Gudars like

Lyrikanalys handlar det som sagt om i litteraturkursen just nu och här är min favoritdikt av Sapfo. Den är en vacker bild av olycklig förälskelse som känns oerhört tidlös och allmängiltig. Om man försöker bortse från det man råkar veta om Sapfo, kan den läsas på många sätt. Och har ni sett så många alliterationer och andra språkliga finesser (jag får lov att kolla vad allt kallas) det finns i den här fina tolkningen av Emil Zilliacus.


Gudars like av Sapfo

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyssnar till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt, som alltid
i mitt bröst fått hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.