Läser Myggor och tigrar och tycker att det är svårt att förhålla mig till författaren Maja Lundgren. På Wikipedia kan man läsa lite om den omfattande debatt boken orsakade och om de anklagelser som riktades mot författaren. Eftersom boken innehåller många förklenande omdömen om namngivna personer trampade hon naturligtvis på många tår. Vissa tolkade hennes utgjutelser i termer av mental ohälsa, vilket inte drabbade Lars Norén när hans navelskådande memoarer publicerades. Är böckerna av samma karaktär? Det vet jag inte, jag har inte läst Norén ännu. Finns det en poäng i att tolka det skedda i genustermer? Ja, det tror jag absolut. Lundgren har säkert tolkats utifrån att hon är kvinna och som sådan ska man tiga still och vara söt. Men i ärlighetens namn kan jag inte heller bortse från att Lundgrens text präglas av tecken på mental instabilitet. Motsäger då en eventuell instabilitet möjligheten att hon varit utsatt för trakasserier? Naturligtvis inte. Vad ska man då tycka om att människor lämnar ut både sig själva och omgivningen på det här sättet? Just nu är detta på modet, se bara på Knausgårds framgångar. Lundgren kanske ska ges erkännandet att ha varit stilbildande. Men jag har i ärlighetens namn lite svårt för den här typen av utlämnande skildringar. Möjligen beror detta på att jag fyller mina dagar med att lyssna till människor som på olika sätt har det svårt. På fritiden läser jag hellre något fiktivt. Lundgrens Pompeji skulle nog passa mig bättre.
söndag 8 juli 2012
Sant eller fiktivt med Maja Lundgren
Läser Myggor och tigrar och tycker att det är svårt att förhålla mig till författaren Maja Lundgren. På Wikipedia kan man läsa lite om den omfattande debatt boken orsakade och om de anklagelser som riktades mot författaren. Eftersom boken innehåller många förklenande omdömen om namngivna personer trampade hon naturligtvis på många tår. Vissa tolkade hennes utgjutelser i termer av mental ohälsa, vilket inte drabbade Lars Norén när hans navelskådande memoarer publicerades. Är böckerna av samma karaktär? Det vet jag inte, jag har inte läst Norén ännu. Finns det en poäng i att tolka det skedda i genustermer? Ja, det tror jag absolut. Lundgren har säkert tolkats utifrån att hon är kvinna och som sådan ska man tiga still och vara söt. Men i ärlighetens namn kan jag inte heller bortse från att Lundgrens text präglas av tecken på mental instabilitet. Motsäger då en eventuell instabilitet möjligheten att hon varit utsatt för trakasserier? Naturligtvis inte. Vad ska man då tycka om att människor lämnar ut både sig själva och omgivningen på det här sättet? Just nu är detta på modet, se bara på Knausgårds framgångar. Lundgren kanske ska ges erkännandet att ha varit stilbildande. Men jag har i ärlighetens namn lite svårt för den här typen av utlämnande skildringar. Möjligen beror detta på att jag fyller mina dagar med att lyssna till människor som på olika sätt har det svårt. På fritiden läser jag hellre något fiktivt. Lundgrens Pompeji skulle nog passa mig bättre.
Jag fullkomligt älskade Pompeji och även om Myggor och tigrar var en totalt annan sorts bok så gillade jag den också (även om den blev lite tragglig ibland). Hon utelämnar ju både andra och sig själv, tycker också att hon är modig som vågra kritisera sina manliga kollegor. Hennes skörhet och instibilitet gör det hela trovärdigare, för vem är inte enklare att ge sig på och trycka ner än någon som är precis så. Men mitt i sin skörhet så är hon himla stark och envis. Trycker på den fiktiva gilla knappen
SvaraRaderaJa, hon Verkar definitivt vara en intressant människa med många, ibland till synes motstridiga, egenskaper.
Radera