Kattbergen

Kattbergen av Sabrina Janesch, utgiven av Thorén & Lindskog, 2012

När den tysk-polska Neles morfar dör väcks hennes intresse för familjens historia. Morfadern kom ursprungligen från en del av Polen som idag ligger i Ukraina, familjen tvingades fly i samband med kriget. Nu följer Nele morfaderns spår, fast i omvänd riktning, och stöter på många berättelser som kanske, kanske inte är sanna. Hon får möta både krigets verkliga fasor och gamla tiders magiska föreställningar. Dessutom ramlar hon på en mörk familjehemlighet.

Hela berättelsen präglas av kamp mot rotlöshet och hemlöshet. Eftersom Neles mor är polska och fadern tysk tycks hon alltid känna sig annorlunda och utanför. I det mer konservativa Polen ses allt tyskt med misstänksamma blickar, i hemlandet Tyskland finns vardagen, som dock inte känns särskilt angelägen att återvända till.

I Kattbergen skildras två parallella skeenden, morfaderns flykt västerut och dotterdotterns sökande efter familjens ursprung österut. Inledningsvis har jag svårt att identifiera mig med berättarrösterna, men så småningom väcks mitt intresse rejält. Det här är en bok som begär lite av läsaren, man får inte ha för bråttom. Det här är inte en text man omedelbart omfamnar, men det är en berättelse som i gengäld växer hela vägen till slutet.

Kattbergen är en ung författares hyllade debut, Janesch tilldelades bl a Mara Cassens-priset och Anna Seghers-priset för sin moderna magiska realism. Jag blir förvånad och imponerad när jag inser att det är en debutroman jag läser, Janesch tror jag att vi kommer att få höra mycket mer av.

Sammantaget är Kattbergen en delvis magisk, delvis realistisk skildring av Europas folkfördrivning under andra världskriget. Boken bjuder ett visst motstånd att ta sig in i, men även stor läsglädje när man funnit dess nyckel. Rekommenderas således varmt.

Andra somläst är SvD, och dagarna går, Ord och jord.