläsning

Jag är avundsjuk på Stockholm läser, Göteborg läser, alla andra läser o s v. Jag vill ha ett Värmland läser! Utifrån denna gröna avund vill jag att ni idag berättar om tre bra texter/författare från er hembygd. Definiera hembygd så vitt eller snävt ni vill.

1. Gustaf Fröding föddes i min hemstad och jag har faktiskt arbetat i hans barndomshem. Lite då och då läser jag hans dikter, de ljusa likväl som de mörka. Här är några verser ur kärleksdikten Nypenrosa, ur Räggler och paschaser från 1897.

Fin sôm nypenrosa står
tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.
2. Att jag är förtjust i Selma Lagerlöf vet de flesta som läser min blogg. Och den bok som i hög grad speglar livet i Värmland är hennes debutroman från 1891, Gösta Berlings saga. Det här är en mustig sköna fylld av färgstarka personligheter och ett sagolikt vackert landskap. Romanens inledningsmening känner nog de flesta igen: "Äntligen stod prästen i predikstolen."

3. Till skillnad från de övriga författarna hör Göran Tunström till samtiden, trots att han tyvärr avled år 2000. Han växte upp i Sunne, där flera av hans romaner (delvis) utspelar sig. Berömda män som varit i Sunne fick August-priset för bästa svenska roman 1998. Händelserna utspelar sig i slutet av sextiotalet då Sunne får besök från månen. Detta är en helt underbar berättelse om det storslagna och det lilla livet.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Johnny Panic och drömbibeln

Johnny Panic och drömbibeln av Sylvia Plath, översatt av Erik MacQueen, utgiven av Novellix, 2013

Handlingen i Johnny Panic och drömbibeln utpelar sig på ett mentalsjukhus där berättarjaget ägnar sig åt satt dokumentera drömmar. I hemlighet söker hon i de gamla arkiven och nedteckar tidigare patienters berättelser om återkommande drömmar. Mer kan man i princip inte berätta om handlingen utan att förstöra nöjet för läsaren att ta del av berättelsen i författarens takt. Och jag vill verkligen inte förstöra ert nöje, jag vill i stället uppmana er alla att läsa den här novellen som innehåller många vändningar och överraskningar.

Sylvia Plaths precisa och poetiska språk bör läsas med eftertänksamhet och öppenhet. Trots det lilla formatet finns här gott om citat att fylla en citatbok med:

"Solen krymper till en apelsin, fast kyligare, och du har bott i Roxbury sedan den senaste istiden" (s 6).

"Han lämnade mottagningen dömd till det enfaldiga öde som läkarna kallar hälsa och lycka" (s 20).

Tidigare har jag läst Glaskupan (men det är länge sedan) och jag har naturligtvis sett filmatiseringen om Plaths liv med Gwyneth Paltrow. Den här novellen ger mersmak, jag skulle vilja läsa mer både av och om Plath. Har ni några tips?

Är Downton Abbey verkligen bra?

Nu har jag sett första avsnittet och inser att jag sett delar av det tidigare och valt bort serien! Jag förstår att detta kan verka chockerande för jag har bara läst lovord om serien. Men jag är lite bekymrad, kommer jag verkligen att gilla? Det som gjorde att jag valde bort första gången är att jag uppfattade serien som vilken intrigsåpa som helst. Tjänstefolket intrigerar för att bli av med en betjänt, frun och svärmodern försöker gå baken ryggen på herrn o s v. En annan betjänt är sängvägen lierad med hertigen som kanske ska gifta sig med dottern. Är detta bra? Blir det bättre? När jag jämför med underbara serier som Herrskap och tjänstefolk, Brideshead revisited, Forsythesagan o s v känner jag mig lite besviken på DT :(

Janesch i GP, Kattbergen i repris

Härmar glatt Anna idag och bloggar om artikeln i GP om Sabrina Janesch. Även jag tyckte mycket om författarens debutbok Kattbergen, som gav en inblick i okända delar av kriget. Här är min recension:

Kattbergen av Sabrina Janesch, utgiven av Thorén & Lindskog, 2012

När den tysk-polska Neles morfar dör väcks hennes intresse för familjens historia. Morfadern kom ursprungligen från en del av Polen som idag ligger i Ukraina, familjen tvingades fly i samband med kriget. Nu följer Nele morfaderns spår, fast i omvänd riktning, och stöter på många berättelser som kanske, kanske inte är sanna. Hon får möta både krigets verkliga fasor och gamla tiders magiska föreställningar. Dessutom ramlar hon på en mörk familjehemlighet.

Hela berättelsen präglas av kamp mot rotlöshet och hemlöshet. Eftersom Neles mor är polska och fadern tysk tycks hon alltid känna sig annorlunda och utanför. I det mer konservativa Polen ses allt tyskt med misstänksamma blickar, i hemlandet Tyskland finns vardagen, som dock inte känns särskilt angelägen att återvända till.

I Kattbergen skildras två parallella skeenden, morfaderns flykt västerut och dotterdotterns sökande efter familjens ursprung österut. Inledningsvis har jag svårt att identifiera mig med berättarrösterna, men så småningom väcks mitt intresse rejält. Det här är en bok som begär lite av läsaren, man får inte ha för bråttom. Det här är inte en text man omedelbart omfamnar, men det är en berättelse som i gengäld växer hela vägen till slutet.

Kattbergen är en ung författares hyllade debut, Janesch tilldelades bl a Mara Cassens-priset och Anna Seghers-priset för sin moderna magiska realism. Jag blir förvånad och imponerad när jag inser att det är en debutroman jag läser, Janesch tror jag att vi kommer att få höra mycket mer av.

Sammantaget är Kattbergen en delvis magisk, delvis realistisk skildring av Europas folkfördrivning under andra världskriget. Boken bjuder ett visst motstånd att ta sig in i, men även stor läsglädje när man funnit dess nyckel. Rekommenderas således varmt.

Att föda ett barn - läsrapport

I Att föda ett barn av Kristina Sandberg, som utspelar sig i slutet av 1930-talet, blir Maj oplanerat gravid. Och frågan är vem som egentligen är pappa till barnet. Huvudpersonen Maj är så ängslig och orolig, hon ältar saker så man som läsare blir riktigt frustrerad. Och samtidigt känner man starkt med henne i den svåra situation hon hamnat i. Vi får väl se framåt slutet om upplevelsen främst präglas av frustration eller förståelse. Snart halvvägs in i romanen är jag mycket förtjust. Framför allt tycker jag om boken lite knöliga, vindlande språk som ställer lite krav på läsaren.

Brasilien 2014

Det blir sambatoner på Bokmässan 2014 med ett brasilianskt tema. För mig är Brasilien fotboll och samba. Men litteratur? Vad har jag läst av någon brasiliansk författare, tro? Jag har försökt läsa Paolo Coelhos Vid floden Piedra satt jag mig ned och grät, men har inget positivt att säga om denna typ att pseudo-andlig litteratur. Många positiva saker kan man i stället säga om den enda övriga brasilianska författare jag läst - Clarice Lispector. Jag har hittills bara läst den underbara Stjärnans ögonblick, men innan 2014 ska jag väl hinna med något mer. Har ni några bra tips på brasilianska författare?

Månadssummering - April 2013

Kapten Nemos bibliotek - P O Enquist
Apstjärnan - Frida Nilsson
Adams arv - Astrid Rosenfeld
Den räddade tungan - Elias Canetti
Mordets praktik - Kerstin Ekman
Kalle och chokladfabriken - Roald Dahl

Bara sex böcker blev lästa under april månad och av dem var två barnböcker.
Månadens Nobelpristagare Canetti rekommenderas.
Adams arv visade sig vara en underbar, melankolisk, humoristisk berättelse om bland annat förintelsen. Missa inte.
Mordets praktik lästes tillsammans med Doktor Glas i litteraturkursen och innebar givande diskussioner om huruvida en bokkaraktär är författarens eller läsarens.
Kapten Nemos bibliotek - mitt första möte med Enquist - var magiskt!

Tematio - svenska favoriter

Snart dags för nationaldagsfirande och fokus på vår fina svenska litteratur. Jag läser ganska mycket svenskt, men mestadels av sedan länge bortgångna författare. Berätta om tre svenska favoritförfattare!

1. Under litteraturpluggandet stötte jag på en 1880-talsförfattare jag inte tidigare hört talas om - Alfhild Agrell. Hon var samtida med de mer välkända Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler. Agrell skrev framför allt samhällskritisk dramatik - s k tendensdramatik. I traditionell litteraturhistoria har hon ofta förbisetts, men nyare feministiska läsningar beskriver ett medvetet författarskap av stort intresse. Jag skrev ett litet arbete om Agrell som sista deltenta - hoppas jag blir godkänd.

2. Vibeke Olsson är en av mina "gamla" favoriter. Det första jag läste av henne var den underbara serien och slavar, härskare, krigare och kristna i kejsartidens Rom. En annan favorit är den mycket tänkvärda Molnfri bombnatt som beskriver andra världskriget sett med en ung tysk flickas ögon. På senare tid har jag läst de tre första delarna om Bricken, en ung sågverksflicka i 1880-talets Sverige. Mycket bra!

3. Göran Tunström är också en av mina "gamla" favoritförfattare. Hans berättelser skildrar det stora i det lilla, högtiden mitt i vardagen. Läs till exempel Berömda män som varit i Sunne där handelsmannen Stellan Jonsson Lök får i uppdrag att skriva ett avsnitt om just berömda män som varit i Sunne till en jubileumsbok. Stellan är expert på området och kan skriva om stora män som Tage Erlander. Men ju mer han skriver, desto mer kommer berättelserna att handla om byns vanliga invånare. Den delvis självbiografiska Prästungen handlar om pojken som växer upp i Sunne, Värmland, mitt i världen. Boken berättar om barndomens lekar, om faderns död och om längtan efter tillhörighet. Underfundig humor, saklig realism och poesi. Juloratoriet handlar om pojken Sidner som tidigt i livet, och på ett dramatiskt sätt, förlorar sin mor. Smärtsamt vacker.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Italiens dag

Italiens Nationaldag firas med lite finfina italienska tips! 

Stål av Silvia Avallone är en helt underbar berättelse om tonårstid, vänskap och gryende sexualitet. Den lyhörda berättelsen av tonårens känslostormar äger rum i ett skitigt Italien, i en industristads misär. Lättläst, engagerande debutroman.

Själamakerskan av Michela Murgia är en poetisk gestaltning av kärleken mellan en adoptivmor och en adoptivdotter. Själamakerskan är även berättelsen om en by, en tidsepok, ett levnadssätt, en kvinnovärld. Missa inte!

Gå dit hjärtat leder dig av Susana Tamaro blev på 90-talet en stor bästsäljare och kallades för 90-talets kvinnoroman. Romanen är fint skriven och handlar om relationerna mellan tre generationer kvinnor.

Som ni säkert förstår av Claudio Magris är en av de vackraste kärleksskildringar jag läst. På knappt 50 sidor ställer författare alla de viktiga frågorna om livet, döden och kärleken.

I Är detta en människa?/Fristen av Primo Levi analyserar författaren hur människan kan förmås att utföra otänkbara handlingar, under vissa betingelser. Skrämmande!

Montedidio av Erri de Luca är en osentimental, gripande skildring av människans längtan efter närhet och en vacker, ömsint berättelse om den första spirande kärleken.

I Onda stenar av Milena Agus berättar ett barnbarn om sin mycket speciella farmor. Att låta berättarrösten vara barnbarnets skapar en intim, varm känsla, en upplevelse av att man som läsare får ta del av familjehemligheter.

I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Sorgset utan att vara smörigt.

Huset Ushers undergång

Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe, översatt av Erik Carlquist, utgiven av Novellix, 2013

Den anonyme berättaren till denna kusliga historia besöker sin barndomskamrat i dennes spöklika slott. Kamraten Usher befinner sig i ett eländigt tillstånd,  han lider av en mängd olika fysiska och psykiska åkommor. Ännu sämre ställt är det med Ushers syster, som ligger för döden. Undergången tycks vara oundviklig.

Med enkla grepp skapar Poe en gastkramande stämning från första meningen. Andlöst kastar sig läsaren över sidorna för att få veta vad som hänt och vad som - huuu - kommer att hända. Vartenda ord tycks vara noga utvalt, inre och yttre skeenden, subjekt och objekt sammanblandas som i en tryckkokare.

Det här var mitt första, men definitvt inte mitt sista, möte med skräckens mästare, Edgar Allan Poe. Huset Ushers undergång gav verkligen mersmak. Och titta så snyggt och lockande omslaget är!