Nej, jag är ledsen men det här klarar jag inte att lyssna på. Jag tyckte att de två tidigare delarna av Jonas Gardells självbiografiska romaner (En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré) var jobbiga att läsa, men väldigt bra. Men med Jenny känns det annorlunda, här blir det bara för mycket, så mycket att jag upplever det som spekulativt. Nu menar jag inte att det Jenny råkade ut för inte kan hända, för det kan det dessvärre. Men sättet att skildra den händelsen och andra känns överdramatiskt och övervidrigt. Jag kan inte relatera till det jag måste värja mig för.
tisdag 2 oktober 2012
Jenny
Nej, jag är ledsen men det här klarar jag inte att lyssna på. Jag tyckte att de två tidigare delarna av Jonas Gardells självbiografiska romaner (En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré) var jobbiga att läsa, men väldigt bra. Men med Jenny känns det annorlunda, här blir det bara för mycket, så mycket att jag upplever det som spekulativt. Nu menar jag inte att det Jenny råkade ut för inte kan hända, för det kan det dessvärre. Men sättet att skildra den händelsen och andra känns överdramatiskt och övervidrigt. Jag kan inte relatera till det jag måste värja mig för.
Jag läste den och tänker att det nog är bättre än att lyssna. Det är liksom lättare att lägga ner boken och ta en mental paus än vad det är när man lyssnar tycker jag. Gardells böcker är inte tunga mellan varven.
SvaraRaderaJa, jag tror att läsning med ögonen varit bättre när det gäller Jenny. Det blir för intensivt att lyssna till Gardell.
Radera