Fröken Julie av August Strindberg, utgiven av Norstedts, 2012Fröken Julie är en av Strindbergs mest lästa och sedda, själv har jag både läst och sett den vid flera tillfällen. Och den håller att läsas även denna gång. Fröken Julie kan i korthet beskrivas som ett kammarspel med tre närvarande och en frånvarande huvudperson. Det är midsommarnatt och känslorna tar överhanden, den unga adliga fröken Julie har ihop det med betjänten Jean. Inledningsvis tycks Jean vara betuttad, men så snart besöket i sovrummet är avklarat blir han mycket hånfull. Då Julie nu är en fallen kvinna anser han sig stå över henne. Julie planerar att paret ska rymma tillsammans, men Jean har andra planer.
Varför "föll" då Julie? Jo, hon hade brister både vad gäller arv och miljö. Julie uppfostrades som en pojke, vilket (enligt August) skapade stor förvirring hos henne. Jean, å andra sidan, är en manipulativ streber på väg uppåt. En streber som inte tycks ha minsta känsla för de han trampar på under klättrandet. Som någon form av moraliskt rättesnöre, som en "riktig kvinna" framträder köksan Kristin, som talar om svårigheterna för den rike att komma in i himlen. Den fjärde huvudpersonen, greven, finns aldrig med som person på scenen, men hans patriarkala skugga vilar tungt över både Julie och Jean.
Sammantaget kan Fröken Julie beskrivas som en avskalad, naturalistisk pjäs om klass, kön, sexualitet, makt, arv och miljö. Den är mycket läsvärd även om man inte kan låta bli att reta sig på Augusts kvinnosyn.
Fröken Julie är ett av få dramer som jag faktiskt tycker lämpar sig väl för läsning, annars tycker jag att dramer alltid gör sig bäst på teaterscenen (vilket förstås gäller även för Fröken Julie).
SvaraRadera