Reaktorn

Reaktorn av Élisabeth Filhol, utgiven av SEKWA, 2011

Berättaren i Reaktorn är en man som, via olika bemanningsföretag, arbetar på franska kärnkraftverk. Hans berättelse skildrar en vardag inte många av oss har någon kunskap om. Och om vi någon gång tänker på människorna som arbetar på kärnkraftverken tror vi väl att de arbetar under skrikta regler, som syftar till att säkerställa säkerheten. Verkligheten är dock en annan, en del av dem som arbetar på kärnkraftverken är helt enkelt äventyrare som lockas av spänningen, men de flesta arbetar där för att de inte har något val. Inget annat val än arbetslöshet.

Huvudpersonen i Reaktorn berättar med ett lakoniskt tonfall om sin arbetssituation. Likt många av arbetarna på kärnkraftverken lever han ett nomadliv och flyttar runt mellan de olika anläggningarna, beroende på var det för tillfället finns arbete. Männen (nästan bara män arbetar i kärnkraftsindustrin) bor ofta tillsammans i baracker, de arbetar skift och vill inte betala för fler sängplatser än nödvändigt. Nomadlivet och den manliga gemenskapen bildar på sikt en livsstil som är svår att bryta.

En dag gör huvudpersonen ett misstag och blir kontaminerad. Även detta tillhör dock vardagen. Berättaren gör inte heller något väsen av att tre kamrater från kärnkraftverket den senaste tiden begått självmord. För arbetarna är det enda viktiga att inte överstiga den tillåtna stråldosen, för då har de inte längre något arbete.

"... man har ständig koll på dosimetern, klagar rentav på de nya reglerna som gjort att dosen halverats och glömmer de långsiktiga konsekvenserna. Mänskliga neutronmåltavlor. Reaktormat." (sid 15)

Texten är mycket återhållsam, distanserad och sval. Samtidigt finns här poetiska stråk som på ett fantastiskt sätt kontrasterar mot den teknologiska verklighet som beskrivs.

Sammantaget är Reaktorn en unik roman som beskriver en verklighet jag inte riktigt vågar ta till mig. Således angelägen läsning!