Min kamp 2

När jag nu närmar mig slutet (har ett hundratal sidor kvar) av Min kamp 2, del två av Karl Ove Knausgårds mastodontserie om honom själv, är jag sprickfärdig av ilska. Kort och gott retar den här mannen gallfeber på mig med sina tvärsäkra, okunniga, ibland till och med obegåvade uttalanden. Han tycks tro sig veta allt om Sverige och han tror sig kunna göra jämförelser mellan svenskar och norrmän baserade på sina upplevelser i Stockholms innerstad. Men hur inskränkt får man lov att vara?

Ännu mer arg blir jag dock över hans sätt att tro sig vara expert på saker han helt saknar kunskap om. Efter att ha sett ett TV-program om kejsarsnitt tycker Karl Ove att det är "absurd at keisersnitt finnes som en alternativ måte å føde på" förutom om det finns medicinska skäl. Ett sånt yttrande framstår som fullständigt idiotiskt för den som arbetat inom området. "En ekte reaktionær nordmann" kallades Karl Ove efter sitt uttalande och det håller jag verkligen med om.

Men att jag blir arg på Karl Ove för hans dumma uttalanden är det minst påfrestande med att läsa hans självbiografi. Det är mycket värre att ta del av hur svårt han har att sätta dotterns behov före sina egna. Och för att skyla över sina brister uttrycker han att barn ju glömmer så fort. Men egentligen vet han nog att barn inte alls glömmer, han har ju själv inte glömt sin egen barndom och hans beteende präglas starkt av den otrygga anknytning han haft till fadern.  En typ av anknytning han löper stor risk att föra vidare till nästa generation.

Ja, det är svårt att läsa Min kamp, samtidigt som det är fascinerande. Jag tycker också att det är mycket svårt att skriva om mina tankar kring huvudpersonen, just för att han är en verklig person. Men, man får väl utgå från att en författare som skriver om sig själv på detta sätt är beredd på reaktioner från sina läsare. Del 3 ska handla mer om Karl Oves barndom, efter att ha läst denna kommer jag säkert att känna mer empati med honom igen.