Elfriede Jelinek

 Elfriede Jelinek föddes 1946 i en liten by i Österrike och växte upp i Wien. Fadern hade judiskt påbrå, medan modern var katolik. Jelineks mor hade stora ambitioner för dottern, som skulle uppfostras till solist. Flickan studerade därför från tidig ålder vid musikkonservatoriet i Wien. Jelinek beskriver själv den ständiga pressen att öva som ett förtryck, samtidigt som de musikaliska tillställningarna var hennes enda möjlighet att etablera sociala kontakter. Modern beskrivs som sjukligt svartsjuk, hon tillät inte dottern att leka med andra barn. Vid arton års ålder fick Jelinek ett nervöst sammanbrott, vilket ledde till att hon började skriva.

Jelinek bor än idag i sin barndoms sommarhem, ett hem hon delade med modern tills denna avled, vid 97 års ålder. En social fobi präglar starkt Jelineks vardag och inskränker hennes möjligheter att delta i sociala sammanhang. Hon lämnar sällan hemmet och kunde inte resa till Stockholm för att motta Nobelpriset. Jelinek beskriver själv sitt liv så här: ”Den som är utanför, förblir utanför. Å andra sidan får man en skarpare blick, men man offrar ju livet”. Elfriede relaterar till omvärlden via sina texter och hon kommunicerar genom sin websida.

Gemensamt för Jelineks romaner Pianolärarinnan, Älskarinnorna och Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället är skildringarna (eller kanske snarare skisserna) av kvinnor som utsätts för övergrepp, våld och sadism. Bakom förtrycket finns svaga män, som i sin tur lever i en alienerad värld, styrd av kapitalets och masskulturens villkor. Jelineks position som feminist på vänsterkanten är synnerligen uppenbar i hennes texter. Hon engagerar sig i samhället i syfte att demaskera strukturer och avslöja lögner. Jelinek kritiserar skarpt sitt hemland för dess oförmåga att göra upp med sin nazistiska historia och hon var en av få som uttalade sig i samband med fallet Fritzl.

Karaktäristiskt för Jelineks sätt att uttrycka sig är att med kyligt distanserad, oidentifierbar berättarröst skissa groteska sex- och våldsscener. Bakgrunden är ofta en uppförstorad nationalromantisk idyll, mot vilken scenerna kontrasteras på ett absurt sätt.

Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004 med motiveringen: "för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt". Akademien var långt ifrån enig om beslutet och ledamoten Knut Ahnlund ansåg att priset till henne hade "ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid".


Jelinek intresserar mig både som person och som författare. Jag har läst en del texter av och om henne:

 
Jelinek. Elfriede. 2004. Pianolärarinnan. Stockholm: Forum.
Jelinek, Elfriede. 2007. Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Stockholm: Ersatz.
Jelinek, Elfriede. 2008. Älskarinnorna. Stockholm: Brombergs.
Jelinek, Elfriede. 2009. "De övergivna". Aftonbladet. 16 mars. http://www.aftonbladet.se
Korsström, Tuva. 1994. Berättelsernas återkomst. Helsingfors: Söderströms förlag.

Jag har även skrivit på bloggen om Jelineks berättarröster och jag har recenserat ett par av hennes böcker: Älskarinnorna, Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Mitt förslag är att man som förstagångsläsare väljer Älskarinnorna.