Karen vaknar upp i en sjukhussäng efter att ha råkat ut för en bilolycka. Hon har dessförinnan blivit dumpad av en man, oklart vilken i ordningen. Via tillbakablickar står det snart klart för läsaren att Karen alltid längtat efter kärlek, längtat i så hög grad att hon inte haft nog med kärlek och omtanke att ge sina barn. Karens behov verkar vara outsläckliga. Och jag blir så himla trött på människan! Och det är naturligtvis detta som är författaren Bengt Ohlssons styrka, hans skildrar Karen så nyanserat och detaljerat, så inträngande och trovärdigt att jag knappt står ut med henne. Vi får se om jag orkar kämpa vidare med Karen eller om jag lämnar henne där i sjuksängen. Förstå mig rätt, boken är oerhört bra, men jag blir så trött på Karens oföretagsamhet och hjälplöshet.
Jag kan bra säga: Jag gav upp! Förstod inte Bengt Ohlssons styrka alls. Tyckte däremot han lyckats med Gregorius.
SvaraRaderaÄsch jag hade hoppats att ngn skulle säga att boken blev lättare och lättare ;-) Älskade Gregorius, men står kanske inte ut med Karen.
SvaraRaderaJag stod ut, men vet inte om jag blev en lyckligare människa för det. Jag lyssnade på boken och det kan kanske ha varit annorluna upplevelse, men nej jag tror inte att det blir annorlunda ju längre du läser, tyvärr.
SvaraRaderajag tyckte inte alls om den till min stora besvikelse, älskade Gregorius o kompisen höjde den här till skyarna... Tyckte mest att han bara malde på utan att få något sagt.
SvaraRaderaSå på pricken! Jag tog mig igenom, men med nöd och näppe. Tyckte inte bara Karen var oförtagsam utan också väldigt märklig och den här känsliga poesi-litten, som jag till slut benämnde det hela som, tilltalade mig inte alls.
SvaraRaderaJag gillade! http://fullbokhylla.wordpress.com/2010/10/08/hennes-mjukaste-rost-bokcirkelbok-20/
SvaraRaderaIntressant läsarupplevelse. Har själv ett antal gånger lagt ifrån mig riktigt välskrivna böcker för att jag inte står ut med karaktärernas sätt att tänka, så detta känner jag igen mig i även om jag inte läst just den här boken. Karaktärer som man får sympatiför, eller någon slags identifikation med, måste nästan vara oumbärligt för en lyckad läsupplevelse. Men det kan också, som här, vara intressant när de inte gör det.
SvaraRadera