Min mors tystnad

Min mors tystnad av Lizzie Doron, utgiven av Weyler förlag, 2012

Min mors tystnad är andra delen i en planerad självbiografisk trilogi, som berättar om författarens uppväxt i Israel med föräldrar som överlevt förintelsen. I den första delen Varför kom du inte före kriget? gestaltas modern Helenas lidande och vanföreställningar, samt dottern Alisas komplicerade barndom med en så svårt traumatiserad mor. Sammantaget är Varför kom du inte före kriget? en oerhört angelägen bok som gör den överlevandes galenskap begriplig.

Även Min mors tystnad handlar till stor del om barndomen, fokus är nu på avsaknaden av en far. Under hela uppväxten sökte Alisa efter svar på frågan om vem hennes far var, men alla undvek att svara henne. Som vuxen får hon till slut berättelsen klar för sig och kanske uppnår hon därmed en större förståelse för moderns agerande. Sanningen om fadern avtäcks allteftersom i boken och jag tänker här inte avslöja något för er, utan uppmanar er att i stället läsa boken.

Däremot ska jag försöka beskriva mina tankar inför berättelsen, ni får stå ut med att allt kanske inte är vare sig glasklart tänkt eller formulerat. Det som framför allt är genomsyrade Alisas uppväxt var hemlighetsmakeri och tystnad. När Alisa försökte ställa frågor distanserade sig människorna från henne och undvek ämnet. Och när Alisa som vuxen börjar prata med sina gamla väninnor om barndomen präglas både hennes och deras röster av ambivalens. Alisa verkar ha fått med sig en osäkerhet från barndomen som gör att hon inte vet hur hon ska hantera den svåra frågan om sitt eget ursprung. Även som läsare drabbas man av denna ambivalens och pendlar mellan att bli irriterad på den obegripliga tystnaden och känna empati med huvudpersonernas försök att hantera en svår situation. För mig är den stora behållningen med boken att jag tvingas fundera över min egen roll i relationer och situationer där det råder brist på öppenhet.

Min mors tystnad är inte lika enkel att ta till sig som Varför kom du inte före kriget? och det gjorde mig inledningsvis lite besviken. Men så här när jag fått läsningen lite på avstånd (där är ungefär en vecka sedan jag läste ut boken) måste jag nog säga att andra delen i vissa avseenden är ännu bättre än den första. Den är inte lika rättfram, texten och sättet att berätta speglar den distanserade tystnad barnet Alisa möttes av då hon ställde frågor om sin far. Min mors tystnad kräver därför mer reflektion av läsaren, men det är den värd.

Fler som läst är DN, Bokmania, och dagarna går, Enligt O.