Järngräshoppan är självbiografisk berättelse som skildrar författarens uppväxt på stäppen längs gränsen mellan Syrien och Turkiet. Romanen är skriven på ett underbart, vackert, poetiskt språk, ett språk som kolliderar och kontrasterar mot innehållet i berättelsen. Jag läser ofta om svåra uppväxtvillkor, grymma livssituationer och jag uppskattar realism. Men, i Järngräshoppan blir det faktiskt för mycket för mig. Detaljerade beskrivningar av djurplågeri, ohyggligt våld människor emellan, ofta med kvinnor som offer, sida upp och sida ner. Nej, jag klarar faktiskt inte ta till mig detta. Författaren beskriver en barndom som bara får mig att vilja gråta, han skildrar en uppväxt med total avsaknad av värme och nära relationer. Det hade varit lättare att läsa de ohyggliga skildringarna om det funnits något ljus i bokens mörker, som det är nu tvingas jag skumma delar av texten. Därmed missar jag kanske viktiga saker som kunde ökat min förståelse av texten.
Violen hade liknande problem, hon delar här med sig av en länk som ger en fördjupad förståelse av författaren och hans verk. Jag ska ge mig i kast med något annat av författaren så småningom.
Jag läste ut den men det var på håret...
SvaraRaderahttp://joanna-ochdagarnagar.blogspot.com/2011/03/jarngrashoppan.html
Jag läste också ut, men behållningen blev liten eftersom jag bara såg vissa vidriga händelser framför mig hela tiden.
SvaraRaderaJag har läst "Sju stenar till den otrogna hustrun" och "Huset vid moskén". Jag har inte funnit den tredje boken "Järngräshoppan", men förstår av din beskrivning att jag inte skulle ha klarat av den. Här kommer min länk till "Sju osv" http://www.blogger.com/post-edit.g?blogID=20342799358222761&postID=6445584109835496701. Jag vet inte hur ni brukar göra, sänder länken som kommentar. Återkommer till "Huset vid osv" om någon vecka.
SvaraRaderaHa det gott
Håller inte alls med om att det saknas ljus i mörkret, men ljuset finns mellan raderna. Det finns i språket, det finns i diskreta antydningar här och där. Det finns i det faktum att författaren faktiskt kom ut helskinnad på andra sidan och kunde gestalta det han upplevt, och det finns i författarens paradoxala kärlek till den obändiga livsviljan hos gräshoppssvärmen av järnhårda pojkar.
SvaraRaderaJag kan förstå att man värjer sig för våldsskildringar om de bara är spekulativa, men här berättar Barakat ju helt enkelt om sin barndom sådan den faktiskt var. Han gör det helt utifrån barnets perspektiv, fullständigt lojal med den livrädde och (därför) hatiske lille parvel han en gång var, och då tycker jag det känns väldigt konstigt att säga "jag kan inte ta till mig detta". Det är en mänsklig erfarenhet som har format tusentals människor som bor i Sverige idag; man kan inte bara slå dövörat till. Själv räknar jag nog Järngräshoppan som en av mina starkaste läsupplevelser någonsin.
Vill du gå vidare med något annat (och betydligt mindre magstarkt) av Barakat kan jag rekommendera Fjädrarna: ett rätt bedårande stycke magisk realism à la kurde.
Att man inte kan slå dövörat till de upplevelser som format delar av vår befolkning är vi rörande överens om. Det är ingen slump att jag arbetat som psykolog med traumatiserade flyktingar. Jag har i den rollen hört berättelser som snarare är "värre" än de vidrigheter Barakat skriver om.
SvaraRaderaDäremot vill jag insistera på att få behålla min upplevelse av att jag inte kan ta till mig just denna berättelse, orsakerna till detta är långt mer privata än jag har lust att blogga om. Men jag fastnar i detaljerna och kan därför inte se det ljus både du och andra ser i romanen. Om detta är "konstigt" eller inte kan man diskutera. Finns det facit för hur man ska ta till sig och förstå skönlitteratur?
Om det vore skönlitteratur skulle jag utan tvekan köpa ditt resonemang. Men Barakat (som jag har hört framträda och berätta om boken) har inskärpt att det inte alls är en roman eller skönlitterär fiktion av något slag, utan helt enkelt en självbiografi, en berättelse om hans barndom och ungdom. (Att sedan Ben Jelloun kallar det för en roman i recensionsklippet på baksidan må vara hänt.) Och då tycker jag det blir en helt annan sak att säga: "jag orkar inte lyssna på det här". Det blir (tycker jag) som att man underkänner den andra personens erfarenheter, inte bara skildringen av dem. Men eftersom jag inget vet om de antydda privata skälen till att du värjer dig för texten är det svårt att komma till någon slutsats.
SvaraRadera