Efter all den lyrik jag läst de senaste dagarna - Tranströmer och Ko Un - kan jag inte längre beskriva mig som varken ovan eller ointressad av lyrik. Jag har landat i upplevelsen att tycka om lyrik. En av de dikter jag hört flera gånger idag har blivit en favorit hos mig.
Allegro
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.
Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.
Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.
Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte, men vill fred."
Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.
Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förbli hel.
Äntligen! Och jag som inte gillar ljudböcker älskar att lyssna till lyrik.
SvaraRaderaDet är ju just det där om att man aldrig är färdig och att det är som det skall :-D
SvaraRaderaDet är en makalös dikt - jag fylls av en så stor beundran och skrivarlust när jag läser den.
SvaraRaderaEnsamhet
SvaraRaderaHär var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna –
deras lyktor – kom nära.
Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.
Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte – man fick rum där –
de blev stora som sjukhusbyggnader.
Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.
Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den
flög bort i mörkret.
Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.
II
Jag har gått omkring länge
på de frusna östgötska fälten.
Ingen människa har varit i sikte.
I andra delar av världen
finns de som föds, lever, dör
i en ständig folkträngsel.
Att alltid vara synlig – leva
i en svärm av ögon –
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.
Mumlandet stiger och sjunker
medan de delar upp mellan sig
himlen, skuggorna, sandkornen.
Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
– Utan program.
Alla står i kö hos alla.
Flera.
En.
Tack Cyberpiska!
SvaraRadera