Älskarinnorna

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek, utgiven av Brombergs, 2008

Jag undvek länge att läsa Jelinek för jag trodde att hon var svår. Då hon erhöll Nobelpriset 2004 hade detta föregåtts av konflikter inom Akademien och vissa ansåg att det var skandal att hon fick priset. Egentligen borde ju detta gjort att jag kastade mig över författaren, men i stället blev jag lite försiktig. Som tur är plockade jag ändå till slut fram min fina Nobelklassiker Älskarinnorna och började läsa. Efter två sidor var jag fast, det här är en text som kräver uppmärksamhet och engagemang av sin läsare. Precis i min smak. Nu efteråt sitter jag och funderar på om boken var "svår"? Det var i alla fall inte svårt att vare sig läsa texten eller förstå den ursinniga vrede som fullkomligt väller ut ur boksidorna. Kanske kan man säga att Jelinek är svår för att hon är annorlunda, men framför allt tycker jag att man ska säga att hon är genialisk.

Älskarinnorna handlar om två kvinnors eländiga livsöde. Båda kvinnorna lever i små inskränkta byar i ett samhälle som fullkomligt krossar kvinnor. Även männen far illa, de går under av sina arbeten. Brigitte älskar Heinz och hon älskar framför allt det liv han kan ge henne. Brigitte älskar på ett mycket målinriktat sätt, vilket också visar sig ge resultat. Hon blir förvisso inte lycklig, men hon blir gift och hon kommer att äga saker. Paula drömmer i stället rosenröda drömmar om verklig kärlek. Och denna kärlek har hon tänkt sig att dela med skogsarbetaren Erich. Han har i sin tur inte tänkt sig att dela något med henne, han märker nästan inte ens att ha i förbifarten råkar göra henne med barn. Paula blir utsatt för spott och spe i den lilla byn när hon varit dum nog att bli på smällen. Så småningom lyckas hon få Erich att gifta sig med henne, men det går naturligtvis käpprätt åt helvete i alla fall.

Det Jelinek gestaltar i Älskarinnorna är ett kvinnoförtryck och ett kvinnohat som totalt dominerar hela samhället. Samhället är Österrike på 70-talet, ett förljuget samhälle som gör allt för att dölja obehagligheter. I berättelsen finns dock inga tidsmarkörer, Brigittes och Paulas öden är allmängiltiga. Det man framför allt slås av i Jelinkes text är hennes totala kompromisslöshet, hennes ursinne och hennes intelligenta ironiserande. Jelinek skildrar sina huvudpersoner så kyligt och distanserat, hånfullt skrattande åt deras naiva förhoppningar. Det finns ingen empati eller värme att försöka gömma sig bakom, som läsare får man bara försöka rida ut stormen.

Även textmässigt är Jelinek unik. Hon undviker versaler i början av meningarna och hon upprepar samma (eller liknande) meningar om och om igen - tills hon hamrat in budskapet hos läsaren. Tempot är frenetiskt och utan pauser.

"ofta gifter sig dessa kvinnor eller går under på annat sätt" (sidan 12)

"ibland kommer erich och paula också i framtiden att komplettera varandra, t ex när erich ger henne stryk och paula tar emot stryk" (sidan 70)

"som två insekter har det gamla äkta paret bitit sig fast vid varandra, likt två djur som käkar upp varandra, den en är redan halvvägs inne i den andras kropp." (sidan 80)

Sammantaget är Älskarinnorna helt enkelt en av årets allra häftigaste läsupplevelser. Det här är en bok som definitivt hamnar på min bästa-lista.