Själamakerskan

Själamakerskan av Michela Murgia, utgiven av Brombergs 2012

Vissa böcker är svårare att recensera än andra och allra svårast är att skriva om de man bokstavligt talat förälskat sig. Lik all förälskelse medför förälskelse i en roman att man skjuter allt distanserat, analytiskt tänkande åt sidan och bara smälter samman med texten. På detta sätt har jag läst den undersköna, fascinerande Själamakerskan. Jag har öppnat den försiktigt, läst de första raderna med stigande förtjusning, förälskat mig i bokens skönhet, lystet kastat mig över dess innehåll och till slut somnat med den i mina armar. Kärleken till en bok som Själamakerskan är evig.

När jag nu lättat mitt hjärta ska jag ändå försöka att berätta varför Själamakerskan gjort ett så starkt intryck på mig. Handlingen utspelar sig i en liten by på Sardinien på 50-talet. Maria, den fjärde, oönskade dottern till Anna Teresa Listru, adopteras som 6-åring av den äldre, välbärgade Bonaria Urrai. Likt många av byns kvinnor förlorade Bonaria sin fästman i kriget, hon blev änka utan att ha haft en man. Det alla i byn utom Maria vet är att Bonaria inte bara är en själamor, utan även en själamakerska - en kvinna som hjälper de döende över på andra sidan. 

Den poetiska skildringen av den framväxande kärleken mellan en själamor och en själadotter berör mig på djupet och påminner mig om kärleken till min egen själadotter:

"Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ." (sid 7)

Relationen mellan Tzia Bonaria och Maria kompliceras då Maria börjar förstå vad den gamla kvinnan ägnar sig åt de nätter hon inte är hemma. Insikten om adoptivmoderns uppgift i byn är svårt att förstå för Maria, som behöver distans för att hantera situationen.

Själamakerskan är berättelsen om en by, en tidsepok, ett levnadssätt, en kvinnovärld. Livet i den lilla byn Soreni väcker igenkännande leenden, den är en sardinsk version av t ex Korsbæk (i den danska TV-serien Matador). Som läsare lär man känna byns seder och bruk, bybornas vidskeplighet och vardagens mödor och glädjeämnen. Här finns osämja mellan grannar, sammanhållning i kristider och omtänksamhet när sorg drabbar. Genom den realistiska framställningen av livets villkor går stråk av magiska föreställningar och innerlig Gudstro.

Frågan om aktiv dödshjälp ges stor plats och gestaltas nyanserat. I baksidestexten kan man läsa att själamakerskor var verksamma på Sardinien ända in på 1960-talet. Intressanta är dåtidens tankar att endast kvinnor kunde vara själamakerskor, endast de som kan ge liv får ta liv.

Texten i romanen pendlar mellan att vara poetiskt vacker och lite småputtrigt lustig. Kontrasten mellan språket och de tragiska händelser som beskrivs är stor, vilket förstärker läsarens upplevelse av livets mångsidighet. Språket skapar tydliga bilder och en stark känsla hos läsaren av att ha besökt Soreni.

Sammantaget är Själamakerskan en oerhört vacker berättelse om kärlek stor som livet - och döden.

Andra som läst: Bokmania, Enligt O, Bokomaten, SvD.