Identitet, närhet och frihet hos Eyvind Johnson

Det är inte lätt att hitta något som är typiskt svenskt i den litterära sfären, arbetarlitteratur skriven av autodidakter är nog den mest unika vi kan prestera. Och det är något att värna om, tycker jag. Det tyckte Svenska Akademien också och tilldelade därför Eyvind Johnson och Harry Martinson Nobelpriset 1974. I kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012, fördjupade vi oss bland annat i Eyvind Johnsons texter, här kommer mitt inlägg i en examinerande forumdiskussion.
I sin föreläsning talar Anders Öhman om den rotlöshet Eyvind Johnson, så att säga, ärvde efter sina föräldrar. Båda föräldrarna flyttade till Norrland för att arbeta där, fadern som stenarbetare vid järnvägen och modern vid ett ambulerande bageri, som följde rallarnas väg. Fadern blev tidigt sjuk i stendammslunga, men det tog många år innan Eyvind fick vetskap om detta. I stället uppfattades fadern som tokig och detta skapade en rädsla hos den unge Eyvind att galenskapen skulle drabba även honom. För att underlätta för modern att försörja familjen fosterhemsplacerades Eyvind hos sin moster. Detta förstärkte naturligtvis pojkens hemlöshetskänsla.

I den självbiografiska sviten Romanen om Olof är den unge Olofs rotlöshet smärtsamt påtaglig. Beskrivningen av den tafatthet som omgärdar relationen till syskonen och modern är osentimental, men gripande. Olof längtar efter moderns smekning, men den kommer inte. Pojken söker sig i stället ut i världen, för att arbeta och för att bli någon. Och för att en gång kunna komma hem igen. I andra delen av romansviten (Här har du ditt liv!) kan man läsa om Olofs utanförskap och identitetslöshet:

”Olof ser på dem. De är moln som glider förbi. Han är starkt medveten om detta: att de där människorna glider förbi, han är på ett kort besök hos dem. Pojkarna rullar ut timret, selar på det grimman, smackar och kör upp det på bryggan, heja ditt as. Jag går här och är nästan ingenting.” (sidan 170)

Men Olof är en ambitiös pojke, han börjar läsa och inser att kunskap är makt. Samtidigt slits han mellan motstridiga åsikter och känslor: böj dig för ditt öde/man skall aldrig vara nöjd, ensam är stark/att vara ensam är förräderi mot mängden, människan är ande/människan är en apvariant. Och historier börjar växa inuti Olofs huvud. Historierna är sprungna ur landskapet och Olof förstår att sitt liv måste han bygga utifrån sina egna upplevelser i sin egen hembygd. Då kan han till slut bli fri.

Även i romanen Stad i ljus är huvudpersonens ensamhet påtaglig. Handlingen utspelar sig i Paris en nationaldagsnatt på 1920-talet, då hela staden firar. Den unge författaren Torsten väntar på att få ett brev, ett rekommenderat brev med arvode för skrivna artiklar eller ett brev från en förläggare med beslut om att ge ut hans första roman. Då inget brev anländer förlorar han sin bostad och står utblottad på gatan. Under en lång vandring längs Paris boulevarder kommer Torsten i kontakt med andra ensamma varelser. Han söker någon att låna pengar av, men förmår inte ta emot hjälp då den erbjuds. I stället ger han bort sina sista mynt. Om sig själv säger Torsten:

"Och jag vill nå fram till mig själv. Jag vill veta varför jag skriver, varför jag lever för att skriva, varför jag väntar något och vad jag väntar. Jag vill se vad det är för mening med mig, vad det har
varit för mening med det helvete som jag har levt i och om det har varit förspillda dagar, alla dagar jag har gått, tänkt och skrivit. Det är så mycket, jag kan inte säga er allt. Men: jag vill veta vem jag är!"

I Strändernas svall återberättar Eyvind Johnson myten om Odysseus, en Odysseus som är mänsklig och som plågas av krigsminnen, en Odysseus som slits mellan hemlängtan och oro inför hur han ska bli mottagen. Berättelsen präglas av Odysseus längtan efter närhet samtidigt som han lätt lockas att ge sig iväg på äventyr i stället för att stanna hemma. Även Odysseus är, i Johnsons tappning, en berättare. Odysseus ger sina åhörare de magiska berättelser de suktar efter, i stället för krassa realistiska skildringar. Därför blir till exempel ett berg till en cyklop.

Gemensamt för de böcker jag läst av Eyvind Johnson är att berättelserna till stor del växer fram via inre monologer och de teman författaren gestaltar är ensamhet, utanförskap, hemlängtan samt konflikten mellan längtan efter närhet och behovet av frihet. Intressant är även att huvudpersonerna har det gemensamt att de skapar sina identiteter genom att berätta/författa historier.