Tematrio - Klassikersommar

Sommaren är bästa tiden att läsa klassiker, tycker jag. Gott om tid att ligga i hängmattan och hänge sig åt andra världar. (Ja, det kommer snart en utmaning...) Dags därför att tipsa varandra om det allra bästa litteraturen kan erbjuda, de odödliga klassikerna. Berätta om tre klassiker ni läst eller har lust att läsa.

1. Den här sommaren ska verkligen Madame Bovary bli läst! Madame Bovary av Gustave Flaubert brukar kallas den första naturalistiska eller realistiska romanen. Romanen handlar om den unga läkarhustrun Emma, som vantrivs i äktenskapet med den äldre och något tråkige maken Charles. Emma längtar efter spännande liv, fyllt av lyx och romantisk kärlek. Till slut blir hennes längtan så stor att hon tar sig en älskare, vilket hon i slutändan får betala ett högt pris för. Romanen om Emma är i grunden en enkel historia där författarens fokus är att lyssna och beskriva i stället för att döma.

2. Stolthet och fördom har kommit i en ny översättning och den är jag nyfiken på. Den gamla översättningen var inget vidare. Handlingen känner säkerligen alla som läser bokbloggar till: berättelsen om hur Elizabeth Bennet och mr Darcy på förstår och missförstår varandra är kanske den ultimata kärlekshistorien. Jane Austens klassiska roman gavs ut i England 1813 och har nu återutgetts i nyöversättning av Gun-Britt Sundström.

3. En dåres försvarstal av August Strindberg läste jag på gymnasiet och gillade faktiskt (!). Nu när jag tittat på TV-serien om August och läst Lena Einhorns Siri är jag nyfiken på att läsa boken igen. En dåres försvarstal - som Strindberg skrev på franska 1887-88 när äktenskapet med Siri von Essen råkat in i en svår kris - är en av de stora kärleksromanerna i svensk litteratur. Den är på en och samma gång en hänsynslös och hatisk uppgörelse med hustrun och en avancerad naturalistisk, psykologisk roman, som har släktskap med klassisk fransk romankonst. Romanen vållade skandal i Sverige trots att Strindberg aldrig gav ut den på svenska. Den utnämndes till "den hemskaste bok som Strindberg och följaktligen någon svensk författare någonsin skrivit" men också till "en av de märkvärdigaste romanerna i den nyare europeiska litteraturen".

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Månadssummering - April 2012

# Drömbokhandeln - Laurence Cossé
# Siri - Lena Einhorn
# Frankenstein - Mary Shelley
# Mitt Europa - Czeslaw Miłosz
# Den odödliga Henrietta Lacks - Rebecca Skloot
# Min mors tystnad - Lizzie Doron
# Jag skulle vara din hund - Anneli Jordahl
# Änglarnas svar - Stefan Einhorn

8 böcker blev lästa under månaden, tre av dem läste jag med öronen.

Två av böckerna är vad jag i brist på bättre kallar biografiska romaner, en genre jag försöker bekanta mig med. Både Siri och Jag skulle vara din hund är mycket bra. Men jag har ändå lite svårt för att läsa romaner om verkliga personer.

Mest läslust och boknörderi stod såklart den charmiga Drömbokhandeln för.

Min mors tystnad är månadens favorit, Frankenstein var en positiv överraskning och Den odödliga Henrietta Lacks lärde mig mest omlivets baksidor.

Sammantaget en bra månad som dessutom innehöll en intressant Nobelpristagare - Czeslaw Miłosz.

11 utmanas

Den här utmaningen innebär att du ska
* svara på 11 frågr
* hitta på 11 nya frågor
* utmana 11 bloggare att besvara dina frågor

Frågorna har jag redan besvarat, här kommer mina 11 frågor och ett gäng utmanade bloggar.

1. Favorit bland Nobelpristagarna?
2. Vilken oläst klassiker önskar du att du hade läst?
3. Vilken författare borde vara mer omtalad och läst än hen är?
4. Favoritmiljö i romanernas värld?
5. Vilken ungdomsbok borde man inte missa?
6. Favorit bland bilderböckerna?
7. Bästa kärleksromanen?
8. Bästa boken som utspelar sig i din hemtrakt?
9. Historiska romaner eller samtidsskildringar?
10. Vilken författare skulle du vilja se en intervju med i Babel?
11. En filmatisering som gör boken rättvisa?

Här är de 11 bokbloggare jag vill utmana:

Fiktiviteter
Ingrids boktankar
Violens boksida
Butter tar ordet
En bokcirkel för alla
Nobelprisprojektet
Dipsolitteraten
Anitas blogg
Matildas läshörna
Bokhyllan i pepparkakshuset
Bohemian Rhapsody

11 frågor besvarade

Jag har blivit utmanad av Boktjuven att svara på 11 frågor samt hitta på 11 nya frågor och utmana 11 bloggare. Vi får se om jag kan få till det, här är i alla fall min svar:

1. Viken är din favorit TV-serie?
Matador är den allra bästa, men Herrskap och tjänstefolk gillar jag också.

2. Vilken bok retar du dig mest på slutet?
Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa gjorde mig mycket, MYCKET arg.

3. Vilken bok önskar du mest att det var du som hade skrivit?
Det verkar väl lite väl megalomant att säga Bibeln så jag får väl nöja mig med något Nobelprisat, allt av Selma skulle jag med stolthet kalla mitt.

4. Vad är ditt dröminriktning på bokmässan? (Får, men behöver inte vara länder. Du är boss.)
KINA!!!

5. Vilket var din favoritbok när du var liten?
Monica klarar alla hinder. Och en fin pop-up om Mästerkatten.

6. Vilken fiktiv karaktär påminner mest om dig?
Jag vet inte vem som påminner mest om mig nu, men när jag var en ung vuxen läste jag Gun-Britt Sundströms Maken och förundrades över att hon skrivit om mig (!). Martina hette huvudpersonen i boken.

7. Vilket är det konstigaste klädesplagg du har i sin garderob?
En handsydd folkdräkt - sydd av mig!

8. Hur många böcker av kiosklitteratur-typ har du läst?
Hundratals! Minst. Älskade Barbara Cartland.

9. Vad väljer du av 1) En djup, men svårförståelig bok 2) En lättläst bok med uppenbar handling.
Djupt och svårförståeligt, jag gillar utmaningar.

10.Vem av följande bilderbokskaraktärer skulle du helst vilja ha som ditt barn:  Alfons, Max,  Lilla Anna eller Ellen ?
Gärna både Alfons och Ellen.

11.Vilken bok ångrar du (mest) att du läste?
Jag ångrar att jag läste Odjuret av Roslund/Hellström. Skildringarna av övergreppen går tyvärr inte att glömma.

Försöker återkomma med frågor under helgen.

Min mors tystnad

Min mors tystnad av Lizzie Doron, utgiven av Weyler förlag, 2012

Min mors tystnad är andra delen i en planerad självbiografisk trilogi, som berättar om författarens uppväxt i Israel med föräldrar som överlevt förintelsen. I den första delen Varför kom du inte före kriget? gestaltas modern Helenas lidande och vanföreställningar, samt dottern Alisas komplicerade barndom med en så svårt traumatiserad mor. Sammantaget är Varför kom du inte före kriget? en oerhört angelägen bok som gör den överlevandes galenskap begriplig.

Även Min mors tystnad handlar till stor del om barndomen, fokus är nu på avsaknaden av en far. Under hela uppväxten sökte Alisa efter svar på frågan om vem hennes far var, men alla undvek att svara henne. Som vuxen får hon till slut berättelsen klar för sig och kanske uppnår hon därmed en större förståelse för moderns agerande. Sanningen om fadern avtäcks allteftersom i boken och jag tänker här inte avslöja något för er, utan uppmanar er att i stället läsa boken.

Däremot ska jag försöka beskriva mina tankar inför berättelsen, ni får stå ut med att allt kanske inte är vare sig glasklart tänkt eller formulerat. Det som framför allt är genomsyrade Alisas uppväxt var hemlighetsmakeri och tystnad. När Alisa försökte ställa frågor distanserade sig människorna från henne och undvek ämnet. Och när Alisa som vuxen börjar prata med sina gamla väninnor om barndomen präglas både hennes och deras röster av ambivalens. Alisa verkar ha fått med sig en osäkerhet från barndomen som gör att hon inte vet hur hon ska hantera den svåra frågan om sitt eget ursprung. Även som läsare drabbas man av denna ambivalens och pendlar mellan att bli irriterad på den obegripliga tystnaden och känna empati med huvudpersonernas försök att hantera en svår situation. För mig är den stora behållningen med boken att jag tvingas fundera över min egen roll i relationer och situationer där det råder brist på öppenhet.

Min mors tystnad är inte lika enkel att ta till sig som Varför kom du inte före kriget? och det gjorde mig inledningsvis lite besviken. Men så här när jag fått läsningen lite på avstånd (där är ungefär en vecka sedan jag läste ut boken) måste jag nog säga att andra delen i vissa avseenden är ännu bättre än den första. Den är inte lika rättfram, texten och sättet att berätta speglar den distanserade tystnad barnet Alisa möttes av då hon ställde frågor om sin far. Min mors tystnad kräver därför mer reflektion av läsaren, men det är den värd.

Fler som läst är DN, Bokmania, och dagarna går, Enligt O.

Mitt i Drömbokhandeln

Ungeför halvvägs in i Drömbokhandeln av Laurence Cossé måste jag bara dela med mig av lite funderingar och fantasier. Det här är en bok som väcker stor lust hos mig, lust att ha en alldeles egen bokhandel att välja böcker till.

Mycket är för mig oklart i boken; vem är berättarjaget som dyker upp lite då och då och heter Ivan egentligen Ivan eller Van? Jag misstänker att svaren kommer så småningom.

En del andra saker har jag också klurat över, jag känner ju inte till alla de författare som nämns i romanen och ibland vet jag inte vilka som är påhittade och vilka som existerar i verkligheten. Men Tailleberne tror jag skulle kunna vara Le Clézio, se här bara hur väl beskrivningen passar in på en yngre version av honom:

Tailleberna var en storvuxen bildskön man i fyrtioårsåldern, blond, blyg och leende med lavendelblå blick. (sid 150)

de Winter vars målsättning är att uppnå "den yppersta förfining" skulle i min bokhandel kunna motsvaras av Horace Engdahl. Nu känner jag ju inte alls Horace "på riktigt", men det är så jag uppfattar honom.

Roligt är det också att spekulera i vilka böcker som finns med på vars och ens lista. Någon har med allt av Nabokov, jag känner mig nöjd med att i alla fall ha läst Lolita. Någon annan nämner att han har med författare från Indonesien och Nigeria. Det är ju självklart Pramoedya Ananta Toer med Burukvartetten och Chinua Achebe med klassikern Allt går sönder.

Drömbokhandeln är måste-läsning för alla boknördar, hundraprocentig läsglädje utlovas.

Jelineks berättarröster

Vem, vilka eller vad är det egentligen som talar till läsaren i Jelineks böcker? Det tycker jag är intressant att fundera över. Till stor del har jag inspirerats av vår föreläsare Maria Jönsson, samt några nedan nämnda romaner och texter.

Jelineks tilltal är en av de faktorer som fascinerar mig och stöter bort många andra läsare. Som Maria Jönsson säger i sin föreläsning är Jelineks berättarröster svåridentifierade, omväxlande och otydliga. Man vet helt enkelt inte vem det är som berättar i romanerna. Berättarrösten växlar dessutom emellanåt, helt oväntat för läsaren, position. Ibland kan man urskilja en tydlig allvetande berättare, ibland dyker i stället ett mer diffust vi-tilltal upp.

I romanen Älskarinnorna skildras (kanske skissas egentligen är en bättre beskrivning) de unga kvinnorna Birgitte, Paula och Susi kyligt och distanserat, hånfullt skrattar berättaren åt deras naiva förhoppningar. Det finns ingen empati eller värme att försöka gömma sig bakom, som läsare får man bara försöka rida ut stormen. Allra mest hånas den unga kvinnan Paula, den minst beräknande av de tre, den som tror på romantisk rosenskimrande kärlek.

I Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället (som verkligen inte är en ungdomsbok, det här är Jelineks typiska satir!) inleds varje avsnitt med ironiska, mästrande och uppfostrande kommentarer av berättaren i bästa TV-hallåastil:

”nå kära pojkar och flickor!
Redan gjort i byxorna igen? Skäms på er!" (s 125)

I vissa delar av den här romanen är hånet så påtagligt att man som läsare blir alldeles matt:

"ingrid den dumma kossan vill fortfarande bli älskad av någon." (s 126)

Även i Pianolärarinnan är berättaren fanatiskt konsekvent i sin obarmhärtiga kyla. Detta trots, eller kanske på grund av, att boken innehåller självbiografiska element. Jag tyckte att det var svårt att stå ut med bristen på empati hos berättaren i denna roman, för som läsare blir man så berörd av Erikas sorgliga liv.

Allra mest intressant med Jelineks berättarstil är dock, i mitt tycke, hur den påverkar läsaren. Som Maria Jönsson tar upp i förläsningen är en svårighet med att läsa Jelinek att man inte säkert kan identifiera henne som god. Hon visar inte empati med sina huvudpersoner och inte heller någon värme. Detta gör läsaren osäker och denna osäkerhet blir än värre när Jelinek med ett försåtligt vi-tilltal plötsligt lockar läsaren att identifiera sig med berättarrösten. Att hantera ifrågasättanden av den egna godheten är påtagligt problematiskt för de allra flesta människor.

Bäst beskriver Horace Engdahl detta i sitt tal vid prisceremonin:

"Svårigheten att läsa Elfriede Jelinek består i att det inte finns någon sympatisk författarröst som läsaren kan vila ut hos och identifiera sig med. Det är ett uppvaknande från läsandets narcissism.”

I en mycket intressant intervju med Jelinek av Tuva Korsström kan man läsa hur Jelinek själv svarar på frågan om sitt distanserade tonfall:

”Ni har anklagats för cynism och känslokyla, på grund av er distans till alla de hemskheter ni beskriver.

- Jag tror att man som författare medvetet, nästan som en vetenskapsman, måste hålla ett avstånd till det man berättar om. På samma sätt som Flaubert, har jag fått mig kastat i ansiktet att jag arrogant och kyligt beskriver människoöden på avstånd. Det här är en beskyllning som nästan alla analytiska författare råkar ut för. Vad man däremot inte sett är att jag egentligen är starkt partisk. Jag är inte objektiv, jag är inte cynisk. Jag har aldrig låtit minsta tvivel råda om var mina sympatier finns. De finns hos samhällets mest förtryckta.”

Referenser

Jelinek, Elfriede. 2004. Pianolärarinnan. Stockholm: Forum.
Jelinek, Elfriede. 2007. Michael: En ungdomsbok för det infantila samhället. Stockholm: Ersatz.
Jelinek, Elfriede. 2008. Älskarinnorna. Stockholm: Brombergs.
Engdahl, Horace. 2004. Horace Engdahls tal vid prisceremonin. Svenska Akademien.
Korsström, Tuva. 1994. Berättelsernas återkomst. Helsingfors: Söderströms förlag.  

(Examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)

Den odödliga Henrietta Lacks

Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot, utgiven av Storyside, 2012, uppläsare Katarina Ewerlöf

1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med livmoderhalscancer. Läkaren tog ett cellprov, ett prov som senare kom att ha avgörande betydelse inom forskningen under årtionden. Henrietta tillfrågades aldrig innan proverna togs och under lång tid var det ytterst få som visste något om cellernas ursprung. Henrietta avled efter ett snabbt förlopp, men hennes cancerceller, HeLa-cellerna, har förblivit odödliga. Så småningom blev det offentligt vem cancercellerna kom från, vilket kom att påverka Henriettas efterlevande mycket påtagligt.

Boken om Henrietta är skriven av vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot, en kvinna som spenderat många år med att lära känna Henriettas familj och med att blogglägga vetenskapens baksidor, framför allt sett i ett historiskt perspektiv. Jag har inte själv kunskap att kunna värdera sanningshalten i allt författaren framför, men hon ger ett mycket gediget och trovärdigt intryck. Och mycket av det hon berättar är skrämmande och ohyggligt sorgligt.

Henrietta var en fattig svart tobaksplockerska som härstammade från slavar. Livet var hårt och läkarbesök mycket sällsynta i familjen. Henriettas efterlevande har levt i stor misär med missbruk, kriminalitet och mycket bristfällig utbildningsnivå. Som det ofta påtalas i boken har de inte ens någon sjukförsäkring. För dem blev det omöjligt att förstå vad forskningen på HeLa-cellerna innebar, när de senare blev tillfrågade om att lämna blodprov blev dottern Deborah övertygad om att hon också skulle dö i cancer. Skildringen av Henriettas ättlingar är osentimental och osminkad, som läsare blir man mycket berörd och upprörd över deras livssituation.

HeLa-cellerna kom att spela en avgörande roll inom många olika vetenskapliga områden. De låg till grund för en stor mängd forskning och användes bl a för att skapa poliovaccinet. De vetenskapsmän som initialt arbetade med dem delade med sig av cellerna utan någon tanke på profit. Senare blev dock HeLa-cellerna en enorm industri som genererat stora rikedomar till "ägarna" av cellerna. Ofta ställs just detta faktum i motsats till att Henriettas efterlevande saknar sjukförsäkring, vilket för mig är ett underligt sätt att resonera. Självfallet tycker jag att det är osmakligt att vissa tillåts göra sig stora rikedomar på andras bekostnad, men att det skulle vara någon lösning att de efterlevande skulle "äga" cellerna tycker jag inte. De efterlevande borde naturligtvis ha rätt till sjukvård, precis som alla människor. Men, jag kan inte tycka att de har vare sig större eller mindre rätt till sjukvård p g a deras släktings cancerceller. Jag tycker också att det är viktigt att påpeka att det inte är cellerna i sig som genererat för människan livsavgörande kunskap, utan vetenskapmäns arbete.

Att människor måste tillfrågas och få möjlighet att ge "informerat tillstånd" kring användadet av olika prover är numer lagstadgat och självklart. Samtidigt finns här hela tiden gråzoner i och med att forskningen och kunskapen kan komma att se annorlunda ut i framtiden. Det är av yttersta vikt med öppenhet och kontrollfunktioner i forskningen, samtidigt som det även är viktigt att underlätta att forskning bedrivs. Frågor om medicin, moral och etik är inte lätta och därför desto mer angelägna att fundera över.

Den odödliga Henrietta Lacks är en mycket fascinerande, upprörande och fängslande berättelse. Blandningen av vetenskapliga beskrivningar och skildringen av personliga livsförhållande fungerar ypperligt och gör boken både informativ och lättläst. Jag har läst med öronen och Katarina Ewerlöf gör som vanligt en mycket bra uppläsning.

Sammantaget är det här en fascinerande berättelse om en ung kvinnas alltför korta liv samt en skildring av USAs och den moderna vetenskapens historia. Oerhört läsvärt och tankeväckande!

Tematrio - Världsböcker

Idag är det Världsbokdagen så temat för tematrion känns rätt givet. Men vad är en världsbok egentligen? Mer traditionellt används begreppet världslitteratur om den klassiska utomeuropeiska litteraturen, men i denna tematrio får ni själva vara med och definiera begreppet. Man kan välja litteratur från mindre språkgrupper, böcker från länder/världsdelar som inte är så vanliga i bokutgivningen o s v. Själv väljer jag tre böcker som lärt mig mycket om livet i andra delar av världen.


Allt går sönder av Chinua Achebe

Allt går sönder skildrar hur den traditionella stamkulturen slås sönder av de vitas kolonisation. Vi får följa en man som inte förmår anpassa sig till de nya villkoren och som därmed är dömd att gå under. Det här är en fantastisk, osentimental skildring av en dödsdömd afrikansk kultur och ett nyanserat porträtt av en rigid, härsklysten man.


Andarnas hus av Isabel Allende

Andarnas hus handlar om en udda familjs öden under flera generationer. Vi får möta den koleriske Esteban, den klärvoajanta Clara och deras barn och barnbarn i en helt underbar latinamerikansk skröna som utspelar sig mot bakgrund av landets (Chiles) politiska situation. Härlig blandning av realism och magi, berättarglädje och fängslande personporträtt.


Människornas jord av P. A. Toer

Tiden är 1890-tal, pojken Minke växer upp i en privilegierad familj och studerar vid det holländska gymnasiet. Där anammar han en europeisk livssyn, men när kärleken drabbar Minke blir skillnaden mellan kolonisatör och infödd tydlig. Realism, spänning och kärlek samt en nyanserad skildring av Indonesiens historia.

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

August Strindberg 2012, del I

Det är mycket August just nu. Jag vågade ju inte riktigt anmäla mig till Jessicas utmaning (eftersom jag inte tycks klara av att fullfölja utmaningar) men jag har faktiskt både läst och lärt mig en hel del om vår store August.

I långnovellen/kortromanen Ensam möter vi en åldrad Strindberg, en trött man som tillbringar slutet av sitt liv i ensamhet. Borta är hetsporren, den gamle författaren har valt att leva i lugn och ro, närmast totalt isolerad. Han studerar i stället förbipasserade människor från fönstret och förvandlar det han ser till berättelser. Den tes som framförs är att ensamhet är nödvändig för att kunna skapa konst, för att kunna omvandla verkligheten till dikt. Tempot i berättelsen är långsamt och stämningen melankolisk.

Klassikern Hemsöborna har jag tidigare både läst och sett filmatisering av. Nu lyssnade jag på den som ljudbok. Handlingen känner nog de flesta till, det här är berättelsen om hur den förslagne Carlsson förmår änkan Flod att gifta sig med honom i syfte att ta över gården. På ytan ter sig Hemsöborna som en lättsamt tragikomisk folklivsskildring, men den innehåller även en suverän psykologisk gestaltning av människans självupptagenhet och hänsynslöshet. Det här är en av Strindbergs mer lättillgängliga berättelser och den passar bra som introduktion till författarskapet.

Skiftande värderingar i Akademien

Nobelpriset i litteratur: En introduktion av Sture Allén och Kjell Espmark och Litteraturpriset: hundra år med Nobels uppdrag av Kjell Espmark finns intressanta genomgångar av de värderingar som präglat Akademiens val av pristagare genom åren.

Under det första årtiondet fästes stor vikt vid Alfred Nobels femte kriterium i testamentet – att pristagaren skulle verka ”i idealisk rigtning”. En snäv tolkning av detta kriterium uteslöt pristagare som August Strindberg, Henrik Ibsen och Lev Tolstoj. Bland de som tidigt erhöll priset ses idag Rudyard Kipling och Selma Lagerlöf som mest värdiga pristagare.

En begynnande förnyelse av Akademiens sätt att tolka sin uppgift kunde skönjas när den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén avled 1912 och Erik Axel Karlfeldt tog över. Första världskriget satte dock stopp för denna nyorientering och ledde fram till ett krav på neutralitet. Detta gynnade självklart de nordiska länderna som hystade in åtskilliga priser (Verner von Heidenstam, Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan, Knut Hamsun).

20-talet satte definitivt spiken i kistan för ett snävt fokus på ”idealitet” och utvidgade kriteriet till att omfatta en bred ”vidhjärtad humanitet”. Synen på estetiken var dock fortfarande konservativ, eftersträvansvärt var ”den stora stilen” nära förknippad med Goethe. Bland storheterna som mottog priset under detta årtionde återfinns de ännu omtalade namnen William Butler Yeats och Thomas Mann samt en av mina favoriter - Sigrid Undset.

På 30-talet började Akademien lägga större vikt vid Nobels tredje kriterium i testamentet – priset skulle tilldelas dem som gjort ”mänskligheten den största nytta”. Litteraturen skulle vara till för den vanliga läsaren. Genom ett strikt fokus på allmängiltighet utestängdes alla moderna lyriker från möjligheten att erhålla priset, som i stället tilldelades storsäljare som till exempel Pearl Buck. Även Margaret Mitchell, författare till Borta med vinden, fanns med i prisdiskussionerna.

Efter andra världskriget inträdde en ny radikal förändring. Nu ville man inte alls längre premiera de populära författarna, utan i stället lyfta fram banbrytarna. Denna nya princip ledde till att författare som Hermann Hesse, André Gide, T S Eliot och Wiliam Faulkner i rask takt erhöll priset.

En ny pragmatisk policy formulerades av den nye ständige sekreteraren Lars Gyllensten i slutet av 70-talet, nu ville man se till att priset gjorde nytta. Genombrottet för satsningen på de okända mästarna kom 1978 då priset gick till den då helt okände (!) Isaac B Singer. Satsningen på de okända gav lyriken ett uppsving och ledde på 90-talet till att ett flertal lyriker erhöll priset, bland annat Wisława Szymborska.

Fokus på de okända mästarna utvidgades från mitten av 80-talet då Akademien uttalade sin strävan att priset skulle nå global spridning. Redan 1913 gick priset till indiern Rabindranath Tagore, i övrigt motsvarade priset under lång tid ett Europamästerskap. Först på 30-talet erhöll de första amerikanerna priset, 1945 gick priset till den chilenska lyrikern Gabriela Mistral, 1973 erhöll Patrick White från Australien priset, 1986 gick priset för första gången till en afrikansk författare, Wole Soyinka från Nigeria och inte förrän 1988 erhöll en arabisk författare priset - Naguib Mahfouz, Egypten. Mycket kritik har naturligtvis riktats mot Akademien för dess Eurocentricitet, en kritik Akademien i mångt och mycket har gett rätt. Den förklaring som ofta anförts har handlat om svårigheterna att värdera litteratur skriven på icke-europeiska språk.

I december 2001 arrangerade Akademien ett seminarium om vittneslitteratur. Bland de medverkande fanns den kommande ständige Peter Englund, Nobelpristagarna Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Medverkade gjorde även ett antal andra författare, varav två senare tilldelats priset - Imre Kertész och Herta Müller. Heta tips på kommande Nobelpristagare är därför den brittiske historikern Timothy Garton Ash, den somaliske författaren Nuruddin Farah och den kinesiske författaren Li Rui (DN).

Hur kan det då komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 108 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän under senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning.

(Mitt examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)

Hej svejs nya poäng

Igår fick jag besked från Umeå Universitet att jag blivit godkänd på 7½-poängskursen om Nobelpriset i litteratur. Jag fick dessutom VG, vilket gläder en gammal plugghäst som jag. Det är nästan 20 år sedan jag senast fick några högskolepoäng (fast de har ju ändå förökat sig rejält under åren som gått) och jag hade faktiskt glömt att det var så kul att plugga. Det blir till att fortsätta till hösten.

Snart kommer mer om vad jag tyckt om kursen och en del av det jag skrivit för densamma.

Mitt Europa

Mitt Europa av Czesław Miłosz , utgiven av Brombergs, 2011

 2011 var det hundra år sedan den polske Nobelpristagaren Czesław Miłosz föddes. Bland annat uppmärksammades detta med en fin Nobelklassiker, Mitt Europa. Miłosz föddes i en liten litauisk by och familjen flyttade till Vilnius efter första världskriget. Under sin livstid bodde och verkade Miłosz i många olika delar av världen, han skrev poesi i Paris, han arbetade på en radiostation i Vilnius, han var författare i Warszawa, han var diplomat i Washington och han tjänstgjorde som professor i slaviska språk och litteratur vid University of California. Mot slutet av sitt liv bodde Miłosz i Kraków och hade tre pass: polskt, amerikanskt och litauiskt.

Miłosz erhöll Nobelpriset 1980 med motiveringen att han: "med kompromisslös klarsyn tolkar människans utsatthet i en värld av starka konflikter". Efter att ha läst den självbiografiska essäsamlingen Mitt Europa tycker jag att den motiveringen är synnerligen välfunnen. Boken skildrar Europa utifrån så genomtänkta och nyanserade perspektiv att jag blir stum av beundran. Miłosz lyckas hålla balansen när han lyfter fram det goda och det onda med olika ideologier, religioner och samhällssystem. Detta gör Mitt Europa till en mycket läsvärd historieskildring.

"Inte bara läsaren, utan även de författare som försöker se objektivt på ländernas och folkens egenskaper, tvekar mellan förenklingen och sanningens mångsidighet." (sidan 13)

Miłosz levde sitt liv i ständig exil, vilket han på olika sätt skildrar i boken. Samtidigt har han valt att inte sätta sig själv i centrum, vilket tyvärr för min del påverkar läsningen negativt. Jag hade gärna läst en text som engagerar mig mer känslomässigt, en text där författarens jag är tydligare. Miłosz väljer att

"istället för att placera individen i förgrunden, framför allt intressera(r) sig för bakgrunden och betrakta(r) sig själv som ett sociologiskt objekt." (sidan 15)

Författarens intresse för och kunskap om olika vetenskaper som historia, antropologi och sociologi är uppenbart omfattande, men texten blir ibland lite väl opersonlig. Hans klokhet gör mig dock mycket nyfiken på hans poetiska texter, där hoppas jag kunna hitta mer av personen Miłosz.

Tematrio - Monster

Monstren tycks översvämma min nuvarande och inplanerade läsning! Det är många år sedan jag plöjde allt av King, nu är det dags för lite monsterklassiker. Och lite mindre monster för den yngsta i familjen. Berätta lite om de monster ni brukar träffa i litteraturen!

1. Just nu läser jag Frankenstein av Mary Shelley, en av de riktiga monsterklassikerna. 1/4 in i berättelsen är jag överrumplad och fascinerad. Boken är hittills mycket bra och speglar människors sätt att tänka i början av 1800-talet. Mycket intressant att följa de vetenskapsteoretiska utläggningarna. Men spännande är den faktiskt inte.

2. När jag läst färdigt Frankenstein planerar jag ett möte med en av de tidiga vampyrerna, greve Dracula himself. Undrar om han är den förste vampyren? Jag vet faktiskt inte. Även Dracula är en klassiker, dock skriven något senare än Frankenstein.

3. Dottern har introducerats för en del monster, det senaste var en monsterhund i Kivi och Monsterhund. Kivi har framför allt blivit en snackis utifrån användandet av pronomenet hen, men boken är faktiskt läsvärd för att den är bra. 

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Niceville, the movie

En elak bacill gjorde att min läsplan för helgen helt förstördes. Jag hade tänkt hinna läsa och recensera massor just denna helg. Nu blev det i stället en helg av TV-tittande och slösurfande. En av filmerna jag tittat på är Niceville, efter romanen med samma namn av Kathryn Stockett. Och nu tänker jag skriva ngt ovanligt, jag tycker nämligen att filmen är bättre än boken! I ärlighetens namn kanske detta mest beror på att jag ställer lägre krav på en film än en bok, men filmen var klart sevärd.

Om boken skrev jag så här: Niceville är en varm, engagerande, lättläst berättelse om orättvisor, segregation, mod och vänskap. Handlingen berättas rätt upp och ner, texten är lättläst och läsaren dras snabbt in i de svarta hembiträdenas vardag. På många sätt håller jag således med dem som öst beröm över boken. Men, i ärlighetens namn är allt karaktärerna i boken tämligen platta och ensidiga och på något sätt fäster inte de tragiska händelserna riktigt hos läsaren, boken blir helt enkelt lite för varm och (läs)vänlig.

I en bok ställer jag höga krav på nyanserad persongestaltning och jag gillar en mer komplex berättarstil. Men i filmen fungerar allt ypperligt. Blandningen av småputtig komedi och skildringen av ett vedervärdigt samhällssystem bärs upp av bra skådespelarprestationer, framför allt av de svarta hembiträdena. Så sitter ni sysslolösa en kväll; se filmen!

Italien

Inspirerad av gårdagens Babel och inslaget om alla intressanta nya italienska författare fick mig att börja fundera över vilka italienare jag läst. Hur jag än letar i minnet finner jag inte fler än en handfull.

Gå dit hjärtat leder dig av Susana Tamaro blev på 90-talet en stor bästsäljare och kallades för 90-talets kvinnoroman. Romanen är fint skriven och handlar om relationerna mellan tre generationer kvinnor.

Som ni säkert förstår av Claudio Magris är en av de vackraste kärleksskildringar jag läst. På knappt 50 sidor ställer författare alla de viktiga frågorna om livet, döden och kärleken.

I Är detta en människa?/Fristen av Primo Levi analyserar författaren hur människan kan förmås att utföra otänkbara handlingar, under vissa betingelser.

Montedidio av Erri de Luca är en osentimental, gripande skildring av människans längtan efter närhet och en vacker, ömsint berättelse om den första spirande kärleken.

I Onda stenar av Milena Agus berättar ett barnbarn om sin mycket speciella farmor. Att låta berättarrösten vara barnbarnets skapar en intim, varm känsla, en upplevelse av att man som läsare får ta del av familjehemligheter.

I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo.



Här finns tips på italiensk litteratur som kan köpas för tillfället. Jag skulle vilja läsa många av böckerna, framför allt Om en vinternatt en resande av Italo Calvino, Rosens namn av Umberto Eco och Avskedsbrev av Valeria Parrella.

Författare jag inte läst, men nog skulle gilla II

Ni missade väl inte Monika Fagerholm i gårdagens Babel? Hon verkade så mysig och intressant när hon berättade om sitt skrivande. Jag vet inte varför jag inte kommit mig för att läsa något av henne tidigare, jag äger till och med två av hennes romaner Den amerikanska flickan och Glitterscenen. Dessutom står ju en liten söt novellix, Arielles första kärlek, i min bokhylla, den borde jag ju mumsa i mig kvickt. Har ni läst något av Fagerholm? Berätta!

Boktjuvens lotteri

Jag vill såklart jättegärna vinna ett presentkort hos Boktjuven, bloggen om barnböcker som lär oss att det inte alls självklart är fult att stjäla.

Nils Holgersson på film

I dagarna två har hela familjen slagit sig ner framför TVn för att titta på Nils Holgersson och hans flygtur genom Sverige. Och vi blev faktiskt rätt nöjda alla tre. Filmatiseringen ändrade en del i Selmas berättelse, men den blev ändå bra. Handlingen känner säkert en del av er till: Nils är en lat, elak pojke som skjuter med slangbella på djuren. Som straff för hans försyndelser förtrollas han av hustomten och blir liten som en pyssling. Han reser på ryggen på tamgåsen Mårten genom Sverige och får lära sig ta ansvar och ta hänsyn till andra. Om han blir en snäll pojke har han en chans att bli stor igen.

Berättelsen är spännande och fungerar även för barn i skolåldern. Dottern tyckte att det ibland var otäckt, men mest lagom spännande. Och intressant med alla som blev kära i varandra. Svårt var det för henne att växla perspektiv och förstå varför tamgåsen inte ville följa med Mårten hem. Det ledde till intressanta samtal kring frihet, ansvar mot vänner, att vilja vara med sin familj o s v. Maken tycktes mest vara intresserad av det geografiska innehållet, medan jag mest gillade när Nils träffade Selma Lagerlöf.

Kivi & Mosterhund

Kivi & Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson, utgiven av OLIKA förlag, 2012

Den här boken har varit årets största snackis hittills och det bara på grund av det lilla ordet hen. Det har sags och skrivits så mycket om detta pronomen att jag knappast har något nytt att tillföra. Det är fascinerande att ett litet ord kan väcka sådant ramaskri. Bland de som gillar ordet hen finns de som tycker att det är ett praktiskt ord att använda när man inte vet könet på en varelse eller när det helt enkelt kvittar. Sedan finns det de som utmärker sig genom att närmast försöka låtsas att kön överhuvud taget inte existerar. De är i sin fulla rätt så länge det handlar om dem själva, men jag tycker inte att man har rätt att experimentera med sina barns könsidentitet. Kön är en viktig aspekt för barn, däremot är det inte så att kön styr över personlighet, temperament, tycke och smak. Biologiskt kön är en sak, kön som social konstruktion något annat. Andra grupper har rasat och härjat om farligheten i det lilla ordet hen. De tycks befara att samhällsstrukturen helt kommer att vändas upp och ned för att det finns ett könsneutralt pronomen. Det tror jag nu tyvärr inte kommer att hända, men jag hoppas att det lilla (o)förargliga ordet kommer att få människor att tänka till några gånger extra kring den revolutionära tanken att kön inte alltid spelar någon roll.

Men boken då? Ja, den försvann liksom i hen-snacket. Boken om Kivi handlar om längtan efter en hund. Kivi längtar alldeles oerhört efter en lurvig varelse, men på natten drömmer hen om en alldeles hopplös Monsterhund. Kivi gör allt för att försöka dressera Monsterhunden, men det slutar ändå med kaos och kravaller. När väl födelsedagsmorgonen infinner sig vill Kivi inte alls ha någon hund, nu vill hen ha något helt annat...

Kivi & Monsterhund är en fantastisk orgie i språk- bild- och berättarglädje. Texten är skriven på lättläst, skuttande rim och här finns många fler nyord än hen; vad sägs t ex om parvelpysor och storebröstrar? Berättelsen är helgalet rolig och får både den vuxne och barnet att fnissa hysteriskt. Boken är dessutom illustrerad av min favorit Bettina Johansson, som alltid skapar detaljrika, intresseväckande, tokroliga bilder man kan ägna lång tid åt.

Kivi & Mosterhund är helt enkelt en otroligt rolig bok för barn i åldern 3-6 år. Det är faktiskt synd att bokens övriga kvaliteter försvunnit i den efterföljande hen-debatten. Samtidigt har boken säkert hittat många läsare tack vare uppståndelsen. Vad tyckte då den 6-åriga dottern? Jo, hon tyckte att berättelsen var jättekul, Monsterhunden lite läskig och Kivis glasögon tokiga. Jag frågade om hon undrade över ordet hen. Eftersom hon inte visste vad det betydde förklarade jag att man kan säga det när man inte vet om det är en han eller en hon. Jaha, sa tösen bara och lagrade in begreppet som vilket som helst.

Andra som skrivit om Kivi är Barnboksprat.

I min bokhylla - E

Egalias döttrar av Gerd Brantenberg läste jag för många år sedan och skrattade mig sanslös. Samtidigt som den roar är den oerhört träffsäker och synliggör samhällets maktstruktur. Undrar om den håller för en omläsning? Det borde den göra. I landet Egalia är det kvinnorna som har makten och männen som arbetar i hemmet och tar hand om barnen. Kvinnorna går ut i krig, männen lockar skägget. Den unge Petronius högsta dröm är att få bli sjökvinna. Han kommer dock att ägna sitt liv åt ett maskulinistuppror, männen vill bryta de kvinnodominerade normerna och bränner sina pehåar. Framför allt gestaltar författaren hur språket används för att befästa osynliga normer. Landet Egalia bebos av kvinnoskor, läraren i förskolan tilltalas herken och i stället för man används ordet dam.

Boknytt

Jag vet ju inte ens om jag kommer in på A-kursen till hösten (brukar det vara svårt?) men jag har redan köpt lite kurslitteratur. Alla utom Jenny Jägerfeld ingår i kursen. JJ köpte jag bara för att jag hade lust att läsa den. Tyvärr verkar den vara en typisk bok för unga människor. Och nej jag talar inte om innehållet, utan om textstorleken. Bland de övriga ser jag mest fram emot att läsa Mary Shelleys Frankenstein. Kan tala om att även Dracula ingår som kurslitteratur. En del skräck blandat med en massa klassiker således.

Jag skulle vara din hund

Har nyligen läst ut Jag skulle vara din hund av Anneli Jordahl och har en del funderingar. Först och främst vill jag säga att jag tyckte mycket om boken, jag blev fängslad av handlingen och gillade språket. Men i grunden har jag svårt för den här typen av berättelser, jag vet inte vad de kallas, kanske fiktiv biografi. Flera gånger under läsningen blir jag sittande med tankar kring vem Ellen Key egenligen var. Hur mycket av Jordahls Key speglar den verkliga Key? Och jag tycker att det känns olustigt när jag funderar över vad Key skulle ansett om hur hon nu framställs.

För egen del blir jag mycket nöjd över att jag genast vet vem postmästarfrun i Hörby är, jag har onekligen lärt mig en del de senaste åren. Men jag funderar över varför brevväxlingen mellan Key och älskaren känns så bekant? Finns någon liknande brevväxling skildrad? Kan det vara Lydias och Arvids brevväxling jag associerar till? (i Den allvarsamma leken).

Bokhyllejerka

Veckans bokbloggsjerka handlar om bokhyllesortering, ett av mina favoritämnen. Hur arrangerar du dina böcker? Efter färg, form, författare, genre etc?

Mina böcker är fördelade i fem olika bokhyllor. En liten bokhylla innehåller lite olika serier. Här finns t ex en klassikerutgåva, Brombergs Nobelklassiker, Herman Lindqvists historiska serie och Elisabeth Grates snygga böcker.

I en hemmabyggd bokhylla i köket finns alla svenska och nordiska inbundna böcker, sorterade efter land och i bokstavsordning.

I den stora bokhyllan finns en del uppslagsböcker och lite faktaböcker samt litteratur från Afrika, Asien, Australien, Nord- och Symamerika. Denna bokhylla ska sorteras under påsken utifrån land och bokstavsordning.

I den gamla bokhyllan finns inbundna böcker från Europa, sorterade efter land och bokstavordning.

I den alldeles nya stringhyllan finns ett urval av mina favoritpocket. Ytterligare några hyllmeter pocket finns instoppat i olika skåp.

Påskläsning

Något i kriminalväg kommer att bli läst under påsken för dotterns intresse har äntligen vaknat! Maken har läst en bok om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark och när hon gillade den köpte jag genast tre till. Som tur var fanns en del kvar från bokrean.

Och något om det heliga landet kommer att bli läst för just idag fick jag en recensionsbok jag längtat efter - Min mors tystnad av Lizzie Doron. I första delen av sin självbiografiska trilogi - Varför kom du inte före kriget? - skrev Lizzie om sin mor. Den nya boken handlar om fadern.

Agaat

Agaat av Marlene van Niekerk, utgiven av Weyler förlag, 2012

Den sydafrikanska lantbrukarhustrun Milla de Vet ligger för döden. Hennes kropp förtvinar i ALS, hon har förlorat förmågan att röra sig och tala. Som enda hjälp har hon hembiträdet Agaat, en svart medelålders kvinna som haft sitt hem i familjen de Vet sedan hon bara var några år gammal. Milla kommunicerar genom blinkningar, som Agaat på ett mycket lyhört sätt avläser. Och ibland väljer att inte alls förstå. Relationen mellan Milla och hennes hembiträde präglas av maktkamp och hatkärlek. Via tillbakablickar får deras komplicerade relation sin förklaring. Agaat levde i misär och utsattes för övergrepp under de första åren i sitt liv. Milla tog hand om flickan och beslutade sig för att polera henne tills hon blev en halvädelsten - en Agaat. För en vit kvinna var det dock omöjligt att adoptera ett svart barn under apartheidtiden, relationen mellan Agaat och Milla kom att präglas av tidens ideal. När Milla efter många års ofruktsamhet blev gravid ställdes saker och ting ytterligare på sin spets.

Agaat är en roman som kan läsas på olika sätt eller kanske snarare upplevas på olika sätt beroende på om man är mitt i läsningen eller har fått boken på lite avstånd. Under själva läsningen var jag helt uppslukad av den faktiska berättelsen, av de två kvinnornas tysta kamp. Nu efteråt kan jag tydligare se hur de båda kvinnorna får spegla hela det sydafrikanska apartheidsystemet med dess uppdelning av svarta och vita. Och med den vita makten som tynar bort. På ett mycket skickligt sätt åskådliggör författaren ett historiskt skede som är svårt att förstå. Milla behandlar ibland barnet Agaat på ett sätt som väcker avsky hos läsaren, men som ändå är begripligt när man reflekterar över hur de vita faktiskt såg de svarta som mycket lägre stående.

"Åh min lilla Agaat, mitt barn som jag stötte bort, barnet som jag försakade efter att ha lagt beslag på henne, som jag förlöste utan att fånga upp, som jag låste in för att befria." (sidan 561)

Runt de två kvinnorna cirklar ytterligare två familjemedlemmar, Millas make Jak och hennes son Jakkie. Jak och Milla lever i ett mycket olyckligt äktenskap, där ingen förmår leva upp till den andres förväntningar. Båda längtar efter närhet och kärlek - ingen av dem har något att ge den andre. Förutom slag. Sonen Jakkies förlöses på ett dramatiskt sätt och kommer att stå Agaat mycket nära under uppväxten. Och denna närhet väcker svartsjuka hos Milla.

Berättartekniskt är romanen utmanande för läsaren. Berättelsen träder fram genom en pendling mellan det förflutna och nuet. Spänningen stiger konstant och uppslukar läsaren. Fyra röster hörs i berättelsen - alla är de Millas. Vi får ta del av Millas medvetna, kommunikativa tankar i nuet, hennes minnen, hennes dagboksanteckningar och i kursiv stil hennes alltmer fragmentariska associationer. Inte förrän i epilogen tar Agaat till orda, genom Jakkies minnen. Men då skräder hon inte med orden. Och då vrids berättelsen ett litet hack, perspektiven förskjuts, personskildringarna fördjupas, skeendet nyanseras och blir mer komplext. Då tar Agaat steget från att vara en mycket bra bok till att bli en stor berättelse.

Fler som läst och förundrats: Bokmania, och dagarna går, SvD.

Månadssummering - Mars 2012

# Agaat - Marlene van Niekerk
# Ensamhetens labyrint - Octavio Paz
# Juloratoriet - Göran Tunström
# Pianolärarinnan - Elfriede Jelinek
# En herrgårdssägen - Selma Lagerlöf
# Ett arabiskt vemod - Abdellah Taïa

"Bara" 6 böcker blev lästa i mars, men sidantalet var ändå ganska omfattande tack vare kolossen Agaat på 700 sidor.

Tre Nobelpristagare, underbara Tunström, hetsigt vackra Abdellah och superfantasmenala Agaat känns helt klart som en bra månad. Jag älskar Tunströms berättelser och språk och Agaat är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Den ska upp på min all-time favvolista omedelbart.

En magnifik födelsedag

The Curious Case of the Books anordnar en magnifik utlottning för att fira bloggens 1-årsdag. Jag deltar såklart och tänker skaffa mig så många lotter som möjligt!

Tematrio - Påskläsning

Många läser "krimi" på Påsk, medan andra håller sig till berättelser om häxor eller det heliga landet. Vad brukar ni läsa på Påsk? Berätta om tre bra böcker som passar för Påskläsning!



1. Jag brukar försöka läsa något spännande på Påsk gärna en "krimi". Men på slutet har jag tröttnat på vanliga deckare och inte hittat något nytt bra. Mina favoritförfattare inom området är Karin Fossum och Håkan Nesser. I år har jag tvärr ingen bok på lut, men jag har ännu inte läst Fossums senaste.

2. När det gäller häxor är min erferenhet begränsad. Jag älskar Harry Potter och Cirkeln, synd att inte Eld hinner komma ut innan påsk. Den hade varit perfekt Påskläsning!

3. Jag tycker om att läsa böcker om det heliga landet, jag gifte mig i Jerusalem på Påskafton 1986, mitt i allt Påskfirande. Några av mina favoritböcker är Jerusalem av Selma Lagerlöf och Barabbas av Pär Lagerkvist. Kanske dags för en omläsning i Påsk. Eller kanske får jag tag på Lizzie Dorons senaste innan helgen.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Månadssummering - Februari 2012

# Ensam - August Strindberg
# Michael: en ungdomsbok för det infantila samhället - Elfriede Jelinek
# Här har du ditt liv! - Eyvind Johnson
# Bombi Bitt och jag - Fritiof Nilsson Piraten
#  Nu var det 1914 - Eyvind Johnson
# Hundra år av ensamhet - Gabriel García Marquez
# Grand final i skojarbranschen - Kerstin Ekman
# Dikter och prosa 1954 - 2004 - Tomas Tranströmer
# En välsignelse - Toni Morrison

Februari månads läsning präglades av kursen om Nobelpristagare, 6 böcker var skrivna av 5 olika Nobelpristagare. Alla var bra på sitt sätt, Hundra år av ensamhet var helt fantastisk!

Förutom Nobelpristagare läste jag tre svenska mer eller mindre klassiska författare. De tre böckerna var OK, men inte mer.