Maryse Condé i Babel

Gårdagens Babel var som vanligt fantastiskt bra och höjdpunkten var naturligtvis samtalet med Maryse Condé. Jag blev så nyfiken på hennes senaste bok, Tills vattnet stiger, men borde kanske först läsa ut de två olästa jag redan har i bokhyllan - Segu och Desirada. Jag har läst och fascinerats av en av hennes romaner, Färden genom mangroven, en repris av min recension kommer i slutet av inlägget.

Under intervjun i Babel uttrycker sig Maryse Condé så fint kring vikten av att infoga magi och hopp i berättelser:

"Det var ett sätt att få läsaren att drömma. De avsnitten är fulla av magi och fantasi. Om man berättar en historia utan vare sig magi eller fantasi är det en dålig historia. Man har ... en plikt att i samma berättelse blanda det som är mycket sorgligt och det hoppfulla, fantasin... Det tycker jag är nyckeln till en bra och intressant bok."

Tankeväckande är också Maryse Condés tankegångar kring identitet och hur man uppfattas av andra där hon menar att ingen annan kan definiera vem man är, men att det är positivt att man uppfattas olika av olika människor och i olika situationer. Som psykolog är jag naturligtvis mycket intresserad av diskussioner kring hur en individ skapar sin identitet och på vilket sätt andras uppfattningar påverkar självbilden. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur en människa med Maryse Condés bakgrund ser på detta.

Färden genom mangroven

Främlingen Francis Sancher hittas en dag död, med ansiktet nertryckt i leran inne i regnskogen, strax utanför den lilla byn Rivière au Sel på Guadaloupe. Ingen är förvånad att han gått döden till mötes i förtid, han var avskydd av många. Och älskad av några. Francis Sancher hade "allt slags blod i kroppen", det sades i byn att han var rik, själv sade han att han var förbannad och han brukade förutspå att han skulle gå en tidig död till mötes. Romanens handling utspelar sig under en natt, när byborna samlas till likvaka. I tur och ordning får vi höra de olika byborna berätta om sina liv och om den roll Francis Sancher spelat för dem. När alla till slut berättat framstår främlingen dock fortfarande som en gåta.

I romanen får vi lära känna många av byns invånare och vi får följa en del av dem flera generationer bakåt i tiden. Fram träder ett samhälle med stor misstänksamhet och främlingsfientlighet, ett samhälle som präglas av tro på övernaturliga krafter och högst realistisk kolonisation. Berättelsen är mångfacetterad, dramatisk och fängslande. Kärlek och hat bor sida vid sida, hierarkierna är tydliga och de flesta är överens om att blod inte bör blandas.

Naturens dofter tränger ut ur texten och bladen i boken krullar sig av fukten i regnskogen. Naturelementen i miljön skildras detaljerat, vilket verkligen ger berättelsen en exotisk prägel; men den skulle lika gärna kunnat utspela sig i en liten svensk bruksort.

Bokens strukturella uppbyggnad är intressant och lyfter berättelsen lite extra. Varje kapitel är berättat av en av invånarna, utifrån dennes högst personliga perspektiv. Författarens språkliga briljans kommer till uttryck genom alla olika personer hon ger röst åt. Ibland är meningarna svindlande vackra och poetiska, ibland är språket korthugget och "obildat".

Maryse Condé nämns ofta som Nobelpriskandidat och jag skulle gärna vilja se henne motta detta pris. Det skulle vara högst välförtjänt.