Patient 67 av Dennis Lehane, utgiven av Bonnier Audio, 2009På Shutter Island ligger det hårdbevakade sjukhuset för dömda mentalsjuka brottslingar. Här vårdas de allra "farligaste" brottslingarna. Hit kommer kriminalaren Teddy Daniels och hans kollega Chuck Aule för att utreda ett fall med en förrymd patient/fånge. Men hur är det möjligt för en patient att gå upp i rök på en isolerad ö? Och vad betyder de kodade meddelanden patienten lämnat efter sig? Vem är patient 67? Ingenting är vad det verkar vara, även Teddy Daniels motiv för att komma till ön verkar vara dubbelbottnade. Eller trippelbottnade?
Bokens styrka är just att ingenting är vad det vad första anblicken tycks vara. Här finns koder och gåtor att lösa och man måste vara uppmärksam som läsare för att hänga med i alla vändningar. Stämningen i boken blir alltmer paranoid, texten är lättläst (lättlyssnad) och driver läsaren framåt i rask takt. Handlingen är spännande, intrigen påminner om de gamla grekernas uppgörelser med gudarna. Det går inte att undkomma sitt öde.
Under läsningen blir jag fascinerad av bokens språk. Det känns så främmande för mig. Handlar det om ett stereotypt "manligt" sätt att uttrycka sig? Eller är det helt enkelt bara lite torftigt? Kanske kan epitetet "hårdkokt" passa för Lehanes stil? I vilket fall passar stilen inte mig särskilt bra, jag blir inte engagerad i huvudpersonernas inre, utan bara i att försöka lösa gåtan (och ja den hade jag löst halvvägs in i berättelsen ungefär, vilket sannolikt alla språkintresserade gör). Uppläsaren Peter Andersson ökar min upplevelse av avstånd till personerna genom sitt stolpiga sätt att läsa dialogerna. Det var nog ett misstag att lyssna på den här boken, kanske hade jag blivit mer berörd om jag verkligen läst texten. När jag läser om andras upplever av boken blir jag mer engagerad än när jag lyssnade på den. Jag ska se filmatiseringen, kan tänka mig att den är riktigt bra.
Tiden är 1954 och diskussionerna pågår inom mentalvården. Är psykofarmaka eller neurokirurgi den nya framtiden. Eller kanske något så radikalt som samtal? Patient 67 är ett intressant, om än något överdrivet, inlägg i debatten.
Sammantaget är Patient 67 en klaustrofobiskt spännande bladvändare där inget är vad det på ytan verkar vara.
Jag har läst boken och sett filmen och gillar båda. Berättelsen är verkligen både spännande och klurig.
SvaraRaderaKul att höra att filmen är bra.
RaderaJag är lite kluven till den här boken. Det var först mot slutet som jag "förstod" den och då blev den imponerande.. Innan dess kändes den som en ordinär spänningsroman.
SvaraRaderaJag är ju också kluven, gillade storyn men inte språket.
RaderaSpråket är ju fantastiskt stilsäkert! Precis som en lite hårdkokt 50-talsskildring ska vara.
SvaraRaderaFast jag läste den, man får kanske en bättre upplevelse då.
Jag blev så tagen av Patient 67 att jag läste om den rätt snart, var tvungen att se om den snillrika historien höll ihop. Och den gjorde den, till punkt och pricka.
Nu i sommar har jag läst Himmelsdalen av Marie Hermanson - lite samma miljö.
Ja, den hade nog vunnit på att läsas med ögonen.
RaderaEn av mina favoritböcker av Lehane. Och jepp, han kvalar normalt in som hårdkokt. :)
SvaraRaderaBra, då har jag lärt mig använda ett nytt uttryck :-)
RaderaJag har inte läst boken men har tänkt göra det. Filmen är jättebra!
SvaraRaderaSer fram emot att se filmen.
Radera