Det finns väl egentligen inte mycket att tillägga när det gäller den här sönderälskade boken, men jag gör ett litet försök i alla fall. Liv Strömquists nya bok är uppbyggd som en ABC-bok, bara det är ju roligt. För att då inte tala om innehållet... Liv är så härligt bitsk, så vass i sin kritik av den nuvarande maktordningen att man sätter i halsen då man läser hennes böcker. Därefter skrattar man sig halvt fördärvad. Samtidigt som boken således är vanvettigt rolig, är den sorgligt nog också otroligt träffsäker i sin skildring av ett helgalet samhällssystem.
Det finns många teman i Livs ABC-bok, alla är mer eller mindre hysteriskt roliga. Och de flesta är riktigt elaka. Liv drar sig inte för att ge sig på Sveriges och världens heliga kor, d v s komiker som Robert Gustafsson och berömdheter som Per Albin Hansson, Niklas Strömstedt, Djingis Khan och Paolo Coelho . Robert får sig en rejäl känga för att han i en intervju sagt att kvinnor helt enkelt rent genetiskt inte är lika roliga som män. Snacka om välförtjänt spark i baken. När det gäller avsnittet om Månadens manshora är jag extra förtjust i juni månads celebritet, Paulo Coelho. Liv raljerar över det naiva i hans carpe diem-filosofi och det gubbsjuka i hans beskrivningar av de unga kvinnliga huvudpersonernas stora sexuella aptit. Word!
Men Liv håller sig inte till att ta relativt enkla poäng genom att kritisera "mansgrisar" hon ironiserar även över "den lyckliga liberalfeministen" vars enda målsättning är att även kvinnor ska kunna bli "sjukt, sjukt, sjukt rika". Bland "tröttsamma typer" återfinner vi den "medelklassiga miljöpartisten", som bara vill prata om "sänkta arbetsgivaravgifter, timjan, dill mm", den "historielösa karriärkvinnan" som inte känner sig "bekväm" med att kallas feminist och "heterohetsaren" som inte gillar att pojkar leker med dockor.
I boken riktas också kritik mot samhällets nuvarande trender som t ex den att skuldbelägga offer för att de "iklätt sig offerrollen". Allra roligast tycker jag att avsnitten om de utdöda moderaterna och deras religion Arbetslinjen är.
Men på en punkt ser jag inte världen på samma sätt som Liv och det är när det gäller barn. Förvisso har Liv rätt i att barn ofta vill att föräldrarna ska fortsätta vara gifta, de gillar att ha mamma (eller en förälder?) hemma, de vurmar för traditioner och de högre klasserna (leker prinsesslekar) och de är moralister. Livs slutsats är att barn är kristdemokrater. Men barn är dessutom mycket angelägna om att man ska dela rättvist, de tycker att killarna på dagis också ska få klä ut sig till prinsessor och vara lucior och de tycker framför allt att det är fel att slåss. En sådan radikal vänsterorienterad, genusmedveten, pacifistisk inställning ligger allt en bra bit från KDs linje.
Sammanfattningsvis är Ja till Liv en hysteriskt rolig och intelligent, kritisk skildring av vår samtid. Vad ni än gör - LÄS!
Andra som tyckt till om boken är Bokhora, Matildas läshörna, Fiktiviteter, Enligt O
Åh jag har velat läsa den sen den kom. Snart måste jag nog få till ett klick på den!
SvaraRaderaWord på alla punkter, fast jag skrattade jättemycket åt KD-grejen också faktiskt.
SvaraRaderaKlicka genast, Tess :-)
SvaraRaderaKD-grejen är säkert rolig egentligen. Men, jag är van vid att vara barns röst i olika sammanhang där de har svårt att göra sig hörda och jag ville att även deras andra synpunkter skulle tas med i beräkningen. Det är nog lite av en yrkesskada.