Ångest Hjärtats sånger

Ångest Hjärtats sånger av Pär Lagerkvist, utgiven av Tranan, 2013.

Pär Lagerkvists diktsamling Ångest, från 1916, beskrivs ofta som det första expressionistiska svenska verket. Skriven under första världskriget av en författare med en grubbande läggning gav diktsamlingen uttryck för starka känslor på ett nytt sätt. Lagerkvist påverkades av Baudelaire och symbolisterna men hans texter var mer avskalade och rena, en direkt projektion av diktjagets inre, en avspegling av känslan. Hans religiösa uppväxt, förlust av barnatron och sökande efter Gud/meningen med livet kom att prägla hans texter.

Och visst är det som läsare lätt att uppfatta författarens smärta och sökande. Lagerkvists dikter i Ångest är så uttrycksfulla, så översvämmande att man måste hämta andan mellan dem. De metaforer som används är fantastiskt tydliga, lidandet så påtagligt.

Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig nu lika!

Lyriken är uppblandad med en del kortprosa och den griper tag i mig på ett annat. Liksom i dikterna skildras utanförskap men även en rädsla att inte duga, en outhärdig skam. Människan gestaltas som löjlig, livet som meningslöst. Jag vill bara gråta när jag läser dem.

I Hjärtats sånger från 1926 möter vi en tio år äldre författare och texter med en mer uppgiven trött ton som skildrar glömska, trötthet och ensamhet. Medan känslan i Ångest är ett akut skri är den i Hjärtats sånger mer sorgsen och övergiven. Texterna skildrar ofta ett efteråt. Allt är fullbordat.

Sammantaget är detta en diktsamling som är lätt att ta till sig och förstå på ett känslomässigt plan, samtidigt som den berör läsaren på djupet.