Under lejonets blick

Under lejonets blick av Maaza Mengiste, utgiven av Forum, 2010.

I Addis Abeba, huvudstad i Etiopien, har revolutionen just inletts, året är 1974. Kejsare Haile Selassie har sedan många år styrt landet med fast hand, de senaste åren har dock nöd och svält brett ut sig, till synes utan att kejsaren reagerar. Studenterna protesterar, en vänsterrörelse bildas för att störta kejsaren. I samband oroligheterna gör militären en statskupp och tar över makten. Ett mångårigt skräckvälde med tusentals torterade och avrättade tar sin början. Läkaren Hailu försöker att in i det längsta hålla sig och familjen utanför konflikten. Den äldste sonen Yonas resonerar ungefär som fadern, hans målsättning är att i första han skydda hustrun och dottern. Den yngre sonen Dawit är dock tidigt engagerad i studentupproret och han väljer senare att ta en mycket aktiv roll i motståndsrörelsen.

Detta är en klassik episk berättelse om en familj, vars medlemmar väljer olika strategier för att bestå i en värld som håller på att gå under. Centralgestalter i romanen är Hailu och hans familj, men vi får även ta del av den unge soldaten Mickeys första möte med det brutala våldet och vi får följa kejsare Haile Selassies tankar och upplevelser under de sista dagarna i hans liv. Förutom att detta är en roman man sträckläser för dess fängslande handling väcker den hos mig nyfikenhet att lära mig mer om Etiopiens fascinerande historia, framför allt utifrån Selassies perspektiv.

Under lejonets blick innehåller skrämmande läsning om en verklighet många av oss är helt förskonade från. Romanen skildrar realistiskt och detaljerat hur militären tvingar fångar att tala och hur rädsla, samt en uniform att gömma sig i, får människor att tappa all sin mänsklighet, sin godhet, sitt omdöme. Ondskan får fritt spelrum. Samtidigt skildras även människornas hoppfullhet, tilltro till en tyst Gud och kraft att gå vidare.

Under lejonets blick är en känslomässigt konsekvent, nyanserad och psykologiskt trovärdig roman. Författarens gestaltning av hur våldet bryter ner och förändrar vissa, samtidigt som mod, integritet och kärlek kvarstår som drivkrafter hos andra, är helt enkelt lysande. Textmässigt är romanen emellanåt kärv och kortfattad, emellanåt vacker och poetisk. Under en del våldsamma scener låter författaren handlingen tala för sig själv, medan texten ges större utrymme när hon berättar om kärlek och gudstro.

Sammantaget är detta en osentimental, fängslande skildring av en familjs liv under ett intressant historiskt skede. Den historiska bakgrunden är, såvitt jag kan bedöma, korrekt medan berättelsens huvudpersoner snarare får ses som en slags förtätning; de spelar en oproportionerligt stor roll i landets historia. Att läsa om ett historiskt skede i en romanform som denna är ett fantastiskt sätt att få kunskap. Det enda jag skulle önska mig är helt enkelt mer, jag skulle gärna velat lära känna fler av bokens personer lite närmare. Det här är en roman jag verkligen vill rekommendera, den är angelägen, lärorik och fängslande.