Kontorsflickan Doris är trött på att arbeta. Hon drömmer om att bli stjärna på teatern eller om att finna den stora Kärleken. Eller åtminstone om en rik karl som kan försörja henne. Med en i all hast stulen päls rymmer hon hemifrån för att finna sin lycka i storstaden, Berlin. Hennes drömmar om att finna kärlek, framgång, lycka och rikedom krossas dock av den hårda verkligheten.
Det här är en fantastisk roman, skriven i dagboksform i ett raskt tempo. Här finns både galghumor och den mörkaste svärta. Doris är på något sätt både cynisk och naiv, hon är en flicka som korsar många moraliska gränser, samtidigt som hon är mycket noga med att följa sitt eget rättesnöre. Hon är så ung, så ung och hon väcker hos mig en önskan att ta hand om henne.
Konstsilkesflickan kom ut 1932, när Keun var 22 år, och den brändes på bål av nazisterna för att den var så omoralisk. Romanen skildrar stämningen under en dekadent tid, en tid som snart bara var minne blott. Irmgard Keun är en av många bortglömda författare, tyvärr. Hennes romaner förtjänar att åter uppmärksammas, de skildrar en intresssant tidsperiod utifrån ett kvinnligt perspektiv.
"När en ung kvinna med pengar gifter sig med en gammal karl för pengar och ingenting annat och ligger med honom i timmar och bara tittar skenheligt, då är hon en tysk mor med barn och en anständig kvinna. Men om en ung kvinna utan pengar ligger med en karl utan pengar, för att han har så fin hy och för att hon tycker om honom, då är hon en hora och ett fnask."
Jag tycker väldigt mycket om Irmgard Keuns kvinnoporträtt- Doris är verkligen en flicka som väcker starka känslor (jag förstår precis vad du säger om att vilja ta hand om...) Keuns romaner håller än och borde uppmärksammas mycket mer. Förhoppningsvis kan det komma omtryckningar.
SvaraRaderaJa, jag hoppas verkligen på omtryckningar!
SvaraRadera