Månfågel

Månfågel av Ingelin Angerborn, utgiven av Rabén & Sjögren, 2012

Vendelas bästis Minna har flyttat till London, killen hon drömt om hela sommaren har en ny tjej och mamma finns inte längre. Vendela känner sig ensammast i världen. Till slut skriver Vendela ett brev om hur hon känner sig och stoppar in det mellan några stora stenar på stranden. Aldrig hade hon väl väntat sig att få svar, men det är just vad som sker. Fast brevet är väldigt underligt, det är skrivet med snirklig skrivstil, i bläck och med ett gammaldags sätt att uttrycka sig. Vem kan det vara från? Kan det vara den nya tjejen i huset, Cornelia, som skickat brevet? Eller är svaret på frågan ännu mer mystiskt, kanske närmast magiskt?

Månfågel är en helt underbar berättelse om förluster, ensamhet, tröst och vänskap. Saknaden efter den döda modern ljuder i bakgrunden genom hela berättelsen, en saknad som mildras när moderns favoritfågel, koltrasten, dyker upp i Vendelas närhet. Är den kanske inte en vanlig koltrast? Författaren gestaltar så fint en ung flickas sorg som sammanblandas med vardagens mer påträngande orosmoment. Många pluspoäng vill jag ge författaren för hennes förmåga att skildra en ung människas känslostormar på ett så lyhört och trovärdigt sätt. Under läsningen känner jag mig övertygad om att det är Vendelas egen röst jag hör.

Vid sidan av den realistiska vardagsskildringen vävs fantasi och magi in i berättelsen då det visar sig att breven Vendela får är poststämplade 1887. Handlingen är spännande, texten är lättläst, detta är en bok som både en 10-åring och en 50-åring slukar. Jag läste i GP att detta inte är författarens bästa bok. Med tanke på hur bra jag tycker att Månfågel är måste jag genast se till att införskaffa Sorgfjäril, Rum 213 och För alltid.

Fler som läst och tyckt till om Månfågel är GP, Carolina läser.