Brobyggarna - första intrycket

Men Jan, varför gör du inte som du brukar? skulle vara en passande undertitel till detta inlägg. För jag är rätt så brydd över inledningen av Jan Guillous Brobyggarna. Jag, liksom många andra, har en ambivalent inställning till Guillou; ofta tycker jag att han har rätt i sak, lika ofta retar han gallfeber på mig genom att vara pompös och arrogant. Sammantaget är han en person som intresserar mig, men vetskapen om vem han är stör mig när jag läser hans böcker. Jag tillhör verkligen den (försvinnande?) skaran av läsare som inte vill få sin läsning påverkad av att behöva se författaren i diverse TV-soffor och lekprogram. Nu är ju Guillou kanske framför allt journalist och därför får jag väl stå ut med att hans person stör min läsning av hans böcker.

Jag har läst flera av Guillous böcker, med övervägande positiv inställning. Guillous hjältar är ofta ganska platta och jag måste besluta mig för att gilla läget och köpa hjältemyten när jag läser hans böcker. Och det kan jag göra om jag bara blir förberedd. Böckerna om Arn har jag t ex lyssnat på flera gånger med stor behållning. Jag tycker om att Guillous (mycket TYDLIGA) röst blandas med Tomas Bolmes dämpande lugn, till skillnad från t ex Eli. Därför såg jag mycket fram emot att börja lyssna på Brobyggarna. Men, de delar som gör att jag kommer in i Guillous värld saknas! Jag tycker att Guillous starkaste sida handlar om att beskriva barndomen/ungdomen och på så sätt bygga upp sina huvudpersoner och få med sig läsaren i att tro på deras exceptionella fömågar. I de tidigare beskrivningarna av Arn och Carl får Guillou mig att längta efter att gossarna verkligen ska visa vad de går för. Men, med de tre bröderna Lauritz, Oscar och Sverre hoppar han över detta moment! I rask takt fastställs att gossarna är osedvanligt tekniskt begåvade och hux flux är de utexaminerade från universitet i Dresden. Ja men hallå, jag vill ju få följa deras remarkabla skolgång och se deras triumfer när det går upp för alla hur duktiga pojkarna är. Och så fick jag inte vara med, fy! Nu är pojkarna helt plötsligt vuxna män med olyckliga kärleksrelationer osv. Och jag har så svårt att bry mig om dem...