Tematrio - Favoritklassiker

Trots att lustläsningen inte är högprioriterad för mig just nu läser jag ju emellanåt en klassiker. Senast sammanföll lusten med plikten då jag läste Doktor Glas - igen. Några av de allra bästa böcker jag läst är klassiker, här kommer tips på tre av dem. Berätta om tre klassiker ni gillar!


1. Barabbas av Pär Lagerkvist handlar om rövaren Barabbas, som blir frigiven i stället för Jesus. Detta skapar hos Barabbas en känsla av att Jesus angår honom, han kan inte bli kvitt honom. Pär Lagerkvist gestaltar människans längtan efter kärlek och rädsla att stå utanför, hennes sökande och längtan efter Gud och svårigheten att tro. Språket är briljant i sin enkelhet.

2. Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av den moderna litteraturens mest uppmärksammade romaner, bland annat känd för skildringen av den dekadenta tidsandan efter första världskrigets slut. Romanen innehåller dock också ett porträtt av en kompromisslös man som förtärs av kärlekslängtan. "Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna."

3. I Förvandlingen av Franz Kafka vaknar Gregor Samsa en morgon och upptäcker att han förvandlats till en insekt. Huvudpersonen och läsaren fångas omedelbart i en surrealistisk drömkänsla, där man inte vet vad som är verkligt. Den absurda berättelsen framförs i lättläst, saklig ton. Detta är en fantastisk novell om människans utsatthet, familjens sammanbrott och samhällelig stigmatisering.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Läs- och blogglust saknas

Tyvärr förstår jag nu alltför väl vad många andra litteraturstudenter sagt; man tappar läslusten under A-kursen. För första gången på lång tid saknar jag lusten och längtet efter läsandet, jag läser nästan bara det jag måste. Och det jag måste läsa inspirerar inte eftersom jag antingen läst det tidigare eller inte tycker att det är bra. Undantaget är dock vissa böcker som jag ändå läser för nöjdes skull som t ex de helt fantastiska Adams arv och Kapten Nemos bibliotek.

Tack och lov är den här kursen snart slut, har bara två seminarier och sista deltentan (A-uppsats) kvar. Jag hoppas att jag lyckas uppbåda energi att slutföra. Till hösten ser jag fram emot att inte plugga, då ska jag lustläsa både gamalt och nytt i en härlig blandning.

För att koppla av tittar jag i stället på film, har t ex sett den helt fantastiska Berättelsen om Pi och den bedårande En oväntad vänskap. Båda rekomenderas även om det är tveksamt om jag får till några inlägg om dem.

Tematrio - Världsbokdagen

Idag firar vi Världsbokdagen och jag vill gärna uppmärksamma detta med en tematrio om böcker från hela världen. Berätta om tre böcker från skilda delar av världen som du gärna vill rekommendera den som vill lära sig eller förstå mer av andra "kulturer"!

Om natten i Chile av Roberto Bolaño handlar om en döende präst som ser tillbaks på sitt liv och försöker förstå, försvara sig och försonas med sitt samvete. Vi får ta del av ett sorgligt människoöde samtidigt som vi också får följa händelserna kring militärkuppen i Chile. Sammanfattningsvis är Om natten i Chile en nattsvart bikt, med tragikomiska inslag, skriven på att makalöst språk.

Allt går sönder av Chinua Achebe skildrar hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man. Lättläst och intressant.


I en liten, avlägsen by vid öknens rand väntar den gravida trebarnsmamman Noor på sitt straff, hon är skyldig till äktenskapsbrott och dömd att stenas till döds. En dag kommer en fransk kvinna, en hjälparbetare till byn och engagerar sig i Noors öde. Kvinnornas liv sammanflätas på ett oväntat sätt. Läsning av Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata rekommenderas.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Den räddade tungan - Elias Canetti

Den räddade tungan av Elias Canetti, utgiven av Brombergs Förlag, 2012

Elias Canetti föddes 1905 i en liten stad i Bulgarien. Han var äldste sonen i en välbärgad spansk-judisk (sefardisk) köpmannafamilj. Huvudspråket var bulgariska, men i hemmet talades även en variant av spanska. När föräldrarna ville tala ostört med varandra övergick de till tyska, ett språk som kom att framstå som kärlekens språk. När Canetti var sex år flyttade familjen till London, där fadern tragskt avled efter något år. Den unge Elias tog då på sig ansvaret för den förtvivlade modern och ett mycket nära band utvecklades mellan dem. Familjen flyttade senare till Wien och därefter till Zürich. Och äntligen var det dags för Elias att få erövra vuxenvärldens språk - tyskan. Det var modern som lärde honom språket och hon gjorde det på ett extremt sätt som i det närmaste knäckte gossens självkänsla. Bandet mellan sonen och modern präglades av pojkens svarsjuka och ägandebegär. Han blev också den som i mångt och mycket ersatte fadern, han lyckades driva bort alla friarna och fick dela det viktigaste med modern - kärleken till litteraturen.

För den litterturintresserade finns mycket att hitta i Canettis text, Han läste klassikerna som ung pojke och föredrog under en tid Charles Dickens. Modern var oerhört fascinerad av Strindberg, men tvingades i perioder av psykisk ohälsa att avstå fråns hans texter. En annan med särställning var givetvis Shakespeare: "[D]et finns diktare som lånar sina liv. Andra äger det, som Shakespeare (s 266).

Den räddade tungan är första delen i författarens självbiografiska trilogi. Titeln anspelar på hotet att skära av Elias tungan om han skvallrade om sin barnflickas kärleksmöten. Liksom i resten av boken är det skildringen av ögonblicksmötena som ger boken dess karaktär och styrka. Den räddade tungan spänner över åren 1905-1921 och utspelar sig i stora delar av Europa. Mot denna historiska bakgrund framträder en ung pojkes mödosamma skapande av en identitet. 

Texten är lättläst och varje kort kapitel skildrar en specifik händelse. Tonfallet är humoristiskt även när påfrestande händelser skildras. Känslorna blir därför inte centrala i berättelsen som i stället drivs framåt av olika händelser.

Den självbiografiska trilogin beskrivs som höjdpunkten av Canettis produktion, hans enda roman Förbländningen verkar dock även den mycket intressant. Den handlar om en världsfrånvänd språkforskare Peter Kien, en människa som väljer böcker framför människor. Hans hustru är i stället fanatiskt besatt av pengar. Romanen har beskrivits som absurd, grotesk och kafkaesk.

Canetti studerade naturvetenskap och erhöll 1929 en doktorsgrad i kemi. Redan tidigt var dock bokstäverna och språket det viktigaste i hans liv, han skrev genomgående på tyska och räknade själv sina verk till den österrikiska litteraturen.

Canetti erhöll Nobelpriset 1981 med motiveringen "för ett författarskap präglat av vid utblick, idérikedom och konstnärlig kraft".

Bjørnstjerne Bjørnson

Bjørnstjerne Bjørnson föddes 1832 på gården Bjørgan i Kvikne, norr om Tynset. Fadern, som hade varit präst i Kvikne, blev 1837 förflyttad till Nesset församling i Romsdal, och det var här Bjørnson växte upp. Han började skriva dikter redan i 11-årsåldern. Vid 17 års ålder började Bjørnson studera i Christiania och han gick där i samma klass som Henrik Ibsen. Efter avslutade studier började Bjørnson arbeta som journalist. Han skrev litteratur- och teaterkritik och argumenterade för en förnorskning av scenkonsten. 1858 gifte han sig med Karoline, och de förblev gifta till hans död. Under äktenskapet hade dock Bjørnson ett otal kärleksaffärer, som resulterade i flera utomäktenskapliga barn. Det spekuleras i att han eventuellt var farfar till Margit Sandemo.

År 1857 publicerades Synnøve Solbakken, den första av flera bonderomaner. Bjørnson ville visa på likheterna mellan samtidens bönder och hjältarna i sagorna, både i romaner och på scenen. Detta tema rotade sig djupt i den norska folksjälen och det gjorde honom även berömd utanför landets gränser. 1860 skrevs novellen Fadren. 1862 publicerades trilogin om Sigurd Slembe och därefter räknades han som en av de ledande yngre poeterna i Europa. Bjørnson skrev texten till norska nationalsången, Ja, vi elsker dette landet, egentligen Sang for Norge, som framfördes för första gången 1864.

Under 1860 och 1870-talet var Bjørnson teaterchef i Christiania, där hans komedi De Nygifte och den romantiska tragedin om Maria Stuart uppfördes. Efter att ha rest runt i Europa en del slog sig Bjørnson ned på sin egendom Aulestad. 1877 utgavs romanen Magnhild, vari Bjørnson utvecklade sina idéer kring sociala frågor. Han gav också uttryck för republikanska tankar i teaterstycket Kongen. Bjørnson senare stycken blev inga publika framgångar, men de debatterades p g a att Bjørnson bröt med kristendomen och kom att bli en anhängare av darwinismen.

På 1870-talet var Bjørnson med i Georg Brandes umgängeskrets. Han hamnade dock senare i konflikt med de övriga författarna i den så kallade "sedlighetsfejden". Bjørnson vände sig mot den fria kärleken och förkunnade sexuell avhållsamhet för både kvinnor och män före äktenskapet i dramat En hanske, från 1883.

Bjørnson var känd som hövdingen på Aulestad, i Gudbrandsdalen. Hit flyttade han för att få ro att skriva, men han var också en aktiv person, som engagerade sig i tidens alla strider och debatter. Han var mycket radikal och engagerad i kampen för allmän rösträtt. Vidare var han en förkämpe för Norges frigörelse från Sverige. En av de absolut första norska flaggorna finns i dag på Aulestad, som är museum. Under sina sista år engagerade sig Bjørnson i Dreyfusaffären och internationellt fredsarbete. Han avled 1910 i Paris och fördes hem till en sista vila med pansarskeppet "Norge".

Bjørnson erhöll Nobelpriset 1903 "såsom en gärd av erkännande åt hans ädla, storartade och mångsidiga skaldeverksamhet, som alltid varit utmärkt på en gång av ingivelsens friskhet och av en sällsynt själsrenhet". Han tilldelades således priset under den period då stor vikt lades vid Alfred Nobels femte kriterium - att pristagaren skulle verka ”i idealisk rigtning”. En snäv tolkning av detta kriterium uteslöt pristagare som August Strindberg, Henrik Ibsen och Lev Tolsoj.

Novellen Fadern finns med i min novellsamling, Nobeller. Fadern är en mycket kort novell som sammanfattar en mans liv i fem mycket distinkta episoder. Handlingen och uppbyggnaden påminner starkt om en klassisk tragedi om högmod och fall. I de tre första träffar mannen/fadern traktens präst i samband med att sonen ska döpas, konfirmeras och gifta sig. Sonen får traktens "finaste" faddrar, bästa platsen vid konfirmationen och den rikaste flickan till brud. Fadern har all anledning att vara stolt över sonen. I fjärde "akten" inträffar olyckan - sonen drunknar. Då fadern därnäst träffar prästen är han en bruten man som sålt sin gård för att donera hälften till de fattiga. Och då har sonen äntligen blivit till välsignelse för fadern, som enligt det bibliska perspektivet nu lättare kan få en plats i himmelriket.

Information hämtad från Wikipedia och Tidningen Boken.

Tematrio - Fortfarande oläst

Den här tematrion om olästa författare är mer än ett år gammal. Hur många som blivit lästa? Hmmmm 0. Tänka att det ibland ska vara så svårt att få till det. Berätta om tre författare ni ännu inte läst, men har lust att läsa!

1. Ivar Lo-Johansson har jag inte läst något av, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Och jag känner mig ganska säker på att jag skulle uppskatta denne arbetarförfattare, som många andra är så lyriska över. Jag har till och med haft böcker av Ivar Lo i min bokhyllda, ni vet de där som alla lexikonköpande familjer fick. Tyvärr har bland annat Kungsgatan åkt iväg till loppis för länge sedan. Nu skulle jag gärna haft den kvar.

2. Birgitta Trotzig tror jag skulle passa mig. Hon beskrivs ofta som lite svårtillgänglig och skriver om skuldproblematik med religiös botten. Intressant, tycker jag. Högst upp på min önskelista står Dykungens dotter.

3. Och inte har jag lyckats läsa något av Paul Auster heller ännu. Jag påbörjade Dårskaper i Brooklyn i fjol, men hann bara läsa ett par sidor innan det stod klart att Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset. I all diktyra försvann sedan Auster.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Klassikerläsning i mars

Oj så många det är som läser klassiker! Och så många klassiker ni läser. Det är ju alldeles fantastiskt. Jag hade ju planerat att göra en länklista med länkar till alla era inlägg, men den idén måste jag tyvärr ge upp. Det tar alldeles för lång tid att sammaställa allt, så lång tid att jag inte hinner läsa era inlägg. Och det är för trist. Jag får därför nöja mig med att be er posta mars månads länkar i det här inlägget så att vi kan besöka varandra och läsa om varandras klassikerupplevelser. Själv har jag under mars månad läst Doktor Glas, Ångest/Hjärtats sånger och I väntan på Godot. Vad har ni läst?

Månadssummering - Mars 2013

# Pippi Långstrump i Söderhavet - Astrid Lindgren
# Gummi-Tarzan - Ole Lund Kirkegaard
# Små citroner gula - Kajsa Ingemarsson
# Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
# Tordyveln flyger i skymningen - Maria Gripe
# Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz - Göran Rosenberg
# I väntan på Godot - Samuel Beckett
# Ångest/Hjärtats sånger - Pär Lagerkvist
# Teddy på rymmen - Lin Hallberg
Blandad kompott blev det definitivt denna månad.

Jag hade inga höga förväntningar på I väntan på Godot eftersom jag tidigare läst Murphy av författaren och upplevt den som svår att förstå. Men dramat Godot var ju helt fantastiskt!

Diktsamlingen Ångest/Hjärtats sånger av Pär Lagerkvist är oerhört smärtsam läsning. Så fantastiskt tydligt han lyckades gestalta människans förfärliga ensamhet och utsatthet.

Bland barnböckerna gillar jag mest Tordyveln..., även om den inte kommer i närheten av författarens Agnes Ceclilia.

Doktor Glas var bra även denna gång. Små citroner gula makalöst dålig.

Månadens överraskning och finaste läsupplevelse var Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Att studera barnlitteratur

Med 39 graders feber är det tur att vi just nu läser barnlitteratur i utbildningen, den är i alla falllättare att läsa än en del lyrik vi tidigare läst. Fast jag är inte så säker på hur jag uppfattar böckerna och jag har som vanligt valt att läsa litteraturen innan jag läser den "förklarande" facklitteraturen.

 Gummi-Tarzan av Ole Lund Kirkegaard handlar om en pojke som blir mobbad i skolan och trakasserad av sina föräldrar. När han en dag får en önskan uppfylld ger han tillbaks med samma mynt. Dagen därpå är allt som vanligt igen. Boken är skriven på ett dråpligt sätt och kan säkert vara roande och väcka igenkännande. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är tråkigt med ett innehåll som bara förstärker att inget går att förändra, att de utsatta så fort de får en chans bara vill hämnas, "offret blir bödel när tillfälle bjuds" som Cordelia Edvardson formulerar det i Bränt barn söker sig till elden.

Pippi Långstrump i Söderhavet antar jag finns med som kurslitteatur för att väcka debatt. Boken innehåller uttryck och teman som vi idag anser vara rasistiska. Som jag ser det är detta inget som föranleder att en bok inte ska läsas, däremot ska den läsas i ett sammanhang där man pratar med barnen. Uttrycker "negerkung" är väl det de flesta hänger upp sig på, men det är lika viktigt att prata om de koloniala normer som speglas i och med att en vit man med automatik blir kung.

Kalle och chokladfabriken har jag bara läst drygt hälften av ännu. Jag tycker spontant att den är jätterolig. Men kanske kommer budskapet i boken som helhet att vara lite tråkigt sedelärande? Vi får väl se hur det går.

Vad tänker ni kring de barnböcker vi läser på kursen?

Elfriede Jelinek

 Elfriede Jelinek föddes 1946 i en liten by i Österrike och växte upp i Wien. Fadern hade judiskt påbrå, medan modern var katolik. Jelineks mor hade stora ambitioner för dottern, som skulle uppfostras till solist. Flickan studerade därför från tidig ålder vid musikkonservatoriet i Wien. Jelinek beskriver själv den ständiga pressen att öva som ett förtryck, samtidigt som de musikaliska tillställningarna var hennes enda möjlighet att etablera sociala kontakter. Modern beskrivs som sjukligt svartsjuk, hon tillät inte dottern att leka med andra barn. Vid arton års ålder fick Jelinek ett nervöst sammanbrott, vilket ledde till att hon började skriva.

Jelinek bor än idag i sin barndoms sommarhem, ett hem hon delade med modern tills denna avled, vid 97 års ålder. En social fobi präglar starkt Jelineks vardag och inskränker hennes möjligheter att delta i sociala sammanhang. Hon lämnar sällan hemmet och kunde inte resa till Stockholm för att motta Nobelpriset. Jelinek beskriver själv sitt liv så här: ”Den som är utanför, förblir utanför. Å andra sidan får man en skarpare blick, men man offrar ju livet”. Elfriede relaterar till omvärlden via sina texter och hon kommunicerar genom sin websida.

Gemensamt för Jelineks romaner Pianolärarinnan, Älskarinnorna och Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället är skildringarna (eller kanske snarare skisserna) av kvinnor som utsätts för övergrepp, våld och sadism. Bakom förtrycket finns svaga män, som i sin tur lever i en alienerad värld, styrd av kapitalets och masskulturens villkor. Jelineks position som feminist på vänsterkanten är synnerligen uppenbar i hennes texter. Hon engagerar sig i samhället i syfte att demaskera strukturer och avslöja lögner. Jelinek kritiserar skarpt sitt hemland för dess oförmåga att göra upp med sin nazistiska historia och hon var en av få som uttalade sig i samband med fallet Fritzl.

Karaktäristiskt för Jelineks sätt att uttrycka sig är att med kyligt distanserad, oidentifierbar berättarröst skissa groteska sex- och våldsscener. Bakgrunden är ofta en uppförstorad nationalromantisk idyll, mot vilken scenerna kontrasteras på ett absurt sätt.

Jelinek tilldelades Nobelpriset i litteratur 2004 med motiveringen: "för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt". Akademien var långt ifrån enig om beslutet och ledamoten Knut Ahnlund ansåg att priset till henne hade "ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid".


Jelinek intresserar mig både som person och som författare. Jag har läst en del texter av och om henne:

 
Jelinek. Elfriede. 2004. Pianolärarinnan. Stockholm: Forum.
Jelinek, Elfriede. 2007. Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Stockholm: Ersatz.
Jelinek, Elfriede. 2008. Älskarinnorna. Stockholm: Brombergs.
Jelinek, Elfriede. 2009. "De övergivna". Aftonbladet. 16 mars. http://www.aftonbladet.se
Korsström, Tuva. 1994. Berättelsernas återkomst. Helsingfors: Söderströms förlag.

Jag har även skrivit på bloggen om Jelineks berättarröster och jag har recenserat ett par av hennes böcker: Älskarinnorna, Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Mitt förslag är att man som förstagångsläsare väljer Älskarinnorna.

De glömda Nobelpristagarna

När jag startade den här bloggen för snart fem år sedan var syftet att jag skulle läsa och skriva om alla Nobelpristagarna. Det har ju onekligen gått lite si och så med detta. Nobelprisprojektet är mer fokuserad och hon har nu lyckats läsa alla Nobelpristagarna på två år! Jag har blivit lite inspirerad och tänker nu försöka skärpa till mig. Till att börja med ska jag i alla fall skriva ett inlägg om varje författare jag läst. Eftersom jag läst mycket av en del och lite av andra kommer så klart inläggen att variera i omfång och djup. Men det får lov att vara OK. Dessutom ska jag försöka läsa åtminstone en ny Nobelpristagare varje månad. I den takten är jag färdig om 5 år :) Här är en uppdaterad lista över de jag läst hittills.

Vad recenseras på Lyrans Noblesser

Jens Liljestrand besvarade under veckan frågan om vilka böcker som recenseras på Expressen. Många bokbloggar har också tagit tillfället i akt att berätta närmare vad de recenserar, Enligt O och Bokhora bland andra. Så jag passar också på att berätta om mitt urval.

Recex, köpt och lånat: Tro det eller ej, men jag recenserar inte allt jag läser. Och redan där gör jag ett urval som inte är medvetet planerat eller genomtänkt. Dessutom är inte allt jag recenserar nyutkomna recensionsböcker. Har jag fått en bok som recex så recenserar jag så gott som alltid. Men c:a en tredjedel av de böcker jag recenserar har jag inte fått, utan väljer att recensera av andra orsaker.

Litterär kvalitet: Nu är det ju ganska svårt att entydigt definiera vad litterär kvalitet är, men visst får jag lov att erkänna att jag är en kräsen, krävande läsare vad gäller språkhantering, intrig, personteckning, stil mm.

Bredd: Ja, ibland försöker jag mig på att recensera böcker som jag inte är så hemtam med. Det har lett till att jag börjat läsa noveller, lyrik, ungdomsböcker och grafiska romaner. Och till och med en vampyrbok!

Subjektiv angelägenhetsgrad: Vad är angelägen läsning? Enligt mig är det läsning som uppmuntrar till eftertanke, som kräver lite ansträngning och som leder till personlig utveckling. Därför puffar jag gärna för böcker som t ex handlar om hur det är att vara kvinna i andra kulturer och böcker som speglar och kritiserar samtidens konsumtionshysteri och utnyttjande av människor. Den stulna romanen av Nawal El Saadawi och Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg är exempel på vad jag anser vara angelägna böcker.

Nyhetsvärde: Ibland låter jag mig påverkas av vad många läser, men ofta är jag då så sen att jag ändå inte hinner tala om böckerna medan de är "heta". En man vid namn Ove t ex läste jag långt efter alla andra.

Debatt: Som jag tidigare nämnt är debatten ofta över innan jag kommer mig för att läsa boken.

Genrer/subgenrer/kategorier: Mestadels recenserar jag romaner, men även en del noveller, lyrik och dramatik.

Författaren: När jag kontaktar förlagen om recensionsböcker spelar författaren stor roll. Jag vill ogärna hamna i en situation där jag både måste läsa och recensera en dålig bok så jag går gärna på lite säkra kort.

Priser: Ja, vissa priser påverkar mitt urval, framför allt Nobelpriset. Jag recenserar ofta de "nya" Nobelpristagarna, men även de fina Nobelklassikerna från Brombergs. Men jag recenserar inte alla prisade böcker jag läser. För inte länge sedan läste jag Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg utan att recensera den. Jag tyckte oerhört mycket om boken, men hade helt enkelt inte tid att just då skriva en recension värdig den (p g a tentaskrivning).

Förlaget: Ja, förlaget spelar stor roll. Jag har vissa favoritförlag, vars böcker jag gärna recenserar. Jag gillar förlag som översätter litteratur från andra delar av världen än den anglosaxiska och puffar gärna lite extra för dem.

I slutändan handlar ju recenserandet om att ha något att säga. Nu är det ju inte så att jag särskilt ofta kan bidra med tankar som ingen annan tänkt, men det låter jag mig inte hindras av. Har jag en åsikt framför jag den gärna :) Till skillnad från den professionella litteraturkritiken gör jag inga anspråk på att kunna placera in verk i deras kontext och dylikt, mina recensioner handlar mer om att försöka uppmärksamma bra böcker, särskilt de som inte syns så väl vare sig på topplistorna eller på kultursidorna.