Det stora huset

Det stora huset av Nicole Krauss, utgiven av Brombergs förlag, 2011

I denna sinnrikt konstruerade roman får läsaren möta fyra huvudpersoner, vars liv på olika sätt berör varandra. Berättelsen byter perspektiv och någon som varit en bifigur i ett avsnitt blir nästa avsnitts huvudperson. Det som binder samman de olika berättelserna är ett stort vidunder till skrivbord, ett skrivbord vars betydelse är mångbottnat. I första kapitlet möter vi författaren Nadja som tar hand om poeten Daniels möbler då han återvänder till hemlandet Chile. Daniel återvänder dock aldrig från Pinochets tortyrkammare och skrivbordet blir centralt för Nadjas författarskap. Många år senare blir Nadja kontaktad av en ung kvinna som säger sig vara Daniels dotter, hon vill gärna ha tillbaks sin fars skrivbord. Som läsare får man dessutom stifta bekantskap med en man, som efter hustruns död upptäcker hennes livs hemlighet, en ung kvinna som blir kär i en mycket udda man och en far vars relation till sonen är mycket komplicerad. Denna mosaik vävs på slutet samman genom att vi får möta en femte berättare, antikhandlaren Weisz som vigt sitt liv åt att återbörda de möbler Gestapo stal till deras rättmätiga ägare.

När jag läste Kärlekens historia blev jag förälskad i Nicole Krauss. Jag blev stormförtjust i bokens värme och upplevde läsningen som stor njutning. Därför hade jag mycket höga förväntningar på Det stora huset. Och jag måste först och främst slå fast att dessa förväntningar infriades med råge, trots att läsningen av Det stora huset innebar en helt annan typ av känslomässig resa. Kärlekens historia präglas av ljus och glädje, medan stämningen i Det stora huset är mörk och dyster. Romanen handlar om förluster och människans svårigheter att handskas med dessa. Faktum är att mina ögon fylldes av tåras vid flera tillfällen under läsningen, berättelserna berörde mig på djupet. Det här är en roman som gestaltar ett stort lidande.

Jag har länge försökt formulera några kloka reflektioner kring denna roman, men får nog medge att jag inte lyckats särskilt bra. Visst kan man skriva om författarens genomtänkta konstruktion och möjligen uppleva denna som onödig och/eller övertydlig. Men det är inte alls på detta plan jag upplever Det stora huset. Jag funderar faktiskt inte alls särskilt mycket över romanbygget och språket när jag läser, jag bara låter mig uppslukas av berättelsen och de mycket starka känslor som uttrycks i texten.

Det stora huset är en roman som rymmer många olika teman och stilar. Här gestaltas komplicerad kärlek mellan unga människor, en närmast incestuös relation mellan bror och syster, en medelålders mans sorg över en förlorad hustru och hans reakioner då det visar sig att hustrun inte riktigt varit den han trodde hon var och en yngre generations kamp för att bryta sig loss från historien, en kamp att få leva sina egna liv. Här finns kärlek, här finns vrede, här finns sorg.

Det stora huset är en roman man kan analysera framlänges och baklänges. Men inga analyser kan fånga allt som ryms i denna roman, det här är en bok man kan läsa många gånger och hela tiden hitta nya detaljer i. Det här är helt enkelt en av de bästa böcker jag läst.