Homeros, Platon och Dracula

Efter att ha varit litt vet student ett par veckor har jag lärt mig en hel del om skillnaden mellan muntligt berättande och nedskriven litteratur. Det muntliga karaktäriseras bland annat av ett omåttligt användande av epitet och ord överhuvudtaget, av tydliga, ofta utmanande, karaktärer, av standardiserade teman och en massa omtugg. Skriftspråk karaktäriseras av mer abstrakt logik, berättandet är inte längre situationsbundet. Människan tänker på ett annat sätt efter det att hon lärde sig skriva. Möjligen har vi tappat något på vägen, men det har vi i så fall glömt vad det var.

Platon gillade inte skriftspråket, trots detta använde han sig av det för att sprida sina idéer. Han bekymrade sig över att den som skriver ner sina tankar förlorar makten över dem och han menade att nedtecknandet i sig förstör minnesförmågan. Det där med minnet tror jag att han hade rätt i. Platon ville inte heller att något skulle stå mellan den sanna världen och människans upplevelse av den. Han gillade inga medier alls.

Dracula är inte en vampyrroman, vilket ni kanske felaktigt trodde. Dracula är en fackbok om byråkratisering. Har ni missat att huvudpersonerna mestadels ägnar sig åt att stenografera, skriva brev, skriva journaler, telegrafera, spela in med fonograf, renskriva på maskin o s v hela tiden? Allt för att vara så säkra som möjligt på att fånga in den objektiva verkligheten. Och för att fånga vampyren så klart. För det finns faktiskt en vampyr med i berättelsen.

De kommande veckorna ska vi läsa om hur författare framställer sig själva i sina mer eller mindre självbiografiska böcker och om läsarens roll. Återkommer med nya kunskaper snart :)