Jelineks berättarröster

Vem, vilka eller vad är det egentligen som talar till läsaren i Jelineks böcker? Det tycker jag är intressant att fundera över. Till stor del har jag inspirerats av vår föreläsare Maria Jönsson, samt några nedan nämnda romaner och texter.

Jelineks tilltal är en av de faktorer som fascinerar mig och stöter bort många andra läsare. Som Maria Jönsson säger i sin föreläsning är Jelineks berättarröster svåridentifierade, omväxlande och otydliga. Man vet helt enkelt inte vem det är som berättar i romanerna. Berättarrösten växlar dessutom emellanåt, helt oväntat för läsaren, position. Ibland kan man urskilja en tydlig allvetande berättare, ibland dyker i stället ett mer diffust vi-tilltal upp.

I romanen Älskarinnorna skildras (kanske skissas egentligen är en bättre beskrivning) de unga kvinnorna Birgitte, Paula och Susi kyligt och distanserat, hånfullt skrattar berättaren åt deras naiva förhoppningar. Det finns ingen empati eller värme att försöka gömma sig bakom, som läsare får man bara försöka rida ut stormen. Allra mest hånas den unga kvinnan Paula, den minst beräknande av de tre, den som tror på romantisk rosenskimrande kärlek.

I Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället (som verkligen inte är en ungdomsbok, det här är Jelineks typiska satir!) inleds varje avsnitt med ironiska, mästrande och uppfostrande kommentarer av berättaren i bästa TV-hallåastil:

”nå kära pojkar och flickor!
Redan gjort i byxorna igen? Skäms på er!" (s 125)

I vissa delar av den här romanen är hånet så påtagligt att man som läsare blir alldeles matt:

"ingrid den dumma kossan vill fortfarande bli älskad av någon." (s 126)

Även i Pianolärarinnan är berättaren fanatiskt konsekvent i sin obarmhärtiga kyla. Detta trots, eller kanske på grund av, att boken innehåller självbiografiska element. Jag tyckte att det var svårt att stå ut med bristen på empati hos berättaren i denna roman, för som läsare blir man så berörd av Erikas sorgliga liv.

Allra mest intressant med Jelineks berättarstil är dock, i mitt tycke, hur den påverkar läsaren. Som Maria Jönsson tar upp i förläsningen är en svårighet med att läsa Jelinek att man inte säkert kan identifiera henne som god. Hon visar inte empati med sina huvudpersoner och inte heller någon värme. Detta gör läsaren osäker och denna osäkerhet blir än värre när Jelinek med ett försåtligt vi-tilltal plötsligt lockar läsaren att identifiera sig med berättarrösten. Att hantera ifrågasättanden av den egna godheten är påtagligt problematiskt för de allra flesta människor.

Bäst beskriver Horace Engdahl detta i sitt tal vid prisceremonin:

"Svårigheten att läsa Elfriede Jelinek består i att det inte finns någon sympatisk författarröst som läsaren kan vila ut hos och identifiera sig med. Det är ett uppvaknande från läsandets narcissism.”

I en mycket intressant intervju med Jelinek av Tuva Korsström kan man läsa hur Jelinek själv svarar på frågan om sitt distanserade tonfall:

”Ni har anklagats för cynism och känslokyla, på grund av er distans till alla de hemskheter ni beskriver.

- Jag tror att man som författare medvetet, nästan som en vetenskapsman, måste hålla ett avstånd till det man berättar om. På samma sätt som Flaubert, har jag fått mig kastat i ansiktet att jag arrogant och kyligt beskriver människoöden på avstånd. Det här är en beskyllning som nästan alla analytiska författare råkar ut för. Vad man däremot inte sett är att jag egentligen är starkt partisk. Jag är inte objektiv, jag är inte cynisk. Jag har aldrig låtit minsta tvivel råda om var mina sympatier finns. De finns hos samhällets mest förtryckta.”

Referenser

Jelinek, Elfriede. 2004. Pianolärarinnan. Stockholm: Forum.
Jelinek, Elfriede. 2007. Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Stockholm: Ersatz.
Jelinek, Elfriede. 2008. Älskarinnorna. Stockholm: Brombergs.
Engdahl, Horace. 2004. Horace Engdahls tal vid prisceremonin. Svenska Akademien.
Korsström, Tuva. 1994. Berättelsernas återkomst. Helsingfors: Söderströms förlag.  

(Examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)