Hej då Karl-Ove

Detta inlägg är det helt klart fjompigast hittills. Nostalgiskt och sentimentalt, dessutom. Men jag kommer verkligen att sakna Karl Ove nu när jag läst/lyssnat klart på Min kamp del 1.

Jag blir naturligtvis lätt påverkad av böcker, det har jag säkert gemensamt med alla bokslukare. Men så här till den milda grad brukar jag inte fästa mig vid författare/böcker. Nu är jag ju långt från den första som fallit pladask för Knausgårds självbiografiska roman, vilket känns ganska skönt. Det är svårt att definiera vad som är så fängslande med denna bok som ibland är filosofiskt svepande, ibland oerhört detaljerad. Jag borde bli uttråkad någon gång, men det blir jag inte.

Knausgårds berättelse blir en personlig angelägenhet för mig. Jag får en stark känsa av att jag känner författaren, jag befinner mig dessutom i hans böcker. Jag var ju också på de där festerna, jag hade också en krånglig relation till min far. Jag har även garanterat varit kär i den där Karl-Ove. Det är verkligen tur att jag inte ska recensera den här romanen för jag kan inte på något sätt distansera mig från den. Det här låter ju inte klokt, men det är på denna nivå jag upplever läsningen.

Det finns bara ett enda fel i texten och det är att den är på svenska. Jag hör ju att Karl Ove och hans kompisar pratar norska, ett språk som är mig nästan lika välbekant som svenska, ett språk jag levde med i min barn/ungdom. Därför har jag beslutat mig för att läsa resten av böckerna på norska och eftersom jag inte vill att avskedet ska bli för långvarigt har jag redan gjort en beställning på AdLibris.