Liebster Blog Påsk

Tack så mycket Matilda för fina utmärkelsen Liebster Blog Award. Jag följer lydigt reglerna, svarar på nio frågor och skickar vidare till fem bloggar.

Vad ville du bli när du var liten?
Jag ville blir veterinär eller djurskötare. Och jag har ibland fortfarande svårt att förlika med med den usla pälsdjursallergin som satte käppar i hjulet för min dröm.

Vad är du idag?
En medelålders kulturtant som även gillar sport. En välutbildad akademiker som inte tycks kunna sluta plugga. En barnpsykolog som fortfarande tycker om att leka.

Vart vill du helst resa?
Jag har rest en del och har blivit rätt hemkär numer. Men jag vill naturligtvis resa med dottern till hennes födelseland Kina, jag vill återse Jerusalem och jag skulle gärna vilja åka på safari i Afrika.

Var ser du dig själv om fem år?
Kanske håller jag då på med någon typ av uppsats i ämnet litteraturvetenskap? Eller så har jag tröttnat på att plugga och blivit intresserad av att plocka svamp. Vem vet?

Rött eller vitt?
Om det gäller vin så avstår jag, gäller det rosor gillar jag vitt, handlar det om politik föredrar jag rött.

Sommar eller vinter?
Men hallå-å! Det finns fler årstider, jag gillar både vår och höst skarpt.

Skog eller hav?
Jag är född och uppvuxen i värmlandsskogarna och trivs bäst i trolsk barrskog.

Vad gör dig ledsen?
Jag blir lätt både ledsen och arg, men om detta väljer jag att inte blogga.

Vad är det bästa du vet?
Sedan jag blev mamma är detta en lätt fråga, glädjen över dottern är outsinlig.

Att välja fem bloggar är ju den svåraste uppgiften, jag har långt fler favoriter. Och en del av dem har säkert redan fått utmärkelsen.

Anna och jag gillar båda att läsa utanför de anglosaxiska områdena. Hon har dessutom en gästbloggare som skriver inlägg som får mig att asgarva.

Metta bloggar om mycket intressant och hennes Litteraturvetarskola uppmuntrade mig att börja plugga litteraturvetenskap.

Ivana är en av mina äldsta bloggvänner och en bloggare jag läser allt av.

Ingrid får mig att lyfta blicken och söka långt bak i historien och bort från det välkända. Hennes blogg är en guldgruva.

Fiktiva Helena har gett mig gott stöd i att återuppta läsning på engelska och hon har dessutom fått mig att läsa fleravampyrböcker. Men Buffy förstår jag mig inte på...

Små citroner gula och en sur läsare

Bloggare är ju alltid så positiva och snälla, sägs det. Och ja, om ni kollar på min blogg är de flesta recensionerna och andra bokinläggen positiva. För jag läser sällan ut något jag tycker är riktigt dåligt. Men ibland måste jag ju för att det är kurslitteratur. Och så är det för med Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson. Maken till träigt språk, översvämning av detaljerade tidsmarkörer och märkesnämn, övertydlig intrig och dötrist, ensidig persongestaltning får man leta efter. Jag vet inte om jag lider mest av att lyssna på författaruppläsningen eller läsa texten. När man läser citaten ur recensionerna på boksidan verkar det som om boken fått hyggliga recensioner. Obegripligt!

Skärtorsdag i Jerusalem

Det är skärtorsdag och inledning på den kristna påskhögtiden. För 27 år sedan vandrade jag omkring i Getsemane tillsammans med min blivande make, på långfredagen gick vi Via Dolorosa och på påskafton gifte vi oss i ett litet kapell på teologiska institutet i Jerusalem. En av mina favoritromaner är Jerusalem av Selma Lagerlöf och idag vill jag bjuda på en repris av min recension av denna. För den som inte läst vill jag varna för att texten innehåller massor av SPOILERS.

Jerusalem av Selma Lagerlöf.

Jerusalem publicerades för första gången 1901 och 1902 (och bestod av två delar). Selma hade då gjort ett flertal långa resor (bl a i det Heliga landet) och träffat personer som hon senare kom att porträttera i sina böcker. Med Jerusalem vann Selma internationellt anseende och många experter anser att dessa böcker utgör höjdpunkterna i hennes berättarkonst.

Jerusalem är berättelsen om en stark väckelsevåg som delar socknen Nås i Dalarna. En handfull familjer följer Guds kallelse och beger sig till Jerusalem för att leva ett sant kristet liv i gemenskap med varandra och för att invänta Herrens återkomst. Andra väljer att stanna i hemlandet och bruka sin jord.

En av huvudpersonerna är Ingmar, som strävar efter att leva upp till bygdens förväntningar på honom. Traditionellt är Ingmarssönerna på Ingmarsgården de ledande i socknen, dock har Ingmar utan egen förskyllan förlorat fädernesgården. För att få tillbaks gården tvingas han offra kärleken och gifta sig med en kvinna han inte älskar. Hans älskade fästmö Gertrud tar då sin tillflykt till religionen och flyttar med de andra sockenborna till Jerusalem. I Jerusalem får hon flera uppenbarelser och hon blir allvarligt sjuk.

Efter giftermålet börjar kärleken spira mellan Ingmar och hans hustru Barbro. Dock bär hon med sig förbannelsen att inte kunna föda friska söner, vilket plågar henne svårt. Hon lider också av samvetskval för att hon fått Ingmar att svika Gertrud och gifta sig med henne. Då Barbros far dör, och hon inte längre måste stanna i äktenskapet, uppmanar Barbro Ingmar att fara till Jerusalem och försonas med Gertrud.

Men, Gertrud älskar inte längre Ingmar och hon vill inte resa hem till Sverige. Efter många strapatser lyckas Ingmar dock förmå Gertrud och hennes gode vän Gabriel att följa med hem. Väl hemma uppdagar Ingmar att Barbro i hemlighet fött honom en son, som hon tror är svårt handikappad. Det visar sig dock att gossen är fullt frisk och inget står längre i vägen för Ingmars och Barbros kärlek.

Jerusalem är en fantastisk läsupplevelse. Språket är enkelt och vackert. Karaktärerna framträder tydligt och man känner starkt med dem i deras svåra stunder, liksom man gläds med dem i deras lyckliga stunder. Miljöskildringarna är så detaljerade att man tycker sig känna stanken och hettan i Jerusalem och den svalkande brisen från hemlandet.

Några av de teman som gestaltas är kärlekens och trons makt, skuld och försoning, kärleken till hembygden och vikten av ett arbete väl utfört. Liksom i ett flertal andra böcker ger Selma prov på sunt bondförnuft, innerlig Gudstro samt tro på övernaturliga väsen. Hennes karaktärer har ofta ett mycket brett känslomässigt register, de slits mellan sina önskningar och viljan att leva rättrådigt. Plikten ställs mot drifterna. Flera av Selmas karaktärer skulle säkert varit behäftade med diverse psykiatriska diagnoser om de levt i vår samtid. På Selmas tid såg man dem som synska eller möjligen lite galna. Dock hade de en självklar plats i samhället. Så befriande enkelt!

Månadssummering - Februari 2013

# Dark Places - Gillian Flynn
# Med strömmen - Hjalmar Söderberg
# Thérèse Raquin - Émile Zola
# Mörk Jord - Belinda Bauer
# Räddad - Alfhild Agrell
# Ett dockhem - Henrik Ibsen
# Fiskar ändrar riktning i kallt vatten - Pierre Szalowski
# Intet - Janne Teller
# En man som heter Ove - Fredrik Backman
# Lilla smycket - Patrick Modiano

En hel del bra blev läst under årets kortaste månad.

Ett dockhem och Räddad är dramatik från litteraturkursen, bra sådan!
 
Två recensionsböcker blev äntligen lästa, och mycket gillade. Modianos bok är så vacker, Szalowskis så charmig.

Jag läste till slut ut Dark Places men gillar bara delvis, jag tyckte att slutet inte riktigt höll måttet. Mörk Jord skumläste jag bara på slutet för den var så förutsägbar.

Månadens överraskning var En man som heter Ove, en bok jag verkligen vill rekommendera.

Och Intet vill jag absolut också rekommendera, det är en mycket mörk angelägen ungdomsbok.

Summa summarum: en mycket bra läsmånad!

Tematrio - Påskdeckare

På Påsk ska man numer läsa deckare i Sverige, det är en tradition vi lånat av våra grannar i väst. Därför blir det i år ett återkommande Påsktema: Berätta om tre favoritdeckare! (Jag ska försöka hitta nya bland de böcker jag läst under de senaste åren.)

1. Okänd kontinent av Fred Vargas överraskade verkligen positivt. Sammantaget är det en absurd sträckläsare med övernaturliga inslag befolkad av de mest unika och charmerande karaktärer man kan föreställa sig.

2. Håkan Nesser är ju min deckarfavorit och i fjol gavs den sista boken i serien om Barbarotti ut (snyft). Sammantaget avslutar Styckerskan från Lilla Burma sviten om Barbarotti på ett fantastiskt sätt. Här finns allt man kan önska sig: fängslande livsöden, nyanserade personporträtt, spännande händelser och samtal med Vår Herre.

3. Jag läste också nyligen min första G W Persson, Den döende detektiven, och förvånades över hur bra jag tyckte att den var. Nu var ju detta tyvärr definitivt sista boken i serien om rikskriminalpolisen Lars Martin Johansson, jag började helt klart i fel ände. Men jag gillade författarens lite torra humor och vill gärna läsa något mer av honom.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er. Lycka till!

Ett kort uppehåll med Rosenberg

Så här fint signerade Göran Rosenberg mitt ex av Ett kort uppehåll på resan från Auschwitz när jag, tillsammans med många andra, lyssnade på hans berättelse i tisdags. Rosenberg berättade om sin bok och läste delar ur den. Både jag som hade läst och min kompis som inte hade det tyckte att det var en mycket givande timme. Om ni har möjlighet tycker jag att ni ska gå och lyssna på honom. Och jag tycker definitivt att ni ska läsa boken för detta är en berättelse som är angelägen att ta till sig, skriven på ett så fint, dröjande språk. Som läsare delar man den lille pojkens försök att förstå och den vuxne mannens önskan att vara trogen berättelsen och faderns liv. Helt underbar är boken faktiskt!

Achebe död - Allt går sönder

Chinuea Achebe, författare till den fantastiska Allt går sönder är död. Tråkigt att han inte fick Nobelpriset först, tycker jag. Titta gärna på inslaget på Babel och läs gärna mer i SvD. Men läs framför allt Allt går sönder, kanske den viktigaste av alla afrikanska böcker. Här kommer en repris av min recension.

"Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring." Så inleds berättelsen om en afrikansk man, berättad utifrån ett afrikanskt perspektiv. Okonkwo är en stor man, en hyllad krigare i sin by. Han växer upp med en far som är lat och lever på lånade pengar. Detta gör Okonkwo närmast besatt av att arbeta hårt och lyckas såväl materiellt, som statusmässigt. Och han lyckas, han blir en av byns rikaste män, han har tre hustrur och ett fint hem. Okonkwo har även erövrat flera hederstitlar, vilket är det finaste man kan göra hos igbofolket. Men, Okonkwo har också otur, han råkar döda en stamfrände i en olyckshändelse och tvingas leva sju år i exil.

Under åren i exil lever Okonkwo i sin mors by, och där stöter han för första gången på de vita männen. Till Okonkwos stora sorg bekänner sig en av hans söner till kristendomen. När Okonkwo, efter åren i exil, återkommer till hembyn har denna förändrats. Missionärerna har etablerat sig även där och en brittisk domstol har fått mandat att döma efter de vitas lagar. Okonkwo manar sitt folk till uppror.

En av romanens styrkor är dess osentimentala, icke-idealiserande beskrivning av stamkulturen. Det sägs att Allt går sönder var den första romanen som gestaltade afrikanerna inifrån, till skillnad från romaner som i hög grad exotifierade och demoniserade de svarta (t ex Mörkrets hjärta av Joseph Conrad). I den här romanen finns ingen enkel uppdelning av goda och onda. Både igbokulturen och kolonisationen beskrivs utifrån många olika aspekter. Den traditionella livsstilen främjade ett liv i harmoni med naturen, men den hade också starka utstötningsmekanismer som ansågs vara heliga. Kvinnans roll var underordnad, barnen tillhörde fadern och tvillingar ansågs vara drabbade av trolldom och dödades. Kolonisationen slog sönder de gamla traditionerna och de vita lade beslag på stora delar av landets tillgångar. Samtidigt innebar kolonisationen att människor som tidigare varit utstötta fick en ny plats i tillvaron och de positiva aspekterna av de vitas civilisation, som medicinsk kunskap och skriftspråket, kom stamfolken till godo.

Beskrivningen av Okonkwo är mycket nyanserad och psykologiskt och kulturellt trovärdig (såvitt jag kan bedöma). Man kan lätt föreställa sig hur det var för honom att växa upp med en far som ansågs löjeväckande och man kan förstå hans behov av att revanschera sig. Men porträttet av Okonkwo är inte särskilt smickrande. Han är även mycket brutal och högmodig. Dessutom är han oerhört rigid, vilket visar sig vara den egenskap som för honom i fördärvet. På samma sätt som de deterministiska, grekiska tragedierna skildrar hur hybris leder till undergång, gestaltar Achebe det öde som oundvikligen drabbar män som Okonkwo.

Berättelsen om Okonkwo är fängslande, språket är enkelt och boken är därmed lättläst. Men, en mer noggrann läsning krävs om man vill ta till sig allt som döljer sig under ytan. Här finns så många av de stora frågorna om skuld, straff, försoning, liv och död invävda i berättelsen att man kan läsa texten om och om igen. Framför allt tycker jag att beskrivningarna att igbofolkets myter och traditioner ger romanen en extra dimension.

Allt går sönder är en unik bok för den som önskar förstå mer om afrikansk, traditionell livsstil och om européernas kolonisation. Boken väckte starka känslor av sorg hos mig, samtidigt som jag ofta läste Achebes satiriska kommentarer med ett småleende på läpparna.

Världspoesidagen

Tonsatt poesi passar väl bra så här på Världspoesidagen. Mando Diao tolkar Fröding så att tårarna rinner...

Tematrio - Saint Patrick

Igår var det Saint Patrick’s Day, Irlands nationaldag. Då firas det rejält, sannolikt med en hel del öl. På Saint Patrick’s Day är det dessutom bäst att ha något grönt på sig, man får nämligen nypa alla som inte bär grönt! Berätta nu om tre böcker skrivna av irländska författare. Själv var jag faktiskt tvungen att kolla Wikipedia innan jag hittade tre, om det är svårt kan ni väl slänga in en eller annan britt :)

1. I väntan på Godot av Samuel Beckett läste jag nyligen på litteraturkursen och den var bra mycket bättre än jag väntade mig. Absurd och obegriplig så klart, men definitivt bra :)

2. Bram Stokers Dracula var också kurslitteratur och ganska intressant sådan. Vi läste den med fokus på hur upplevelser medieras, men den kan ju ocks läsas som en vampyrroman ;)

3. Oscar Wilde har jag läst alldeles på egen hand. Dorian Grays porträtt är en fantastisk berättelse om samhällets ytlighet och vurm för skönhet och ungdom.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Ångest Hjärtats sånger

Ångest Hjärtats sånger av Pär Lagerkvist, utgiven av Tranan, 2013.

Pär Lagerkvists diktsamling Ångest, från 1916, beskrivs ofta som det första expressionistiska svenska verket. Skriven under första världskriget av en författare med en grubbande läggning gav diktsamlingen uttryck för starka känslor på ett nytt sätt. Lagerkvist påverkades av Baudelaire och symbolisterna men hans texter var mer avskalade och rena, en direkt projektion av diktjagets inre, en avspegling av känslan. Hans religiösa uppväxt, förlust av barnatron och sökande efter Gud/meningen med livet kom att prägla hans texter.

Och visst är det som läsare lätt att uppfatta författarens smärta och sökande. Lagerkvists dikter i Ångest är så uttrycksfulla, så översvämmande att man måste hämta andan mellan dem. De metaforer som används är fantastiskt tydliga, lidandet så påtagligt.

Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig nu lika!

Lyriken är uppblandad med en del kortprosa och den griper tag i mig på ett annat. Liksom i dikterna skildras utanförskap men även en rädsla att inte duga, en outhärdig skam. Människan gestaltas som löjlig, livet som meningslöst. Jag vill bara gråta när jag läser dem.

I Hjärtats sånger från 1926 möter vi en tio år äldre författare och texter med en mer uppgiven trött ton som skildrar glömska, trötthet och ensamhet. Medan känslan i Ångest är ett akut skri är den i Hjärtats sånger mer sorgsen och övergiven. Texterna skildrar ofta ett efteråt. Allt är fullbordat.

Sammantaget är detta en diktsamling som är lätt att ta till sig och förstå på ett känslomässigt plan, samtidigt som den berör läsaren på djupet.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Lyssnar just nu med förvånansvärt stor behållning till en författaruppläsing av Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Och att den är förvånansvärt stor beror naturligtvis inte på något annat än fördomar hos mig. Jag väntade mig en bra bok skriven på ett "journalistiskt" språk. Men språket är nyanserat, emellanåt poetisk och helt enkelt mycket vackert. Och språket får mig att känna att berättelsen är ny trots att jag läst oerhört många skildringar av förintelsen. Det är en vemodig berättelse vi får ta del av och naturligtvis till stora delar en ohygglig sådan. Men Rosenberg hittar en ny nyans, en ny vinkel som gör denna bok till angelägen läsning.

Pluggtrött

Nu börjar verkligen litteraturpluggandet att ta ut sin rätt. Jag hinner sällan läsa något utöver kurslitteraturen och jag har ingen ork att skriva inlägg på bloggen. Just nu skriver jag tredje tentan, sedan är det tack och lov bara en delkurs kvar. Egentligen är det faktiskt tentaskrivandet jag gillar mest för då blir det lite mer på allvar. Seminariediskussionerna på nätet är tyvärr ganska sällan givande och därutöver består kursen bara av läsning. Jag önskar att de hade en del föreläsningar man kunde ta del av via nätet för att få lite omväxling.

Jag inser att jag dessutom förväntade mig att vi skulle läsa bättre litteratur. Men om man ska studera populärlitteratur måste man väl läsa den. Hittills är ju bottennappet Twilight, men i ärlighetens namn är jag inte så taggad på att läsa vare sig Små citroner gula eller Snabba Cash nästa delkurs. Litteratursnobb är nog ett passande epitet ;) Doktor Glas ser jag dock fram emot att återknyta bekantskapen med. Men vad är egentligen Sangen om den røde rubin av Agnar Mykle? Har någon av er läst?

Tematrio - Skolan

Det är nu klart och därför officiellt att jag ska byta jobb, efter sommaren kommer jag att börja arbeta som skolpsykolog i en liten stad i Värmland. Därför är jag ju just nu särskilt intresserad av allt som har med skolan att göra, inklusive böcker som utspelar sig i skolmiljö. Berätta om tre bra "skolböcker"!

1. Ondskan av Jan Guillou är en delvis självbiografisk roman som skildrar olika former av förtryck och misshandel. Den unge Erik misshandlas av sin styvfar och utsätts för pennalism på den fina internatskolan. Våldet och förtrycket tycks vara oundvikligt. Mycket obehaglig och bra skildring av unga människors utsatthet.

2. Djur av J C Oates handlar om Gillian, som studerar på college och är förälskad i den karismatiske läraren Andre Harrow, gift med en exotisk konstnär, Dorcas. Både Dorcas och maken dyrkar "det djuriska", och lockar mängder med kvinnliga studenter att tänja på gränserna för det tillåtna. Intressant, obehaglig skildring av en unga flickors utsatthet.

3. Som motvikt till ovanstående obehagliga skildringar kan man läsa böckerna om Harry Potter. Jag har läst dem ett flertal gånger och gillar verkligen miljön på Hogwarts.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Behövs Kvinnodagen?

Vill idag tipsa om ett mycket bra och nyanserat inlägg om behovet av en dag som gårdagen - Internationella Kvinnodagen. Hos Pocketpinglorna kan ni för övrigt läsa mycket annat intressant om en aktiv bokklubb.

Kvinnor med Nobelvibbar

I fjol hade Linda en bloggstafett för att fira Kvinnodagen och då skrev jag om kvinnor som är heta kandidater till ett Nobelpris. Eftersom fortfarande ingen av dem fått priset repriserar jag inlägget idag. Gårdagens glädjande nyhet var att könsfördelningen inom Akademien förbättrats något i och med att Sara Danius nu sitter på stol nummer sju. Grattis!

Hur kan det då komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 109 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän på senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning (fast hittills ser det ju dystert ut).

I ett försök att underlätta arbetet för de aderton tänker jag presentera några förslag på presumtiva Nobelpristagare. Det enda de har gemensamt är könet och att de skriver fantastisk litteratur. Nej faktiskt inte, ingen av dem är heller från Europa.

Algeriska Assia Djebar Djebar är en av Nordafrikas mest kända och inflytelserika författare och hon sitter nu stol 5 i Franska akademien. Djebars teman handlar ofta om postkoloniala frågeställningar och hn intresserar sig främst för kvinnornas situation. Romanen Sultanbrudens skugga handlar om relationen mellan kvinnor i ett samhälle där villkoren dikteras av männen. I min recension skrev jag: " Att läsa Sultanbrudens skugga är som att dricka väldoftande, välsmakande te med söt honung. Trots att boken skildrar våld och förtryck framträder även ett stråk av hopp. Här finns ett skimmer från sagans värld, som gör att man kan tro på ett lyckligt slut."

En annan fantastisk Nordafrikansk författare, tillika beundransvärd egyptisk revolutionär är Nawal El Saadawi. I hennes roman Den stulna romanen möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Gemensamt för dem är att de existerar på männens villkor, patriarkatet styr vare sig det är den välbärgade överklassen eller de religiösa fanatikerna som har makten. Om den här romanen skrev jag: "Berättelsen vindlar sig fram på krokiga vägar, för att kunna följa med gäller det för läsaren att släppa sina hämningar och ge sig hän. För El Saadawis text bär, den bär oss med till miljöer som påminner om Tusen och en natt och den bär oss med till smutsiga tortyrkammare och vidriga övergrepp. Berättelsen byter fokus och tidsperspektiv samt interfolieras av upprepande, drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, en njutning att läsa.

Även kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Vi får lära känna hustrun Penelope redan i hennes ungdom, vi får följa hennes möte med den blivande maken och flytten till Ithaka. Penelopiaden är en skickligt vävd gestaltning av kvinnans situation både under antiken och i samtiden.

Maryse Condé från Guadeloupe beskrev i en intervju i Babel sitt författarskap: "Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok." I romanen Färden genom mangroven slås jag av författarens sätt att gestalta många olika röster och hennes underbara naturskildringar

Tematio - Bokrean

Bokrean verkar bli lite sämre för varje år, men jag hittar ändå alltid något jag vill ha. Årets inköp blev en blandning av gammal och nytt, svenskt och från olika delar av världen. Berätta om tre böcker ni fyndade på årets bokrea!

1. Jag har ännu inte läst något annat av Stig Dagerman än den underbara lilla texten Vårt behov av tröst är omättligt. När så två av hans romaner fanns med på rean slog jag till med Ormen, debutromanen.

2. Bolaño har skrivit en del tegelstenar som jag ännu inte läst,men hans Om natten i Chile är en stor favorit. Därför blev jag glad över att hitta den lilla fina Amulett på rean.

3. Och så kom då den mest efterlängtade med på rean! Tredje delen i sviten om Bricken av Vibeke Olsson, Sågspån och eld, till ett suveränt pris. Det tackar jag för :)


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Vilsam klokhet

I SvT 2 kryllar det av intressanta, kloka och bildade människor. Först en intervju med Nina Björk, nu repris på Fråga Kultureliten. Försöker hålla stilen med en författaruppläsning av den underbara Romanska bågar.

Klassikerläsning i februari

Innan jag ens hunnit förbereda inlägget för slutet av februari har det blivit mars! Jag hänger verkligen inte med. Men nu är det i alla fall dags för er att kommentera med länkar till de klassiker ni läst i februari. Själv läste jag en hel del klassiker i februari, men jag har ju inte lyckats skriva något om dem! Jag föregår definitivt inte med gott exempel i den här utmaningen. De klassiker jag läst är Med strömmen av Hjalmar Söderberg, Thérèse Raquin av Émile Zola, Räddad av Alfhild Agrell och Ett dockhem av Henrik Ibsen. Som ni kanske kan gissa har det varit dags för realism/naturalism på kursen. Inlägg kommer förhoppningsvis så småningom. Hoppas att ni hunnit skriva lite mer i februari, berätta nu vad ni läst!