Hetta av Ian McEwan, utgiven av Brombergs förlag, 2010.
Nobelpristagaren i fysik, Michael Beard, lever flott på sitt namn och gamla meriter. Han föreläser emellanåt och ger med sitt forna pris status till olika tillställningar. Det är dock ganska länge sedan han verkligen uträttade något av betydelse inom sitt område. Beard är en kvinnokarl, han lever nu tillsammans med sin femte hustru, en kvinna han mer eller mindre regelbundet bedrar. När hustrun får veta detta reagerar hon dock inte som de tidigare, i stället för att ställa till med scener tycks hon själv se sig om efter en ny partner. När familjelivet ser ut att vara på upphällningen ägnar sig Beard med förnyad kraft åt forskningen, han hoppas att ånyo vinna ära genom att utveckla en teknik som utvinner energi ut vatten och på detta sätt även rädda jorden från den globala uppvärmningen. Kommer han att lyckas eller kommer hans livslögner att hinna ifatt honom?
Hetta är en oerhört underhållande, satirik berättelse om en arrogant, osympatisk man som totalt saknar självinsikt. Beard är fullständigt skrupelfri, han anser sig stå över de lagar och regler som gäller vanliga människor. Han är helt enkelt en typ som kan reta gallfeber på en spik, även de gånger han möjligen har rätt. Samtidigt är Beard oerhört mån om hur han uppfattas, vilket emellanåt leder till katastrofala situationer. Han tycks även ha oerhört svårt att inse att hans kropp har vissa begränsningar. Beard påminner emellanåt om Mr Bean, han klantar till det och man blir oerhört frustrerad över att karln inte ens kan se till att kissa innan han ger sig ut på en scooterfärd i sträng kyla. Porträttet av Beard är komplext och mycket intressant. Förvisso är han i någon mån en karikatyr, men det där behovet av självhävdelse i kombination med bristfällig självkänsla kan nog ganska många känna igen hos sig själva. Och vem har inte emellanåt förlorat kampen mot sitt bättre jag när det gäller att köpa den där efterlängtade chipspåsen?
Författarens språk är som vanligt detaljerat, exakt och lite kyligt distanserat. Det passar osedvanligt bra ihop med en berättelse av den här typen. Insprängt i berättelsen finns, som alltid i McEwans böcker, en del teoretiska resonemang. Ofta brukar jag tröttna när författare skriver på detta sätt, men aldrig när jag läser McEwan, han kan få mig att tycka att nästan vad som helst är intressant.
Sammantaget är det här en av de roligaste böcker jag läst, flera gånger fick jag avbryta läsningen för att maken/dottern kom och undrade vad jag skrattade så åt. Att författaren raljerar både med den seriösa vetenskapen och de entusiastiska världsförbättrarna gör berättelsen extra underhållande. Naturligtvis finns det även en allvarlig underton i romanen, på många sätt är Beard är en sorglig figur. Jag undrar om McEwans möjligheter att själv tilldelas Nobelpriset minskat eller ökat genom hans raljerande, jag hoppas på det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar