Torka aldrig tårar

1982 tog jag studentexamen. På en skola vid namn Solbergaskolan. Sedan reste jag hem till mitt lilla samhälle som ligger i samma kommun som Koppom. Förstår ni att jag hajade till igår när jag tittade på del ett av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar? I ett huj försvann 30 år av mitt liv och minnena tog fullständigt överhanden. Jag tittade efter mig själv och dåvarande pojkvännen (nuvarande maken) bland vimlet, men såg oss som tur var inte. Nejvisst, det här är ju fiktion. Men så ohyggligt realistiskt. Redan öppningsscenen fick mig att börja gråta - och minnas. Jag minns hur rädslan fullständigt tog överhanden, ingen visst riktigt hur HIV smittade, många rykten spreds. Och idag har jag nästan glömt allt. Och för det skäms jag. Jag hoppas att påminnelsen i form av Gardells bok/TV-serie kommer att få många av oss att minnas igen, och att göra vad vi kan för att bekämpa fördomar, okunskap och rädsla.